Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Jag vill ha dig, känna din nakna kropp emot min, kyssa dina underbara läppar, ha härligt, porrigt sex med dig tills morgonen gryr. Men det är så förbjudet och går inte för sig, alla runt omkring oss skulle flippa ur och våra liv skulle bli ett rent helvete! Min pojkvän skulle hata oss båda för resten av våra liv.
Tyvärr kan jag inte släppa dig hur mycket jag än försöker, jag vill ha dig, kosta vad det kosta vill!
Men ärligt talat vet jag inte ens om du vill ha mig, det har verkat så de få gånger vi har träffats... Åh, dina blickar!

Detta är så jobbigt!

Varför flirtar du med mig varenda gång vi ses när du ändå inte verkar mena något med det?

Vi hade inte setts sedan november så jag började nästan tappa hoppet om att du var intresserad och började försöka glömma dig. Sen träffades vi äntligen i maj någon gång, och alla mina känslor bubblade upp till ytan igen.

Du såg på mig med den där blicken och jag bara smälte. Jag ville bara kasta mig i din famn och kyssa dina vackra läppar... Men det gick ju inte!
Vad skulle dina föräldrar tänka då?

Efter det har vi träffats flera gånger till, och varje gång har du varit lika charmigt flirtig. Men du hör aldrig av dig mellan träffarna. Är du inte intresserad av mig ändå? Även fast du flirtar så intensivt när vi väl ses? Du kunde ju bara sända ett litet sms till mig, så jag fick veta att du faktiskt vill lika mycket som jag... för som det är nu vet jag ingenting.

Hade det här inte varit så förbjudet så hade jag kontaktat dig istället, men nu är det som det är och jag törs helt enkelt inte. Jag kan bara sitta här och drömma om att något ska hända... någon gång.

Till en fd vän/bekant:
När vi var arbetslösa samtidigt så var du jättetrevlig! Vi stannade alltid och pratade en stund när vi sågs. Sen fick du jobb som varuplockare på en butik här i stan och efter det har du blivit allt mer avståndstagande! Det började med att du inte hälsade, jag trodde bara att du inte såg mig, så nån gång gick jag fram till dig och sa hej och vi pratade en stund innan du var tvungen att återgå till arbetet.

Men senare har jag förstått att du helt enkelt inte ville ha något med mig att göra längre. Nu har jag sett dig många gånger under några veckors tid och nu vänder du bort huvudet så fort du ser mig. För min del kvittar det, men jag blir så ställd bara. Falska människa! Säg vad det är för fel istället för att låtsas som att jag har gjort dig något!

Till en fd kollega:
Jag önskar att jag aldrig hade träffat dig! Och jag är SÅ glad att jag inte arbetar på din arbetsplats längre. Skulle ni ringa och fråga om jag ville jobba hos er igen så har jag god lust att säga nej!

Jag blir så trött! Nästan varje gång vi pratar och min dotter råkar säga något samtidigt, så lyssnar du alltid på henne i första hand, det spelar ingen roll om jag sitter och berättar något, hennes frågor eller prat går alltid före. Idag till exempel frågade du mig om en sak och jag svarade, men mitt i meningen frågade min dotter något och då slutade du genast lyssna på vad jag sa och vände dig till henne istället. Du tog heller inte upp samtalet igen och jag tappade genast lusten att fortsätta berätta. Varför tala för döva öron? Och varför fråga om saker när man inte är intresserad av svaret?

Min dotter kan faktiskt vänta tills jag har pratat klart, sen kan du fråga henne vad det var hon sa? Eller är det bättre att lära henne att man inte behöver lyssna på folk när de pratar med en? Du tycker säkert att jag är jätte löjlig men när du frågar mig något och jag svarar så kan du väl iallafall visa mig den respekten att du lyssnar på vad jag säger? Du är ju ändå min mamma, eller räknas inte det längre nu när du har fått barnbarn?

Exakt vad har jag gjort er? Ni påstår att ni vill vara min vän men behandlar mig som luft. Ni hör ALDRIG av er när ni ska ses, pratar skit bakom ryggen och visar på dålig respekt när vi väl träffas (ni kommer alltid för sent t.ex.), ger varandra konstiga blickar när jag berättar något och tror att jag inte märker något. Men jag är extra uppmärksam sedan jag blev sviken, så jag ser allt!

Jag börjar känna starkt hat gentemot er. Falskhet är det värsta jag vet och det är en egenskap som ni båda bär på!
Något ruttet ligger och pyr men ingen av er har stake nog att berätta för mig vad det är. Hur ska jag kunna förändra mig om jag inte får veta vad jag gör för fel? Jag har inte gjort någon av er någonting (vad jag vet?) men ni beter er som att jag vore ett monster som förtjänar varenda motgång jag kan få. Jag kunde nästan höra fnisset bakom min rygg när ni såg på fejjan att jag och min man skulle skiljas.

Don't fear the enemy that attacks you, but the false friend that hugs you.

Det känns som jag är osynlig. Skriver jag något på facebook får jag ingen reaktion, lägger jag upp bilder på instagram är det ingen som gillar dem. Varför? Vad gör jag för fel?

Du är ett riktigt praktarsel, du tål inte att folk inte tycker som du för då håller du på att börja grina och sitter med armarna i kors och tjurar som en två-åring. I själva verket är du över 40 och klankar ner på alla andra så fort de gör minsta misstag, men själv kan du inte ta någon kritik över huvud taget.

Sedan tror du att du äger skrivaren på vår arbetsplats, för du måste absolut ha den ståendes på ditt skrivbord och så blir du sur om någon skriver ut många papper på en och samma gång, för du vill ju faktiskt skriva ut någonting emellan. Jaha, lätt och veta när du inte öppnar käften och säger något!

En gång hade vi en utställning på gång och behövde komma överens om vilka bilder som skulle vara med, så jag skrev ut tio sidor med åtta småbilder på varje papper för att vi skulle få en överblick. Då blev du skitförbannad och började skälla ut mig, sa att så där många papper kunde jag ju faktiskt inte skriva ut, för nu höll du på med något superviktigt och behövde skriva ut det snart. Då sa jag typ att "jag visste inte att du skulle skriva ut något" och du svarade i arg ton "nej, du visste inte" och tittade på mig som att jag vore dum i huvudet.
Nej, för hade du sagt något så hade jag vetat, IDIOT! (Varför tror folk att man är tankeläsare??)
Sedan berättade jag för dig varför jag skrev ut bilderna men du fortsatte gnälla om det hela dagen. Och så gick du till de andra och gnällde vidare, suck!

En annan gång blev du förbannad när en av våra arbetskamrater skulle skriva ut en bild och fotopappret fastnade i skrivaren flera gånger så han fick göra om det. Du betalar inte ett öre för varken papper eller bläck, det gör vår arbetsgivare, så varför blir DU arg?!

Jag börjar ogilla dig mer och mer, förrut gick det iallafall att umgås med dig men nu gör dina "skämt" (snarare gliringar och elaka, spydiga förolämpningar) att jag drar mig undan mer och mer. För vem vill umgås med en elak surgubbe?! Inte jag iallafall, och dina blängande blickar gör ju inte saken bättre heller!

Jag får känslan av att ni vill säga upp kontakten med mig, att ni försöker låta den rinna ut i sanden. Ni ses nästan alltid utan att ens fråga om jag vill hänga med. Jag blev inte ens bjuden på din dotters kalas i år. Varför inte?
Jag vet inte vad jag har gjort er, men det känns som att ni har något emot mig. Ni är så falska, båda två! Varför kan ni inte säga rakt ut vad det är för fel? Hur ska jag kunna ändra på mig ifall jag inte vet vad det är jag gör som är så jobbigt för dig/er?
Detta är riktigt frustrerande!

Ja, jag är bitter men jag har mina anledningar.
Ni har aldrig ens försökt att ge mig en förklaring till varför ni gjorde som ni gjorde mot mig, dessutom ljög ni mig rakt upp i ansiktet när jag frågade rakt ut om ni var förälskade redan innan...
Till exempel den där gången när jag kom in i vardagsrummet och ni hoppade bort från varann som om ni hade fått en elektrisk stöt. Sen när jag konfronterade er så påstod ni att jag bara hittade på, att jag inbillade mig.

När ni sedan gick ut med erat förhållande, bara några dagar efter att vi hade gjort slut, så blev jag jätteledsen och sårad (såklart). Men responsen på det var att ni började kasta skit på mig, sprida ut falska rykten om mig till alla vi kände och även berätta sånt som jag hade sagt i förtroende till er.

De flesta har därefter vänt mig ryggen, det har jag er att tacka för! Just nu har jag ingen som jag kan kalla min vän, för jag kan inte längre lita på någon. Den tilliten jag en gång hade till människor har ni krossat totalt med erat svek och era förbannade lögner!