God doesn´t make mistakes

Du verkar chockad över att jag tycker att vi skulle kunna lägga tiden och pengarna som går åt assistansverksamhet på att fixa jobb och boende till alla som behöver tex? Jag säger inte att handikappade eller personer med funktionsnedsättningar inte är människor med värde!

Just därför är jag kluven, nämnt det i ett tidigare inlägg om hur handikappade och dyl kostar en massa pengar samtidigt som de skapar jobbtillfällen osv. Om man kunde omvandla behovet av assistans och därmed jobbet som assistent till något annat, vore det en utopi eller nåt ;)

Att det finns andra områden i samhället som skulle behöva få hjälp av arbetskraft men pengarna finns inte till detta... Oavsett så har jag inte något önskemål om att skjuta av folk med funktionshinder eller utvecklingsstörningar och handikapp, utan jag vill ha kvar rätten och möjligheten att för egen del och för andras del, kunna få veta vad jag ger mitt barn för förutsättningar i livet!

Men vem är det som avgör vad som är värdigt liv och inte? Jag tycker kanske inte det är värdigt liv att behöva se folk som kissar och bajsar på sig, snorar och dregglar okontrollerat och inte de heller? (Bebisar växer upp och ifrån sånt beteende oftast eller hur?) Men om de inte kan kommunicera fram det själva och vi ska föra deras talan, är det då våra värderingar vi lägger fram? Kan de ens förstå begreppet värdigt?

Sen den här socioekonomiska diskussionen är inte något jag är ute efter, jag är ute efter rätten att få bestämma själv vad jag vill föda och inte, mina förutsättningar och vad jag vill kunna ge mitt barn för förutsättningar :)

Men VARFÖR ska samhället sätta ut mer resurser på det? Vi har Samhall som specialiserat sig på grupper med olika funktionsnedsättningar och handikapp! Varför ska de specialbehandlas? Var det inte det vi ville undvika? Skulle vi inte se dem som vilka individer som helst utifrån deras lika värde som "normala"?

Men fortfarande, HUR kan de kommunicera fram själva huruvida de anser sitt liv vara av värdigt format eller inte? Ett spädbarn har inte sånt perspektiv men växer upp till att få det senare, ett utvecklingsstört barn gör inte det oftast eller hur? Att visa att de är glada eller arga för att de har ont, kiss i blöjan eller ser en katt på gatan, är inte ett giltigt skäl för mig som säger att de förstår innebörden av värdigt eller huruvida de själva anser sitt liv vara värdigt. Så hur ska VI kunna säga att de avgör själva om de inte KAN göra det?

Det finns ett inlägg tidigare i tråden där jag nämner att funktionshindret som uppkommer i ett senare skede i livet i vår släkt, inte hindrar till ett produktivt liv INNAN det, bidragande till skatteintäkt och därmed på sätt och vis redan betalat för vården som kommer behövas. Så nej, bidrar inte till att fler MED funktionshinder, det är något som KOMMER utvecklas sent. Har redan förklarat också att jag är kluven då det som sagt också finns komplikationer som uppkommer vid födsel tex och psykiska funktionsnedsättningar som INTE går att förutse. Sen var det en fråga också om socioekonomisk perspektiv och inte personliga värderingar enbart.

Men att ta bort möjligheten att få VÄLJA om jag vill abortera ett foster, eller ens få information innan det kommer ut, tycker jag inte om.

Det var jag som tog upp dreglande och inkontinens på annat vis, som ett TECKEN på vad som skulle kunna vara ett gränsvärde på vad som är värdigt eller inte. Kalla det barnsligt eller omoget, det handlar fortfarande om vad VI som kan kommunicera med fulla ord och kompletta meningar och föra ett resonemang kring detta, anser vara värdigt eller inte. Inte individerna själva. De kan inte alltid föra sin egen talan och säga huruvida de anser sitt liv vara värdigt med dreglande, spastiska rörelser eller inkontinens som bieffekter av deras handikapp eller funktionsnedsättningar

Och just därför kan DE själva inte sätta stämpeln värdigt eller ovärdigt på deras liv heller utan där lägger vi ord i munnen på dem och säger att de lever ett värdigt liv!

Glad och nöjd, för att man inte förstår bättre eller glad och nöjd för att man verkligen anser att livet är toppen utifrån ett annat perspektiv än vad man egentligen kanske inte klarar av att förstå?

Med det vill jag förtydliga, att jag tycker å deras vägnar att det inte känns värdigt med en sån tillvaro, kanske finns många av den åsikten som de själva inte kan förmedla, sen om de själva inte ser det som ovärdigt kan jag inte svara för.