Vad är ditt största bekymmer idag?

Oroar mig för julklapparna, får pengar på fredag å då måste allt köpas. Lite stressad är man, får hoppas att mamma kan ta barnen

Mitt problem idag är att jag inte kan sluta älta mitt narcisstiska ex, han gjorde mig så jävla illa och jag bara tog och tog och tog, trodde i hjärtat att det var fel på mig, mina föräldrar har ju alltid sagt att det är fel på mig så han vart en bekräftelse på det. Och nu kan jag inte sluta älta det.... Dessa  tre människor är dom människorna som misshandlat mig och gjort psykiska och fysiska övergrepp på mig.

hur fan kan man göra så mot någon annan...
så fort jag sa ifrån så blev exet vansinnig, jag var så "sjuk i huvudet" enligt honom, allt jag gjorde och allt jag sade var så fruktansvärt fel, han talade om hur synd det var om min syster som inte fick lika mkt uppmärksamhet som jag?!, han manipulerade och pratade skit om mig inför andra så jag fick skämmas, folk behandlade mig sämre bara för att han lyckades övertala dom hur hemsk jag var, Jag betalade alltid för mig själv, till och med aborten jag fick göra, till och med bensinen dit och tillbaka när jag skulle göra den, han hade sex med mig när jag blödde ut embryot, jag fick infektion, han visade aldrig empati eller sympati för mig, enligt honom klarade jag ingenting själv, enligt honom så skulle jag ta hand om mig själv som en patient, Mina föräldrar stödjade honom i detta, i hans misshandel på mig, han slog mig när jag sade ifrån, Han gjorde jämt bort mig inför andra, han hotade mig, han såg sig själv som någon slags perfektion och allt han gjorde eller sade var exemplariskt.
I slutet var jag skyldig honom 10 000 kr och det ringde han till min pappa och sa, och det stämde ju såklart inte!
Han hackade jämt på mitt sätt att vara, orkade jag inte säga tack till en helt främmande människa så fick jag en helt utskällning om hur hemskt det var att jag inte sa tack.
Han hade sådana komplex med sitt utseende, han var inte speciellt fin på utsidan, han har haft cancer i ansiktet och därav varit tvungen att tabort halva sitt ansikte, han har fått göra många skönhetsoperationer för att se "mänsklig" ut, han har jättestor överkropp som skriker steroider och tunna smala ben, helt oproportionerlig. Han beskrev jämt för mig hur perfekt han skulle sett ut om det inte vore för hans cancer, men det han inte förstår är att han hade inte sett perfekt ut ändå, han är inte söt på utsidan oavsett.
Han är feminin och vickar på rumpan när han går, han väger knappt någonting och har en snopp som man kan förknippa med lillfingret.
Han talade om för mig hur jag inte skulle klara av min utbildning och att jag var mer psykiskt sjuk än vad jag någonsin kan ana, att jag inte får lita på mig själv och att när jag tänker tankar, så ska jag tänka dom fast tvärtom.
Jag älskade en film ett tag och såg på den jämt, ibland bara vissa favoritdelar utav den, på datorn då, och då hade han pratat med en "psykiatriker" som sagt att han tror att jag går in i filmer för att bli någon annan?? För att få ha någon annan identitet för ett tag. Att jag gick in i den filmen för att jag ville vara någon annan. Han berättade detta för mig, jag blev så chockad, så är det såklart inte.
Han försökte övertala mig om att jag var schitzofren och att jag hade allvarliga problem med det och att jag inte under några omständigheter skulle lita på mig själv utan jag skulle lita på honom och det han sade för han var frisk och det var inte jag.
Han försökte övertala mig om att jag hade borderline personlighetsstörning och han tvingade mig till psyket för att "ta tag i det" annars skulle han göra slut.
Han fick jämt höra av sin mamma att han var korkad, han kallades "nisse kork" av sin mamma. Han var verkligen inte smart, det är nog en av dom mest känslolösa och mest korkade människa jag någonsin träffat i hela mitt liv. Han var och är precis lika känslolös som mina föräldrar. Så iskall.... Han var så konstig, för han var en person ute bland människor och en människa hemma, hemma var han helt tom, alla känslor som jag fick ut ur mig till honom bara försvann rakt in i ett mörkt svart hål... han var svartsjuk med, när jag inte dök upp på exakta tider så trodde han att jag träffat en annan kille.
Jag har varit rädd för en man innan jag träffade honom och det var min pappa, han gjorde grava övergrepp på mig i över femton år, jag var rädd för den här killen, jag var rädd för mitt ex. Jag var rädd för ALLT jag sa till honom för ALLT använde han emot mig, när han behövde det och han backade inte för något. Det var som att han levde för att knäcka mig.
När han hade misshandlat mig så ringde han upp min mamma, han satt bredvid mig och gjorde det, jag grät, han ringde upp henne för att berätta för henne vilken extremt sjuk dotter hon hade, han verkligen tryckte på orden när han pratade, och att min mamma var en väldigt dålig mamma, och då gick min mamma i försvar, för det var mitt i natten, och sade att det minsann inte var henne det var fel på utan att jag hade en massa diagnoser hit och dit. (som jag inte har) för att hon inte skulle få skit för alla övergrepp hon utsatt mig för.
Jag bjöd honom på en resa som kostade ett antal tusenlappar, och på den resan misshandlade han mig så jag fick ett blåmärke i pannan och jag orkade inte säga någonting till någon för det var ju ingen som brydde sig om mig ändå? Alla i min familj talade ju illa om mig så vad hade jag fått för det? inget...Dock såg min syster blåmärket i pannan och sade att jag måste lämna honom, han knöt nävarna när hon, tro det eller ej, försvarade mig. Det såg ut som att han skulle flyga på henne, hade inte varit för att jag och pappa stod där så hade han misshandlat henne säkert. I en veckas tid jobbade han på henne och försökte bli kompis med henne, han valde hennes sällskap framför mitt.
När det var slut mellan oss så försökte han stöta på en kompis till mig, han gillade hennes ansiktsbilder på facebook och ringde henne osv. Han försökte träffa en tjej som vi umgåtts med, han försökte göra henne till sin flickvän trots att hon var flickvän redan till en av hans bästa vänners vänner.
I början när vi träffades så försökte han inbilla mig att han var "känd" och att han var en musikproducent, han gjorde skitdåliga houselåtar. De flesta kallade det fjortismusik för det var så dåligt.
Han skröt jämt och talade jämt om hur han skulle tjäna miljoner, han skröt på facebook så alla kunde se, men inget av det stämde alls. Han hade en massa företag för sig, men ingen av dom gick i lås, därför att alla företag handlade inte om att han skulle göra en massa, utan det handlade om att folk skulle hjälpa till och göra tjänster för honom, på så sätt skulle det vara ett företag, hans företag. Enligt honom skulle han börja längst upp på toppen, han behövde inte alls jobba sig upp, han var ju en oupptäckt stjärna enligt han själv, han skulle bara upptäckas.

Idag är han 27 år, han har inget jobb, något timarbete på elgiganten som försäljare och han sitter i en etta. Jag såg honom på elgiganten, han måste ha haft någon provanställning för jag har inte sett honom där mer, Han såg så himla högfärdig ut när han gick där och smackade belåtet med läpparna, överkroppen var proppfull med vatten och steroider, Han har verkligen blivit ännu fulare än vad han var när vi sågs, hans ögon är helt tomma och utstrålar ingenting, bara total tomhet, inte av sorg utan av känslolöshet. Att jag inte kunde se det ifrån början? varför fattade jag inte det? jag var ju trots allt tonåring när vi träffades och väldigt naiv.

Jag är tillsammans med en ny kille, vi ska ha barn i dagarna nu, vi bor i hus, jag är färdigutbildad, jag har ingen kontakt med mina föräldrar och dom försöker inte kontakta mig, Och ALLT det mitt ex försökte slå i mig, har jag ALDRIG hört ifrån min nuvarande. Den pojkvännen jag har nu har känslor och BRYR sig om mig. Jag undrar såååå varför jag fick dessa föräldrar och varför jag drogs till elaka pojkvännen? Dem förstörde mitt liv och all tro på människor!! Jag har ingen kontakt med min syster heller idag, det är alldeles för jobbigt. Hon har blivit skadad av vår barndom och jag orkar inte mer drama.

 
Vet ni vad det värsta är? Att jag går runt med känslan om att han har RÄTT. =(

Ananas: jag tänkte precis skriva att bilen är trasig och att vi måste köpa en ny akut.. Men när jag läste ditt inlägg blev jag glad att det bara är bilen som jag irriterar mej på.. Materiella ting spelar egentligen ingen roll! Sonen, sambon och jag är friska och mår bra. Det spelar roll!

Ja, det var inte meningen att ditt problem skulle anses som ett lyxproblem, är ju inte meningen att jämföra, problem går ju inte att jämföra tycker jag =) Men det var verkligen skönt att skriva av sig. Jag är glad att jag är tillsammans med en bra kille idag och som stöttar mig i vått och torrt! Att jag väntar vårt underbara kärleksbarn i dagarna, Livet går att bygga upp igen, med eller utan föräldrar, med eller utan mitt elaka ex, Jag går i terapi idag för att få hjälp och jag ska medicinera mot depression efter förlossningen. Depression är inget som påverkat barnet så jag är glad och tacksam för det, barnet väger nästan 4 kg enligt ultraljudet. Vi bor i hus och har alla förutsättningar som finns! Men min sorg är något jag behöver jobba med och som knäcker mig flera ggr i veckan! men jag är övertygad om att det finns ett lyckligt liv för mig med! och när det väl infinner sig i mig, så kommer jag var så otroligt tacksam och lycklig för att jag överlevt! Det är det inte många som gör och det är inte många som förstår heller, för majoriteten har en hyfsad barndom och hyfsade föräldrar och hyfsade referenser! Men det är såklart inget jag klandrar folk för, men det är jobbigt att behöva förklara sig om varför man mår dåligt med sig själv ibland.... 

Jag kan inte uppbåda minsta entusiam  för julen.   Och jag borde nog det för barn och barnbarns skull.

Äsch, det måste man inte. Låt någon annan vara entusiastisk, ta det lugnt själv

att min telefon aldrig vill ha mottagning, går varken ringa in eller ut och de tar lång tid för sms att komma fram:/ tur nätverket funkar iaf

Tack!   Jo,   borde i allafall ta mig samman och fixa ett par paket till treåringen.   Blir knäckt av tråden hur mmycket FL-are spenderar på juklappar åt sina barn -  och kallt  räknar med att mor- och farföräldrar kommer med dyra prylar dessutom.

Mtt största bekymmer dag är att jag fick veta att min föräldrapennng tog slut IGÅR
När jag ansökte stod jag tydligen som ensamstående vilket ändrades efter att vi varit hos familjerätten, då fick ju jag alla dagar! Sen har någon handledare sett att vi har delad vårdnad och då får vi ju 240 dagar var, vilket alltså tog slut igår.. Det var en tung sten som landade på mitt hjärta då jag trodde jag skulle vara hemma till april!
Jobbet börjar ju tidigast i mars men vi har löst det så att jag får sambons dagar och kan fortsätta vara hemma med mitt hjärta! Men det var inte så här vi trodde det skulle bli =(

Har bokat avlivning på hunden. Hon är 13år och nu är det illa ställt med henne. 2270kr fattigare i morgon fint så här innan jul.

Sedan oroar jag mig för en hund i Spanien som smet vid in lastningen. Hoppas hon mår bra och att flygplats personalen lyckats fånga henne, så hon får återförenas med en jätte stressad matte i Sverige.
(har fått höra att det till råga på är vanligt att hundar smiter just vid lastning).
Någon som har en sådan lycklig historia kan inboxa mig.