Vilken är din största sorg?

Att jag under min första graviditet blev lämnad omgående av både barnafadern och min egen. Att jag tvingades utstå så mycket smärta o ensamhet.

Att min mormor gick bort två månader innan mitt barn föddes.

Att min pappa är alkoholist o barnets pappa narkoman o båda har gjort mig mycket illa.

Att jag tvingades göra en abort pga sjukdom.

---

Men en vis person sa en gång till mig att man behöver motgångar för att utvecklas och ju större push man behöver ju större motgång får man utstå. Brukar tänka på det när viljan att deppa ihop kommer över mig.

Att min pappa aldrig fick chansen att bli morfar till mina barn. Jag blev gravid med barnet jag väntar nu 5 månader efter att han dog.

min största sorg är när min mamma dog, vi hade så mycket planerat och hon var min bästa vän och då att behöva ta beslutet att stänga av alla maskiner efter att fått höra att hon mer eller mindre räknades som hjärndöd gör så ont i mig fortfarande och det går inte en dag utan att jag tänker på henne och om dom hade fel i att hon var hjärndöd.

nr 2 måste vara att jag inte stog på mig vid mobbningen som förstörde mitt liv och min självkänsla

nr 3 måste vara alla djuren som dött ifrån mig, i saknaden av vänner så sökte jag tröst i djur och varje djur var min bästa vän och vid deras död dog en bästa vän

Min största sorg är av min pojkvän som dog oväntat i somras och lämnade en stor sorg och saknad efter sig!

QueenObscene

Självklart blir din far morfar till dina barn oavsett var han är. Mina barn har sin morfar i himmeln och där tar han hand om min dotter, barnens lillasyster/storasyster Junis.

-Att jag har ett funktionshindrat barn med osäker framtid
-Att våldtäkten jag upplevde för nio år sedan fortfarande hindrar mig i mitt dagliga liv
-Att incesten jag utsattes för som liten skadat mitt psyke i grunden på ett sätt som inte verkar gå att reparera fullt ut
-Att jag var tvungen att göra abort pga sjukdom
-Att jag har en så dålig relation till mina föräldrar. Jag saknar min pappa väldigt mycket.

Det blev topp fem.....
 

Att jag aldrig kommer kunna krama min pappa och känna att det verkligen är honom jag kramar eller ser på för den delen.

Att båda mina föräldrar lider av psykisk sjukdom som förstört många år för mig och mina syskon, att en vän till mig blev mördad.. kan inte förstå att hon bara är borta och den skräck hon måste ha känt när det hände, så fruktansvärt.

Min största sorg är att min pappa inte får lära känna mig som vuxen person, och att han aldrig har fått träffa mina barn.

Att jag aldrig fått till/ fåttt uppleva en riktig kärleksrelation. Att samtliga män jag träffat genom livet har valt bort mig av olika skäl. Jag har aldrig blivit älskad av någon utanför min familj, trots att jag träffat många män genom livet, inlett många relationer och har långa och äkta vänskapsrelationer.  Jag tycker själv att jag är en kvinna som är värd att bli älskad för precis den jag är, men tyvärr har det aldrig hänt.