Min största sorger är över de barn jag har förlorat, som aldrig fick "bli".. Sorgen över att plusset jag fick på stickan tidigare i år var ett utomkvedes..
Men även sorgen/ insikten i att det aldrig kommer bli några barn för min del.. Jag kan inte behålla dem.. Min kropp vill inte det jag vill..
Precis avslutat ett långt förhållande ( "pappan" till alla ofullständiga graviditeter ) och det i sig är en sorg. Vi bryr oss och tycker om varandra otroligt mycket och det är ett gemensamt beslut.
Har träffat en ny man och han har barn. Jag älskar dem. De har en mamma och jag skulle aldrig få för mig att försöka "överta" den rollen. Jag är en extra vuxen i deras liv, pappas flickvän, och jag hoppas på att få vara en del av deras uppväxt och liv för resten av livet. De fyller mitt liv och hjärta med en oerhört glädje och kärlek.
Men ibland, som idag, när jag sitter ensam i det hem jag och exet byggt upp och nu ska packa ner och sälja, så kommer den där överväldigande sorgen över att jag aldrig kommer få uppleva hur ett litet nytt liv växer inom mig, utvecklas och frodas. Inga buffar, sparkar, hickningar, inget morgonillamående, ömma bröst eller växande mage.. Det gör så ont att det jag allra helst velat i livet inte kommer att ske...
Min nya man är nöjd med de barn han har, och varför skulle han inte vara det? De är underbara och fina.. Han skulle kanske kunna tänka sig fler barn i framtiden, men framtiden är långt bort.. Och jag vet inte om jag orkar försöka ens eftersom det med största sannolikhet kommer sluta i ytterligare missfall och utomkvedes...
Idag är en sådan dag som jag bara vill gråta, gapa, skrika och slåss för att det känns så jävla orättvist allting...
