Anonym (tänk) skrev 2022-10-24 18:10:20 följande:
Hej!
Först: Fint att du tar med dig mina ord :)
Jag önskar dig lycka till i din process att sörja. Det är väldigt jobbigt, och ärligt stundtals outhärdligt, men i längden nyttigt. Ett tips är att ta den tid du behöver. Det finns inget start eller slutdatum i att känna sorg.
Måste erkänna att när jag läste dina rader blev jag själv lite ledsen. Det för att jag känner så väl igen det du beskriver. Detta i att känna hur kroppen vill, att kroppen och hela sinnet blir glad av personen som du tänker på, hur du vill närma dig, (och även hur du redan gjort det i tanken) och bara vara nära och omsluta och krama den här människan hårt, men sen stoppar dig själv. För att det finns anledning till det. Ett undvikande av personen blir därför till ett hål inuti. Det börjar göra ont. Det är den som är sorgen. Den tunga stenen, som finns där. Men som en måste låta få finnas där, tills det en dag känns lättare att andas.
Det finns en barnbok som heter "Jim och piraterna Blom" som är skriven av Hans Alfredsson. i den står det, i mitt tycke, dom finaste rader om just sorg. Så jag delar det till dig här: En tid efter att Jims pappa dött kommer kolavippen åkandes på sin flakmoppe. Han kommer för art befria Jim från den stora, tunga svarta sorgestenen som han bär i sitt bröst. Han stoppar in en rörtång innanför Jims skjorta och lyfter upp stenen. Den ska han lämna av i yttre rymden. Men först klyver han den mitt itu med en hammare och mejsel. Där inuti finns en stor diamant. "Här har vi sorgens kärna säger han. Se så den gnistrar. Det är den finaste biten av sorgen, den ska du aldrig göra dig av med, för den behöver du för att förstå andra. Den liksom lyser upp dig inuti". Fin va?
Om du vill får du gärna svara på vad det är som gör det omöjligt mellan dig och personen? Du beskriver att om du skulle närma dig så känner du skuld? Vad är det för slags skuld och vad händer inuti när den kommer? Är någon av er upptagna? Eller är det en plats ni båda är på och som gör att det inte går att närma sig och att det är komplicerat?
Oavsett så kan jag känna din sorg för den liknar min. Jag tänker på personen än och varje dag. Fast personen nog inte alls tror det, eller kanske inte ens förstår det. Det går inte att få bort personen ur mina tankar. Personen gör något med mig och har berört mig. Tanken på personen har iksom aldrig lämnat mig, trots att det gått år emellan vi sågs igen. Då av en slump.
Allt gott till dig och behöver du prata får du gärna skriva. Här i tråden eller med mig privat. Ta hand om dig ❤️
Och tråden heter:
Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!
