Jesper Juul?

Jag har läst länken och tycker att Juuls förslag verkar sunda. Jag har läst många av hans böcker, kan rekommendera bla "Livet i familjen" och "ditt kompetenta barn". Ditt kompetenta barn kan vara lite tungläst, så livet i familjen är nog bättre att börja med.
Juul baserar sitt förhållningssätt på aktuell forskning om barn. Det är en hel del "experter" som till skillnad från Juul inte har någon formell utbildning eller är skolade i att läsa och utvärdera forskning. Dessa "experter" baserar sina teorier mest på vad de själva kommit fram till, tycker och tänker.  Då är det betydligt tryggare att förlita sig på Juul som använder såväl forskning som erfarenheter från kliniskt arbete som familjeterapeut.

Någon som har samma ideer men är mer akademisk och svårläst är Alice Miller. Hon hänvisar också till mer forskning så där kan du hitta refrenser.
Jag tycker dock inte att Jesper Juuls ideer är svåra att ta till sig utan ganska självklara egentligen.
Barn är människor. Om du är arg på chefen så har det inget med bristande gränssättnigsförmåga att göra utan din känsla är säkert relevant. Barns känslor har också en orsak. De har bara inte alltid språk och impulskontroll nog att uttrycka dem på ett för oss accepterat sätt.
Jesper Juul förslår bara att vi ska lägga mer energi på förstå orsaken till barnets känsla än att korrigera beteendet.
I nästa skede förslår han att vi arbetar med oss själva enligt principen barn gör som man gör och inte som man säger . Genom att själv bete sig så som man vill att ens barn ska bete sig så lär sig barnet att hantera starka känslor och uttrycka dem på ett mer accepterat sätt.
För oss har detta sätt att tänka runt vårtbarn bara varit framgångsrikt och mycket utvecklande för oss som föräldrar.

Alltså jag kan bara tala för mig själv men jag förstår att det blir svårt att förstå när du komplicerar saken som du gör... jag anser att det bara handlar om detta enkla: att bekräfta känslan barnet har. Alltså, är inte barnet glad utan tycker det är jobbigt med syskon så ska detta bekräftas från föräldrarna. Inte straffas naturligtvis. Jag trodde det var något självklart att syskon inte alltid bara är helt och hållet ett glädjeämne..? Det är ju även enormt påfrestande, både för barn och föräldrar. Eller? Om barnets negativa känsla inte bekräftas och får bli "sedd" och "hörd" så måste den få utlopp på andra vis, och då blir det som sagt ofta aggressioner...

Angående annan litteratur så finns det en uppsjö av lite olika författare som skriver utifrån "aktivt föräldraskap" som detta förhållningssätt brukar kallas. Jag har läst en betydligt äldre bok av Thomas Gordon som hette just "aktivt föräldraskap" som jag ser stora likheter med Juuls resonemang.

Många resonerar på samma sätt. Malin Alvén exempelvis. Det du tar upp om Juuls syn på syskonavundsjuka är väl mer allmängods än något annat. Min erfarenhet är att det snarast är rätt få föräldrar som tror att ett barn som är sådär 2-3 år som är agressiv mot sitt yngre syskon på sådär året agerar som det gör pga bristande gränssättning. Däremot vet man som förälder inte alltid hur man ska hantera det hela på ett vettigt sätt för att man är så känsloässigt involverad minst sagt. Juul säger väl inte att barnet inte ska lära sig att inte slåss utan snarare att man som vuxen inte ska bemöta barnet som en elak, oempatisk individ som ska straffas för att han/hon inte har förmågan att hantera situationer och sina känslor på ett bättre sätt.....att det är föräldrarnas ansvar.

Ingegerd Gavelin, rekommenderas också varmt .    

Med resonemanget "negativ uppmärksamhet är i alla fall bättre än ingen uppmärksamhet".
"Om inte mamma eller pappa ser mig kan jag alltid slå lillsyrran, då kan de inte ignorera mig."

Sen är väl aggressionen i sig inte ett gränssättningsproblem, utan hur den tar sig uttryck. En liten har ju ännu inte fattat vilka regler som gäller i ett socialt samspel - ergo, fysisk våld mot en medmänniska är oacceptabelt.

Jag var skeptisk till Jesper Juul från början, men sen började jag testa hans teorier och konflikterna mellan mig och tvååringen försvann. Det blev plötsligt så mycket enklare. Så min rekommendation är att testa själv. Jag har märkt att om jag är arg på pappan så blir barnen arga på pappan och sen blir de arga på mig. Och enda gångerna vi använder otrevlig ton mot barnen är när vi själva är trötta.

Om vi t ex har gäster och vi tycker att barnen stör när vi vuxna pratar så tolkar vi det som att de får för lite uppmärksamhet och känner sig utanför, då får de sitta i knät eller vara med och prata. Om de behöver uppmärksamhet så får de uppmärksamhet. Jag brukar få tillbaka det från dem . Jag upplever gång på gång att det jag ger mina barn får jag tillbaka.

När barnen (3 och 5 år) slåss får de ofta klara ut det själva, men vi försöker ha koll på dem så att ingen skadas allvarligt. Det brukar inte ta så lång tid innan de leker igen. Det är ingen absolut sanning att barn måste lära sig att inte slåss, vilket Katie Byron har hjälpt mig att inse.

För mig blev Katie Byrons böcker en fördjupning eller kanske en förenkling av Jesper Juuls resonemang. Det finns en del videos på Youtube, men kanske bäst att läsa på hennes hemsida eller böcker först för att förstå hur hon resonerar.

Jag fick tips om Ditt komepetenta barn eftersom Siri saknar vett och sans emellanåt när trotset är som värst och jag förstår mig inte på Juul alls. Har läst över halva boken och inte fått ett enda råd om hur jag ska hantera/parera situationerna som uppstår känner jag. Andra tankar om hur föräldrar ska vara gentemot sina barn ja, men inget som har med galen trots att göra.

"Konsten att säga nej med gott samvete", är mer handfast när man behöver hjälp med just konflikthantering. Den är väldigt konkret. "Mitt kompetenta barn" handlar ju mer om att möta barn.....generellt.

Jag tycker han ät intressant, eller snarare  debatten och glorifieringen kring honom.

Personligen anser jag att han har många bra ideer som man kan ta till sig som förälder och inte bara det man kan använda dem rakt genom livet

Men det finns annat också där jag tycker han missar målet grovt.
Ett av det värst är när han blandar ihop beröm med kärlek.
Juul är ju den som säger att vi som föräldrar inte ska säga till våra barn att dom är duktiga utan bekräfta dem i sin handling
Han har något exempel med ett barn på en lekplats som gungar högt (eller vad det är, minns inte) och en mamma som säger
"Oh, vad duktig du är som gungar så högt"
Juul anser att dett är att blandar ihop begreppen och objektifierar barnet

Själv anser jag att man behöver beröm i livet, genom HELA livet, för att matas, att sporras till utmaningar
Att bekräftas.
"Ja du är förbaskat bra på att köra grävskopa Bettan"
För mig handlar det inte alls om att blanda ihop några begrepp eller någon objektifiering
Jag kan se detta på min dotter som har svårt för matte.
Jag kan pusha hennes självförtorende till stordåd
Jag kan se det på mina anställda där jag kan höja eller sänka en arbetsinsats direkt

Så visst, Jesper Juul i all ära, men man får läsa med kritiska ögon också
Men det är min two cents

Waldo: En del psykologer anser att risken med att berömma är att barn tror att de måste prestera för att bli älskade. Detta fortsätter sedan i vuxen ålder och kan leda väldigt snett.

Ja och jag personligen köper inte det
Jag tycker man blandar ihop begreppen

En bekräftelse och ett beröm ligger dessutom så nära varandra i bereppsvärlden

Som sagt det är min åsikt och det finns en massa teoretiker där jag sållar friskt

Frösöblomster, det låter som ett bättre tips till mig, tack.

Waldo:

Jag har också funderat på det du tar upp men jag måste säga att jag alltmer ser Juuls stora poänger. Inte minst när jag ser mina elever - högstadiet. Många (läs en stor majoritet) är bekräftelsenarkomaner ut i fingerspetsarna.....de ÄR sin prestation.....hur har vi hamnat där?

Om man får spåna fritt lite så tror jag att dom är barn av sin tid.
Barnen blir inte uppfostra de och får inte samma barndom med "leraning by doing" som generationen innan fick
Idag är det curling som gäller. Man får inte springa ut till lekplatsen själv och gunga för högt och ramla av
Man får inte cykla iväg till kompisar och köra och välta och komma hem för sent, man blir körd av pappa i nya SUV:en
Det enda sättet man vet att man gör rätt är att man får en bekräftelse av sina föräldrar, för man får idag inte ta några stötar själv

Det andra tror jag är lite av åldern - se mig - hör mig - jag är någon

Det är ju ingen "nyhet". De som oftast brukar kallas generationen utan självkänsla men med självförtroende är ju 70-talisterna. Att det tillhör åldern med "se mig - hör mig - jag är någon" tror jag inte heller att just det beror på för jag möter det på precis samma sätt med yngre barn. Det du tar upp förklarar ju inte varför ungdomar identifierar sig mer eller mindre totalt med sin prestation.