Vilken är din största sorg?

Att de första 20 åren av mitt liv, och i synnerhet uppväxten, var så miserabla (föräldralös, mobbad, cancer, ätstörningar m.m.). Var så ledsen och rädd när jag var liten och ingen såg mig.
De åren kommer aldrig igen och det måste jag bara acceptera.

I att mina barn är omhändetagna.för deras far misshandlade mig och jag inte kunde skydda dom från deras pappa. 2 4 Månader efter omhändetagandet lämna min mamma jordelivet,hon var min allra bästa vän och var mitt enda stöd i detta. 3 att min familj ser ner på mig för jag förlorat barnen. 4 den enda som fanns för mig efter mamma dog var mitt ex som jag behövde lämna då han var otrogen mot mig. 2010-2011 var ett helvetes år men nu ska jag uppfylla min och min mammas dröm, att återförenas med mina älskade pojkar. Ska kämpa mig blodig! Gott nytt år alla

Det är tragiskt att så många i denna tråd har så stora sorger som egentligen är småsaker och sådant man bara skulle kunna skaka av sig.
Jag vet att man inte kan "jämföra sorg" - men någon måtta får det vara. Känns kränkande mot personer som verkligen haft det skitjobbigt och kämpar varje dag för att orka...!

Mitt största sorg är att min älskade mamma som alltid fanns för mig och var min bästa vän gick bort i cancer. Hon fick aldrig se dagen jag tog examen, dagen min sambo och jag gifte sig, dagen mitt andra barn föddes. Mina flickor kommer aldrig ha en mormor som var den snällaste människa på jorden.

Mitt näst största sorg är att min mormor lämnade oss 3 år efter mamma på min födelsedag, dagen jag fyllde 25. Hon fick i alla fall veta att hon blivit gammal mormor för andra gången..

Att mitt tonår gick förlorad då  mammas man var ett alkoholist plus psykiskt sjuk person som misshandlade oss psykiskt. Jag hade inga vänner och var rädd att ngn skulle för veta hur vi hade det hemma. 

 

Queenobscene: och du är den som har rätten att döma vems sorger som är "värda" någonting? Ge dig. Måste varje tråd i det här forumet bli en hack/svartmålning/mobbningstråd?

Queenobscene.

En del har dåligt psyke och klarar inte små motgångar och ser det som stora sorger medan andra ser de stora sorgerna när de verkligen möter dem. Alla är vi olika och det beror nog på hur man är som person och hur man hanterar det man möter på livets väg.

• Min barndom. Växte upp med min mamma som var alkoholist, resten av släkten bodde långt därifrån och jag var hjälplöst utlämnad åt henne.

• Att jag aldrig lyckades få barn och kommer att få leva barnlös.

• Att jag är sjuk sedan många år (fortfarande inte färdigutredd diagnos) med noll arbetsförmåga eller förmåga att göra ens enkla saker som lättare motion, träffa människor och fika, gå i affärer eller resa bort.

Hm. Min tredje punkt låter kanske lite ytlig men jag menar att jag klarar inte ens av att göra de små sakerna som är roliga för att jag är helt slut. Lever väldigt isolerat och jag var en väldigt social och energisk person innan jag blev sjuk.

Att jag förlorat hela min barndom och tonår på grund av min borderline sjukdom och nu att jag förmodligen inte kan få barn/ har svårt för att bli gravid.