Varför var du så svår att ha att göra med? Förstod mig inte på dig, du ville inte när jag ville. Men sen ville du när jag inte ville och dessutom var upptagen.
Vi sa upp kontakten bara sådär, utan någon vidare förklaring! Det var inte så jag ville att det skulle sluta ju. Men du var så dum i huvudet! Du kunde fan inte ens berätta vad du kände för mig, så feg du var trots att jag förklarade att jag hade känslor för dig och ville att du skulle vara mer än bara min vän.
När de känslorna svalnade för att sen inte finnas mer ett bra tag och jag bara ville ha kvar dig som vän, verkligen bara en vän och inget annat, så kommer du och "säger" på ditt konstiga sätt att du ville ha mig när du visste att jag hade pojkvän. Förstår du hur frustrerad jag blev på dig och hela den situationen? Men i alla fall...
Sen sågs vi på festivalen den där kvällen, jag såg att du blev helt stum och tittade på mig när du gick förbi mig. Jag hamnade fan i chocktillstånd! Visste inte vad jag skulle göra och jag vågade inte ens möta din blick. Sen hörde du av dig till mig dagen efter och skrev världens konstigaste grej. Du kunde väl inte förvänta dig att jag skulle förstå vad du menade? Men tydligen gjorde du det baserat på svaren jag fick av dig.
Jag frågade dig hur många gånger som helst vad du menade, men du skulle leka så svår helt plötsligt och kunde inte ens ge mig något vettigt svar. Än idag förstår jag inte vad det var du syftade på.
Jag blev faktiskt väldigt chockad över ditt sätt att prata med mig på, du kunde inte ens föra en vuxen konversation med mig trots att jag försökte. Du kunde alltid göra det innan, vad hände? Gjorde jag dig så pass illa eller förbannad att det inte längre gick att prata "normalt" med mig? Förstår du inte vad som händer när du inte berättar vad du känner? Jag kan inte läsa dina tankar.
Vi är inte de små snorungarna längre som lärde känna varandra för 7 år sen. Vi är vuxna nu, eller åtminstone vuxna nog för att kunna prata med varandra på ett vuxet och moget sätt. Förhoppningsvis i alla fall...
Jag vill bara EN sak, och det är att vi träffas. Bara vi två, någonstans där ingen/inget kan störa oss så vi kan få prata ut om ALLT som har hänt mellan oss sen vi lärde känna varandra. Reda ut alla missförstånd, vartenda ett! För det är det som har gjort att vi idag inte pratar med varandra längre. Det har varit så fruktansvärt mycket missförstånd mellan oss att det till slut blev för mycket och det som hände, hände.
Jag undrar om du någonsin funderade på det? Att det var missförstånden oss emellan som ledde till en total katastrof? Vi hade kunnat undvika det och vi hade kunnat få något riktigt fint, för jag vet att du innerst inne är en underbar och bra kille som har så mycket kärlek att erbjuda till rätt tjej. Du trodde att jag var den tjejen, du ville verkligen att jag skulle vara det. Men som jag förklarade i början, vi ville olika vid olika tidpunkter.
När vi äntligen ville samma sak vid samma tidpunkt, så gick allt åt helvete. Vet inte riktigt om jag ska tro på att "det var meningen att det skulle bli så"...
Och här är vi idag. Ingenstans. Sist vi pratade så slutade det värre än värst. Du gjorde mig jäkligt arg och ja, jag sa till dig att jag inte brydde mig längre. Att jag inte orkade försöka mer. Men jag ville det! Du var bara så oerhört omöjlig. Det gick verkligen inte att prata med dig. Hur skulle jag få dig att förstå när du inte ville förstå? Antar väl att det var du som inte brydde dig längre och ville försöka mer. Men varför då höra av dig till mig efter så lång tid och dessutom skriva det du skrev? DET förstår jag inte. Jag vet, it takes two to tango. Jag säger absolut inte att jag var helt felfri, för det vet vi båda att jag inte var. Men jag bad åtminstone om ursäkt för mitt beteende och för att jag hade sårat dig. Det gjorde aldrig du.
Oavsett allt som har hänt, allt vi har gått igenom så saknar jag dig. Jag vill ha dig tillbaka i mitt liv igen. Jag vill att vi börjar om på nytt. Utan alla missförstånd och all annan skit som hände. Vi lägger det förflutna bakom oss helt enkelt och börjar på en ny sida.
Kommer du inte ihåg hur roligt vi hade tillsammans? Du förstod alltid mina "torra" skämt och jag dina, t.o.m. de "smarta skämten" som inte många annars gjorde. Du gillade det. Det var ju bl.a. därför du fick känslor för mig. Det + allt det andra vi hade gemensamt, vilket var en hel del. Vi gillade varandra och att vara i varandras sällskap.
Kommer du ihåg den där gången då jag mådde som sämst och du sa till mig att du skulle göra mitt liv bättre? Det gjorde du bara genom att finnas där för mig när jag knappt hade någon. Jag vill inte att du glömmer bort det. De orden betydde allt för mig då. Det + de andra sakerna du sa till mig, speciellt om förlusten. Att du såg mig på det sättet fick mig att må bra igen. Du fick mig att se på livet på ett annat sätt när allt jag såg var mörker. Jag kommer alltid att uppskatta det du gjorde för mig då.
Jag hoppas att du någon gång i framtiden ser på allt som hände och bara skrattar åt det. Eller att vi kan göra det tillsammans. Och jag hoppas även att du vill träffa mig så att vi kan prata.
Jag förväntar inte mig att vi ska bli bästisar efteråt, jag vill bara rensa luften mellan oss.
Jag saknar verkligen dig!
Kram *****
är inte pajkastning, era idioter.