Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Är du säker på att hon har känslor för dig då? Vad har hon sagt? Och vad har du sagt till henne? Är hon lika rädd och försiktig som du?

Precis som många andra här kan jag förstå irritationen i att du sitter här och skriver, när du lika gärna kan skriva med henne och uttrycka dina känslor, vad exakt är det som blockerar dig, som gör dig så rädd? Vad menar du med "på djupet" och vad innebär exakt detta "möte" för dig? 

Det spelar väl ingen roll om ni båda är kvinnor? Det är ju inte som att hon är från en annan planet. Hon är en människa, du är en människa. Det är kärlek mellan er. Finns inget alls att vara rädd för. Finns heller inget fel i att ta det långsamt och se vart det leder heller :) det ska respekteras att du känner så! <3 

Jag har själv varit tillsammans med människor av samma kön som mig, den största rädslan jag hade var hur andra skulle bemöta mig pga det, att jag skulle bli stämplad, hur familjen skulle bemöta det. Sen kom jag underfund med att oavsett hur det skulle bli så skulle jag aldrig låta andra eller onödiga rädslor stå i vägen för något så vackert att uppleva sann kärlek. Skulle aldrig förlåtit mig själv om jag offrade det för att göra andra bekväma. Gällande rädslorna så besannades ingen och jag fick möta människor som kom att betyda allt för mig, för resten av mitt liv. 

Idag har jag sagt allt jag känner till personen jag är förälskad i. Det var varken jobbigt eller svårt. Nu tycker jag att alla andra här ska följa mitt exempel!
Imorgon kan det vara försent.

Till kille som skulle få barn med sitt ex, fick reda på det i månad 8, och lämnade mig 1 gång först sedan igen 1 vecka senare pga att jag mådde psykiskt dåligt

Fan va ont det gör. Ont att känna att man kunna gjort allt på ett annat sett, ont att känna att man just nu hade kunnat legat i dina armar, ont att man valt fel ord och tillfälle.. Jag har inte ångest över att jag fanns för dig när du behövde mig, men jag kan inte låta bli att undra varför du inte gjorde samma för mig. Jag saknar våra skratt och önskar att jag fått chansen att prata med dig mellan 4 ögon och inte på sms, då kanske saker inte sett ut som dom gör idag. Jag vill inte fundera och överanalysera längre, vill inte känna känslan av att det kanske var mer jag som lämnade dig än tvärt om, varför känns det så?

Jag fanns alltid där för dig, stöttade dig igenom allt, Pratade med dig om dina psykopat ex, stöttade dig när du fick reda på att du skulle bli pappa med ett av dom, tog hand om dig när du vart full i ett helt dygn, försvarade dig när folk sa att du var pinsam, körde dig och tyckte om dig och gav dig kärlek trots allt detta.

Och du? Utöver det jag skrivit längre upp så valde du att ge mig skuld när jag mådde dåligt, att få mig vänta på dig inte bara 1 utan 3 ggr på dig. För att sedan Skita i mig när jag behövde dig som mest.

Men den dagen då jag kommer i underfund med att det jag förlorade den dagen bara var skit och någon som utnyttjade mig, så kommer du komma i underfund med att den du förlorade var en person med ett stort hjärta som inte gjorde annat än att bry sig om dig, ge dig kärlek och alltid fanns där.

Ha så kul, du kan ju hoppas att jag har fel

Ett lite annorlunda men till samma kille

Du är medveten om att hon när som helst kan träffa en annan, någon som ger henne starka känslor men inte tvekar en sekund utan gör allt lätt och underbart?

Jag har själv sen jag kom på att jag är bitjej haft otaliga situationer kanske liknande din fast mkt tydligare där det funnits uttalat ömsesidigt intresse men ingen har helt satsat. Men tröttnade helt på allt sånt till slut, träffade istället någon som vet vem hon är och vad hon vill. Inget mer tassande och vägande alls utan bara mkt tydlig jakt på varandra. Kan ju säga att jag håller med den som sa att om jag fått reda på att den jag var kär i tänker som du så hade mitt intresse dött. Kanske är även hon så försiktig som du så att det är ok för henne men för dom flesta så väger handlingskraft och drive mkt tungt. Om hon tvekar så kan det vara så attraktivt att hon faller för charmig målmedvetenhet.

Inget är givet, om hon är intresserad av dig idag så finns det inget alls som säger att hon är det även imorgon.

Förändrar det något för dig att skriva allt detta? Nej. Förändrar det något i min situation? Nej! Det är ju som det är och VI BÅDA VILL NÅGOT, VI BÅDA TVÅ VILL TA DET FÖRSIKTIGT OCH LÅNGSAMT! Vad är ert problem med detta? Bryr jag mig om du tröttnat på något eller inte? Den här tråden är till för att ventilera inte saker man inte vill eller kan skriva. Det är kanske så att jag, vi säger och pratar men just detta jag delat här är sådant som jag inte med dessa ord vill skriva eller säga?

Hon vill ha mig! Jag vill ha henne! Det är uttalat av oss båda... Kan ni sluta tala om för mig vad jag borde eller inte nu? Det är inte syftet här!

Är det tillräckligt tydligt uttalat då? Så pass tydligt att det inte kan finnas ett endaste spår av tvekan att ni vill ha varandra? Är det även tydligt uttalat att ni båda vill ta det långsamt och sedan mötas, hur ni nu gör det? Du kan ju inte veta vad hon tänker egentligen. Hur pass väl känner du henne egentligen? Och på vilket sätt skulle du önska att ni möttes på?

Mycket av det du skrivit här tyder ju på att ni inte har en jätteöppen dialog med varandra. Våga.

Varför är du så påstridig med dina råd och funderingar, personen du diskuterar med har ju uttryckligen sagt åt dig att sluta och att det du säger är helt irrelevant ändå fortsätter du? Kan det vara så att du projicerar eller vad handlar det om?

Syftet med den här tråden är inte att diskutera något, syftet är att uttrycka sådant man av olika orsaker nte vill eller kan uttrycka. Vissa som skriver i den här tråden kanske också uppskattar att bolla sina tankar med någon, homosapien verkat inte vara en av dem eller så har hen helt enkelt tröttnat.

Kul att du vill peppa andra till att våga men just i detta fall verkar det inte vara uppskattat.

Nej, nu får det bära eller brista. Klarar inte av den här ovissheten längre. Mycket står på spel för mig men om jag läst av dig rätt är du världens mest omtänksamma och nobla person jag träffat och du skulle aldrig göra eller säga något som skulle få mig att känna mig skamsen eller illa till mods, hoppas jag...

Nu har tiden gått och jag kan inte sluta tro att du är intresserad av mig. Jag vet att det är förbjudet från vilket håll man än ser det, men jag är så hopplöst förälskad i dig. Kanske är det bara en attraktion men det är något med dig som gör mig alldeles knäsvag och nästintill handlingsförlamad. Jag uppskattar din närvaro mer än någon annans och försöker diskret söka tillfällen att få vara nära dig. Försöker också ta avstånd till och från just för att det är så förbaskat förbjudet att tycka om dig såhär mycket. Ibland undviker jag dig fast jag egentligen inte vill och håller mig borta för att inte göra fel.

Kanske ser du mig bara som en vänlig kollega, en ung oerfaren kvinna som är trevlig att prata med, jag vet inte vad som snurrar runt i ditt huvud. Men sedan snart ett år tillbaka kan jag inte sluta tänka på dig. Jag tänker på dig varje dag och jag har drömt om dig fler gånger än jag kan räkna på fingrarna. Snälla, låt mig inte skrämma bort dig med dessa ord. Jag gillar dig så himla mycket och vill inte ?förlora? dig.

Varför är du så himla rar mot just mig? Varför rodnar du lätt och blir nervös när vi kommer nära? Varför söker du upp mig som ingen annan? En del av mig är villig att ge upp allt för dig, medan mitt sunda förnuft strängt intalar mig att det skulle vara den värsta synden jag kunde begå.

Ge mig inga tecken, tala klarspråk! Säg vad du känner och vart du står. Har jag misstolkat alla signaler? Lever jag i en drömvärld? Jag klarar snart inte av att bära den här hemligheten själv längre. Jag måste få ett svar.