Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Jag är ledsen... ledsen att det blev såhär och jävligt ledsen att allt du säger är rätt.. jag kan verkligen inte hjälpa det och ja jag har blivit beroende och det gör ont i mej att inte få göra det utan att såra dej. det var bättre innan, innan du visste något, då sårade jag dej inte ialf.

Bristfällig kommunikation är bränsle för många tårar.  Försöker att inte skuld lägga dig; krävs en heroisk insats från min sida. Jag kan lindra, säga att du har mitt stöd, säga att jag är villig att börja om, men det har jag redan gjort och vad fick jag.

Det är ditt ansvar att se till att det går att reparera, jag mötte dig långt över din halva, flera gånger. Fan, det var bara sista pelaren kvar, men gjorde du något rätt? Varje gång så rev du ned allt. Ser inga byggstenar; har stenkross och saknar murbruk.

Har rest mig ur det sista dammolnet. Kall. Bitter.  Sviken. Förträngd är vad du är, vill inte minnas vad jag kände, vad någon sagt. Minns dina underbara ögon, ditt leende. Jag hoppas det lägger sig med dammet; vet att det är där för att stanna.

En tanke i ett brev, ett ord i ett sms, ett viskande i mitt öra, men nej.

Du behandlar mig som dammet som lägger sig runt oss, oönskat och ovälkommet.

Säg mig vad ska jag tro?

Du var inte otrogen? Men du sa till tjejer att du var singel?!

Det var inte läge att skriva det här till dig eftersom du är så trött och har så mycket annat. Jag ljög inte när jag skrev att jag älskar dig. Jag gör det. Men förut hade jag kunnat raka av mig håret om du bad mig, eller något annat lika knäppt. Jag hade kanske lagt fram mina argument för dig att lyssna på men hade du stått fast vid det hade jag följt. Den förtrollningen är bruten. Så om du nu längtar, om det snart är vi igen... var ska vi ta vid? Jag har inte längre kontakt med det där. Jag måste börja om från början älskling. Nästan som om vi skulle träffas för första gången. Jag måste känna in dig. Se om du väcker knäsvagheten igen. Se om min kropp nästan automatiskt lutar sig mot dig och pannan finner sin plats. Vågar jag någonsin det igen? Orkar jag? Ikväll är jag fylld med tvivel. Där tvivel finns finns inte tilliten. Tilliten var ju nyckeln. Nu kan jag inte lita på att jag ser en framtid eller förlorar mig i drömmar. Nu är jag på min vakt. Det är nog bra för mig. Men är det bra för oss?

jag är kåt, alltid. Vill att du tar mig hårt och snabbt,  NU! Älskar din hårda kuk i min mun  ;)

till nästa:

Jag gör ditt och chefens inklusive lönekärringens jobb, så varför har jag en sån piss lön?

ja det var mitt :D       

Fan vad jag är less och lessen på dig, min så kallade vän.

Du behöver inte vänta på inbjudan till min nästa födelsedag för du kommer inte att få en. Men du lär väl inte sakna mig heller eftersom du aldrig hör av dig.