Som du själv skriver så är det inte styrkan i slaget utan handlingen, förnedringen. Jag tycker att det verkar mer accepterat att en tjej slår en kille, typ "han förtjänade det säkert". Flera av er skriver att ni blev provocerade. Misshandel som misshandel. Jag hade själv haft svårt att lita på någon som utövat våld mot mig eller hotat mig. De flesta säger att man ska gå efter första slaget. Hoppas ni får hjälp med att kontrollera er ilska.
När orden tar slut...tar knytknäven vid och när spriten går in...går vettet ur.
Jag har oxå slagit min nuvarande kille. Jag va lite lätt bitter över en grej som hänt och vi hade inte riktigt rett ut det så när jag fått några öl i mej på en fest flög jag på honom och tryckte upp honom mot väggen och sa vad jag tyckte om det som hänt. Och istället för att prata med mej om saken så provocerade han mej ännu mer och då small det. Först fick han en örfil men han fortsatte gapa åt mej och då tog jag till knytnävarna... Han fick inga synliga skador men han hade ont några dar i käken och det första han sa på morgonen efter när vi vaknat va: Du slog mej! Du slog mej verkligen! Och så asgarva han och sa att jag va jävligt stark i slagen. Grejen va den att jag inte kommer ihåg att jag tog till knytnävarna för jag va så jävla arg. Så jag skämdes rätt rejält och bad om ursäkt men han sa att det va okej och att jag kanske fått ur mej lite ilska för det han gjorde som sårade mej så rejält. En grej som vi faktiskt har skrattat rätt gott åt så här i efterhand men det va fullt gjort av mej ändå. Till saken hör oxå en grej som jag inte mindes förräns han berättade det för mej och det va att det dök upp ordningsvakter när jag stod och pucklade på honom och gissa vad? Dom sög tag i min kille och höll fast honom mot väggen... Fritt att puckla på liksom... Det hade vi lite kul åt oxå,det var kompisar åt oss som jobbade och den ena killen va min tränare i styrketräning så han ville väl se om jag blivit något stark... I alla fall så vet jag att jag aldrig kommer att göra det igen och han skulle aldrig lyfta en hand mot mej.
Nej, jag ser det som otänkbart att ta till våld i en relation, eftersom jag själv benhårt skulle lämna en man som slår efter första slaget. Att tappa den kontrollen vore det ultimata nederlaget för mig som person, då förtjänar jag honom inte. Vi är överens om att man får slänga kuddar, smälla i dörrar eller krossa porslin om så vore, men aldrig aldrig slå en annan människa eller ett djur.
Däremot har jag klippt till ett par gånger på uteställen för att försvara mig när fulla killar har fortsatt kladda på min kropp fast jag har sagt ifrån på skarpen.
Jo då det har väl hänt ett par gånger att jag har pucklat på honom. Den första var av ett misstag, skulle putta honom i axeln när han spanade på en brud för att retas med mig. Slängde till med handen och en påse for upp i hans öga och ett hörn av den rispade upp hans öga. gissa om jag skämdes. De andra gångerna har det varit när han har behandlat djuren illa. Typ slagit efter dom när han hunden hoppat mot hans pungkulor till exempel. DÅ blir jag arg för djur är små varelser som inte kan försvara sig. Och då har jag pucklat på hans axel eller liknande för att han ska fatta att djur inte kan slå, det finns inte i deras värld och för att han ska begripa vad han har gjort mot dem.
Men jag har oxå "hotat med att slå honom", nu gör du det annars slår jag dig, eller gör det annars nyper jag dig". Jag gillar det inte alls själv och jag skulle aldrig slå honom även om jag säger så. Det är mer jargong i brist på bättre ord.
Helt rätt rob!
Jag förstår fortfarande inte varför så många verkar tycka att det är skillnad på att en tjej slår en kille än tvärtom. Den fysiska skadan spelar ingen roll!! Annars skulle psykisk misshandel inte räknas som misshandel. Jag tycker att det är en mycket intressant, men dock skrämmande tråd om attityder kring misshandel, ffa när det är kvinnor som slår. Jämför bara med följande tråd om en tjej som blir slagen av sin man: www.familjeliv.se/Forum-4-51/m616205.html
Min sambos son har blivit slagen av sin mamma vid flera tillfällen. Det tog flera år innan han berättade för sin pappa. Det berodde på att sonen dels tyckte att han fick skylla sig själv, han hade ju varit "olydig". Sedan var han osäker på om det verkligen var misshandel eftersom det var mer slag mot armar, hårda knuffar, kasta saker på honom, skrika på honom, osv.
Det blev polisanmälan och soc blev inkopplade, men de pratade bara med mamman, som nekade, och förundersökningarna hos båda instanser lades ner. Ingen frågade sonen vad som hade hänt, hur han mådde, hur han kände, ingenting. Deras bedömning var att en utredning skulle göra mer skada än nytta (för vem??). Det enda de har visat är att mammans handling var ok och att ingen bryr sig om vad sonen varit med om eller hur han mår.
Bara för att hon är kvinna betyder inte att det är ok! Jag är livrädd för vilka spår det kommer att sätta hos sonen, om han kommer att lösa konflikter på samma sätt som sin mamma, om även han kommer att slå sina framtida flickvänner och barn...
Jag måste tyvärr erkänna att jag har misshandlat min nuvarande ganska så rejält. Detta är något jag mår hemskt dåligt över, då han är en helt underbar människa som aldrig någonsin skulle göra mig illa. Han har aldrig provicerat mig till att slå honom, det har helt och hållet varit mitt eget fel. Jag har inte kunnat hantera ilska, och har låtit dessa känslor spåra ur totalt.
Undersökningar visar att kvinnor slår sina män oftare än vad män slår sina kvinnor, jag tycker det är synd att man bara tar upp kvinnomisshandeln i vårt samhälle. Och jag kämpar för att lyfta upp mansmisshandeln mer, det är det minsta jag kan göra för att ge min man upprättelse. Jag tycker så synd om honom, och jag vill inte att han ska känna síg ensam om att ha blivit misshandlad av sin älskade.
Mitt tidigare oacceptabla sätt att hantera ilska på är något vi tillsammans har arbetat rejält på, och även om jag fortfarande har svårt att hantera ilskan och det går överstyr emellanåt har jag åtminstone inte slagit honom på ett och ett halvt år ungefär.
Men åh vad jag har dåligt samvete över detta, han har förlåtit mig för längesen men jag tror aldrig att jag någonsin kommer kunna förlåta mig själv. Jag Älskar honom så otroligt mycket, och jag vill inte att något ont ska hända honom. Ändå orsakade jag honom fysisk smärta tidigare i vårt förhållande.
Förlåt.
Jag har misshandlar min sambo rätt rejält och även misshandlat honom psykiskt. Jag mår väldigt dåligt när jag tänker på det. Orsaken var att jag hade mycket ilksa inom mig från det som hänt i min barndom och när en man helt plötsligt säger att han älskar mig och visar det i handling, var jag tvungen att "testa" om hans kärlek var äkta. Inget jag gjorde medvetet men jag har sökt hjälp och efter många timmars samtal så har jag blivit fri från denna ilska. Jag har inte slagit honom på flera år och tror och hoppas att det inte ska hända igen.
Jag är glad att han inte lämnat mig utan istället funnits där för att stötta mig att komma ifrån detta beteende. det kallar jag äkta kärlek.
Trådstartaren här.
Jag tror att orsaken till misshandel ofta är detsamma även om det är en man eller kvinna som utför den. Tex jobbig barndom, frustration, ilska man bär med sig.
Jag blir själv lite skrämd av hur många här som berättar om hur de misshandlar sina män, och tom skriver att ni kan skratta åt det. Jag tycker det är fruktansvärt.
Jag ska ta tag i mig själv och söka hjälp. Det hoppas jag att ni andra också gör. Så här kan vi inte hålla på. Det är inte rätt att göra någon annan illa. Speciellt inte den man älskar mest i hela världen.
Tack för alla era synpunkter. det har verkligen fått mig att vakna upp.
Jeylah:
Har du verkligen läst hela tråden? Jag tycker att det är jättemånga som skyller sin våldsamhet på att mannen har provocerat dem.
Oavsett om mannen har provocerat dem eller inte så är det fel att slå, eller tycker du att provokation ursäktar misshandel?
Jag tycker att det är fel på den som slår, någonting säger inte stopp så som det gör för andra människor, någonting hindrar dem inte från att slå.