Tack va snälla å fina ni är! Ger mig hopp att läsa om så många män som ändrat tankegång! Hoppas min också gör det. Jag och min bror HATADE varandra hela uppväxten, inte det vanliga syskongnabbet utan vi verkligen avskydde varandra och bråkade jämt. Men i slutänden har vi alltid funnits där för varandra och när vi blev vuxna och slapp bo under samma tak så har vi sen haft en jättefin relation. Vi träffas ofta och våra respektive kommer överens också så vi har himla kul ihop. Jag vill verkligen att min dotter också ska ha ett syskon.
Mamma070912 skrev 2012-09-16 23:14:50 följande:
Grattis till alla nya bebisar i tråden!
Jag antar att det kommit några fler nu, har inte varit inne här på en vecka snart.
I fredags födde jag en pojke i v 35+0. Vid födseln var han blå och de förde hon snabbt iväg till ett annat rum. Han blev intuberad på Neonatalen hamnade i respirator, ff dålig syresättning. Därefter blev han förd till KS för att få bättre hjälp m bl a kvävgas. Blev inte bättre och nu sedan ett ca två dygn ligger han i en ECMO maskin.
Han föddes med hydrops, då vätska ansamlas i kroppen och förhindrar normal organutveckling. För hans del har han underutvecklade lungor och läckage, förstorat hjärta och kan inte syrsätta sin kropp själv. ECMO maskinen köper honom tid, men är vårt sista hopp. Hittills har vi kastats mellan hopp och förtvivlan. En tröst är att han får den bästa vård han kan få.
Ville bara informera, men inte skrämma upp er.
Lycka till med era bebisar! Kommer inte läsa så mycket i tråden mer. Kram
Usch det är så fruktansvärt med alla bebisar som aldrig får chansen. :( Jag trodde naivt nog att bara man klarar sig typ till v 20 eller nåt så är allt lugnt sen. Jag har inte känt nån oro alls eg att det skulle vara något fel på mitt barn när jag var gravid. Dock fick jag ju hur många ul och undersökningar som helst. Var på sju ul tror jag sammanlagt så då har man ju lite mer koll.
Först nu efteråt har jag blivit rädd för vad som kan hända och OM jag nu får chansen att bli gravid igen så kommer jag nog va mycket oroligare. En av tjejerna i min lokala mammagrupp åkte in med värkar till fl nån vecka innan bf men bebisens hjärta hade slutat slå redan innan de kom in. Detta har nog påverkat hela vår grupp och varit svårt att smälta. Tänker fortfarande på denna familjen varje dag. Det sägs ju att det finns en mening med allt men jag undrar vad meningen med det är? :(
