Vilken är din största sorg?

Att jag är 'föräldralös'. Har enda sedan jag blev fosterhemsplacerad som yngre önskat mig människor som älskar mig och vill vara med mig för att dom vill och inte för att dom måste.

Att varje gång jag lyckas etablera ett tryggt och 'bra' liv, blir sviken.

Att mitt ex hatar mig och önskar att jag vore död.

Att min mamma dog innan vi hann reda ut alla våra problem.

Att jag nu känner mig helt deprimerad för att jag tror att jag kommer dö på exakt samma sätt när jag är lika ung.

Att jag är överviktig och ensam.

Att jag alltid bara kommer att vara en medelmåtta.

Att mina föräldrar är döda.
De dog för 13 år sen (med 7 månaders mellanrum) i cancer båda två.

Att barnens pappa tog sitt liv

Att SE hur mina barn lider pga detta

Den psykiska ohälsa två av mina barn fått som följd av trauman....

Att bli övergiven av sina föräldrar, pappa har jag knappt kontakt med än idag. Att bli kallad värdelös 24/7 av sin partner. Att inte kunna lita på andra människor pga alla svek, misshandel ocg mordhot som barn och ungdom. Att när man äntligen fick stabilitet som tonåring så vänds allt upp och ner när någon man litar på tar livet av sig. Och mycket mer vissa jobbigare än andra och svåra att prata om.

Att jag har tre barn varav två är allvarligt sjuka. En svårt utvecklingsstörd med olika missbildningar och funktionshinder och en pojke med aggressiv MS som kom i fjortonårs åldern. Vetskapen om att mina barn ska bli sämre och sämre och att jag kommer att behöva stå bredvid, se dem brytas ned och inte kunna göra ett enda smack åt saken!
Jag kan inte tänka mig att något jag upplevt hitintills av sjukdomar, dödsfall eller liknande är lika jävligt som det jag har att se framemot. Eller behöva tänka tanken: Är det bättre om han dör före mig, han som inte förstår, för hur ska han klara sig utan mig, hur ska han förstå att jag inte kommer, att jag inte är där? Ska han stå bredvid min kista och inte förstå vad som händer? Vore det då inte bättre att han fick sluta före mig? Alla dessa tankar önskar jag att jag slapp. Det är min absolut största sorg, för lika mycket som jag älskar dem sörjer jag för dem det som de fick borttaget från sig. Särskilt han som först varit frisk och sedan vet att i en framtid ska han inte orka som andra och att vi bara väntar på nästa skov.. Det är obeskrivligt sorgligt.

min största sorg är att vår son föddes i vecka 23 och han levde inte mer än några timmar. I samma veva utbröt ett bråk med pappa vilket resulterade i att vi sa upp kontakten med varandra. En annan sorg är att jag aldrig mer kommer att ha en rosaskimrande graviditet då det misstänks att jag har försvagad livmoderhals. Vi har fått världens sötaste dotter som nu är sju månader, men chanserna på ett lillsyskon till henne är små då jag aldrig mer vill utsätta mig för den oron och psykiska påfrestningen som det innebär för mig att vara gravid.

- att jag är ensam
- att jag och mamma har en kass relation och jag tror aldrig att det kommer bli bra.
- att jag och syrran har så svårt att förstå varann.
- att jag inte bli gravid.
- att jag aldrig fick träffa min morfar (han dog när jag var 3 månader) som ska ha varit en fantasktisk människa.
- att jag inte tar tag i min övervikt. fan ta mig.     

Att båda mina barn föddes för tidigt.

Att min älskade morfar tog livet av sig för 9 månader sedan. Är fortfarande en stor tyngd att bära på! Förstår fortfarande inte hur en sån glad, snäll och underbar person som han kunde välja döden framför livet. Troligtvis var det depression och alkoholen som bidrog till det.

Att jag och min mammas relation är usel. Önskar att den kunde bli bättre, men det lär nog aldrig ske.

Att min pappa måste stå ut med så mycket skit. Vill kunna hjälpa honom mer, är så rädd att förlora honom!

 

Om ni inte redan hittat hit:
www.sorg.se/fakta-om-sorg/myter-om-sorg/