• Äldre 20 Oct 12:29
    4589 visningar
    9 svar
    9
    4589

    Hur länge gifta?

    Vet att länder har som krav att man ska vara gifta för att adoptera och 3 år verkar vara det vanligaste. Men ska man ha varit gifta i 3 år för att få skicka sin ansökan till ett land om det är det dom kräver eller kan man ha varit gift i 2 år när man skickar iväg papperna? för det tar ju i regel över ett år innan par blir tilldelad ett barn, så då har man ju hunnit vara gift i 3 år. Hängde ni med?

    Finns det några regler i Sverige för hur länge man ska ha varit gift innan man får påbörja utredning? eller kan kan vända sig till sin kommun redan efter någon dag som gift?

    Vi är inte gifta och min pojkvän vill egentligen inte gifta sig, han ser ingen mening med det tycker mest att det är något gammalt religiöst. Säger att man blir inte mer ett "riktigt par" eller mer kär för att man är gift och det har han kanske rätt i. Men nu är det så att vi inte vet om vi kan få egna barn så jag försöker få honom att förstå att om vi vill adoptera så måste man ha varit gift i ett visst antal år och om vi inte kan få egna barn och enad alternativet är adoption så "kastar" vi bort år på att inte gifta oss nu. Han ser adoption som absolut sista alternativet och är inte ens säker på att han vill adoptera över huvudtaget, allt det här gör mig jättefrustrerad och ledsen. Vi är förovade sen ett år tillbaka, kan man tillgodoräkna sig de i åren som gift? Han vill inte behöva ta ställning till adoption förrän vi är där. För mig är barn jätteviktigt! biologiska eller inte det spelar ingen roll!

    Vore tacksam för svar.

  • Svar på tråden Hur länge gifta?
  • Äldre 20 Oct 14:07
    #1

    Ja dessa män...

    När det gäller kommunens medgivandeutredning kan man till och med gifta sig under utredningens gång, bara man är gifta när beslutet ska tas. Vad gäller ländernas krav har jag förstått det som att man måste uppfylla dem innan man får skicka iväg sina papper. De svenska adoptionsorganisationerna gör denna granskning och lämnar ett så kallat förmedlingsbeslut om man uppfyller landets alla krav. Ibland kan samboår räknas in men förlovning kan inte räknas som att vara gift.

    Även om vissa länder inte kräver så lång tid som gifta är det ju i adoptionssammanhang aldrig fel att vara ute i så god tid som möjligt. Om din man nu tycker att det här med att gifta sig bara är gammalt religiöst dravel kan du ju dels påpeka att man även kan gifta sig borgerligt (totalt oreligiöst med andra ord) dels lägga det helt på det juridiska planet. Själva giftermålet gör ju, helt korrekt, ingen skillnad för hur kära man är men om man t.ex. har barn tillsammans har man ett klart bättre juridiskt skydd om man är gifta. Om han nu inte tycker att äktenskap är så viktigt kan jag ju undra också hur han resonerar kring att förlova sig.

    Många män verkar behöva lite mer tid i dessa frågor och du kan ju alltid försöka "servera" honom lite uppgifter då och då så att han kan sätta sig bättre in i vad det innebär att adoptera. För övrigt tycker jag nog att man kan kräva att ens partner gör lite mer för att i alla fall "mötas på halva vägen". Jag tycker gott att du kan kräva av honom att han sätter sig in i dessa frågor och lyssnar på vad du vill. Han behöver ju ändå inte förbinda sig till något i slutänden men kan fatta ett lite mer välgrundat beslut.

    Lycka till!   

  • dubbel­mamma0­310
    Äldre 20 Oct 18:47
    #2

    Jag kan känna igen mig i din pojkvän... Jag var också helt emot att gifta sig, men min man ville så när vi bestämde oss för att adoptera förstod jag att det var bara att göra.Hjärta Min man ville ha ett stort bröllop, jag ett borgerligt. Men vi enades med en liten kyrka, 17 gäster och en röd "balklänning" i stället för en vit. Vi hade redan ett gemensamt biologiskt barn och då tyckte jag att det var mot mina principer att bära en vit klänning. Då tyckte jag att vi gifte oss bara för adoptionen, men nu fyra år senare kan jag se en klar vinst både känslomässigt och juridiskt. Det känns faktiskt mer på riktigt, om man nu kan säga så.

    Vi visste att det inte skulle bli fler biologiska barn, det visste vi redan innan vårt första barn föddes. Vi varken vågar eller på sätt och vis får skaffa fler biologiska, därför är adoption ett självklart sätt för oss. Vi hade bestämt oss för adoption redan efter tre år tillsammans, sedan blev det stora komplikationer med graviditeter och tidig förlossning.

    Frågan är ju förstås hur gamla ni är också, ni kanske har många år på er att hinna med både att försöka biologiskt och sedan hinna gifta er och bara gå och vänta... Eller är det så att han hellre är utan barn om det inte blir några biologiska?

  • Äldre 20 Oct 21:46
    #3

    Det viktigaste ni behöver tänka på nu är nog att ställa er i adoptionskö! Adoptionsorganisationerna hittar ni på mia.eu

    Den tiden kan ni spara. Sen finns det också länder som inte har kö i Sverige men de har ofta desto längre kötid i landet. Och allt kan ju ändras, och köerna kommer öka med åren. Så ställ er i kö i en eller två organisationer oavsett om ni inte vet om det blir aktuellt med adoption för er del. Ni förlorar några tusenlappar, men det kommer det vara värt om det blir aktuellt med adoption.

       Vad gäller giftermål finns det många länder som man inte behöver ha varit gift i massvis med år. Det kan räcka med att vara gift och räkna in ex. samboår.   Men ju längre ni varit gifta desto fler länder kommer ni passa in på.

    Hoppas din fästman ändrar sig vad gäller giftermål. Lycka till! 

  • Äldre 21 Oct 10:00
    #4

    Jag är 28 och min sambo 32, så vi är ju inte lastgamla precis. Vi har nyligen kommit igång med hormonbehandlingar och sen blir det ev IVF. Så vi får väl se hur dom försöken går. Men om vi ger allt det 3 år och sedan märker att det kanske inte fungerar för oss att vi aldrig kommer att få biologiska barn och då bestämmer oss för adoption och inte är gifta så "kastar" vi bort ca 3 år i onödan, det är det jag försöker få min pojkvän att förstå. Han tycker bara att jag är pessimistisk inför IVF mm. och att jag ligger flera steg för långt fram.

    Gifter vi oss så blir det förmodligen ett mindre borgligt bröllop. Jag vill inte ha det här stora prinsessbröllopet och inte han heller. Jag tyckte inte heller att giftemål har varit så viktigt men sedan de här med ev adoption har dykt upp så vill jag det. Eller gifta mig vill jag ändå men det här gör att jag vill gifta mig NU.

    Jag försöker ge pikar och så, även info om adoption så att han ska förstå vad som krävs och vilken tid det faktiskt tar.

    Hur går utredningarna egentligen till. Är det flera hembesök med jobbiga intervjufrågor och så? Om man inte har någon adoptionsförmedling i närheten av sig kan man då sköta alla kontakter med dem via telefon och mail eller? Vi bor i en väldigt liten kommun och jag tvivlar på att de har så många föräldrar utb om ens någon, får man då åka till en grannkommun?

  • Äldre 24 Oct 08:59
    #5

    Finns det någon som kan svara på mina sista frågor???

  • Äldre 24 Oct 09:13
    #6

    Med adoptionsförmedling gissar jag att du menar organisationerna, t.ex. Adoptionscentrum, FFiA, Barnens Vänner m.fl., och med dem går det utmärkt att hålla kontakt via telefon och mail.

    Själva medgivandeutredningen gör din kommun och den kan se lite olika ut från kommun till kommun men innebär garanterat något hembesök och någon eller några intervjuer. Under föräldrautbildningen lär man sig mer om detta och det är också kommunen som ska ange lämplig sådan. Även om det inte är aktuellt riktigt än för er skulle jag rekommendera dig att ta kontakt med socialförvaltningen på din kommun för att ta reda på hur det ser ut med ev. kö och vilken föäldrautbildning de rekommenderar. Vi, som bor i Stockholmsområdet, hade turen att kunna påbörja föräldrautbildningen bara ett par veckor efter kontakt med vår kommun men jag har förstått att det på andra håll i landet kan vara väldigt långa väntetider alt. att man får gå kurs i en annan del av landet.

    Hoppas det gav lite svar på dina frågor.  

  • Äldre 24 Oct 09:43
    #7

    Det är kommunen som anvisar till föräldrautbildning men det är oftast inte sin egen kommun som håller i det. Där vi bor låg det på länsnivå. Alltså det fanns en föraldrautbildning i hela länet. Så vi på föräldrautbildningen kom från lite olika håll.

    Vår utredning innehöll endast 3 träffar. Hembesök, djupintervju och en träff till. Det är inte så farligt som det verkar. Man brukar nog ha ett par träffar till...

  • Äldre 24 Oct 09:46
    #8

    Har ni ställt er i kö hos nån organisation?

  • Nystar­t
    Äldre 24 Oct 12:49
    #9

    Beträffande adoptionsorganisationerna så har nog de flesta kontakt med dem via mail och telefon, även om man så skulle bo granne med kontoret. Det som är skönt med att bo nära den organisation man anlitar är att man kan lämna viktiga handlingar direkt till dem istf att skicka via posten (även om man kan skicka rek).

    När det gäller hemutredningen ser den verkligen olika ut i olika kommuner och ibland även mellan utredare i samma kommun. Vi träffade utredaren fem gånger, varav fyra gånger hemma... Å andra sidan gjorde vi ingen djupintervju  utan vi fick själva skriva ganska långa levnadsberättelser. Om man tycker det är jobbigt att uttrycka sig skriftligt, blir ju det jobbigare än en intervju.  Vi hade inget nätverksmöte. 

      Det är viktigt att vara förberedd, och det får man möjlighet till under föräldrautbildningen när man diskuterar olika frågeställningar med andra. Men för vår del var utredningen inte alls jobbig - tvärtom. Det där beror mycket på personkemi, men vi upplevde det mer som att utredaren var ett stöd och ett bollplank.

    Och som någon redan sagt: det är bättre (säkrare) även för biobarn med gifta föräldrar. Och är man beredd att åta sig ett livslångt åtagande som barn  är förstår jag inte att äktenskap ska vara ett så stort steg. Men han ä rju inte ensam om att tycka så.

Svar på tråden Hur länge gifta?