Att mitt liv varit präglat av missbruk, psykiskt sjuka, hot, våld och otrygghet. Mamma slutade köpa presenter till mig vid jular och födelsedagar när jag var runt 11år, hon slutade göra tårta mm då med, hon firade mig inte längre. senaste gången vi gjorde något socialt ihop måste varit i slutet på 80-talet när jag var 5år. När jag blev vuxen kom ingen av mina föräldrar för att fira mig eller mina barn på födelsedagar, jular fanns dem inte, vid dop inte heller, senaste dopet ringer mamma samma dag och säger att hon kommer inte för hon ska ta livet av sig istället, Sorg, sorg sorg, inne i kyrkan grät jag till psalmen- tryggare kan ingen vara under dopet pga att hon gör så mot mig på en dag som för oss skulle vara en av de lyckligaste. Skulle hon lämna mig? Hon har aldrig ställt upp, inte heller pappa.
Detta har gjort mig till en extra känslig person, väldigt sårbar, ensam och utsatt, ja en otrolig ensamhet har detta gett, inte fått någon hjälp här i livet, ingen att bolla något med, ensam, ensam, ensam, jag har varit så förvirrad och vilsen, jag hade verkligen behövt någon som tog hand om mig men jag tog hand om dem, ville bara bli älskad, gjorde allt för att de skulle gilla mig men fick aldrig det bekräftat. Jag har haft svårt för att klara livet helt enkelt, haft en dålig grund att stå på, haft mycket ångest, fobier, rädslor och oro.
Min uppväxt var präglad med en mamma som inte ville vara kvar med oss utan hotade ofta med självmord, jag skrek ut min förtvivlan - mamma snälla lämna mig inte, när hon bad högt till gud om att få dö, jag trodde ju då han skulle ta henne, lämna mig inte grät jag. Styvfädrar som slog sönder grejer, fick raseriutbrott och som misshandlade mamma och tog stryptag på henne, jag lärde mig helt galna normer. Pappa var känslomässigt avtrubbad och hade svårt att ta till sig oss barn, han skaffar en ny kvinna som kallar min syster horunge.....mm ständiga raseri utbrott där med.
Vi var rädda och panik slagna nästan jämt. Ingen såg oss, ingen brydde sig om vi var sjuka, ingen märkte oss, vi fick klara oss själva, ta hand om mamma när hon var medvetslös av piller och sprit. Julafton firade vi själva ibland, jag och min syster, vart mamma var? På krogen med någon äcklig gubbe....
Efter att ha läst detta som jag skrivit förstår jag att nästan hela min barndom var en sorg för mig, önskar att jag haft en lugn, fin barndom, där jag aldrig behövde vara rädd, haft föräldrar som stöttade mig istället för att känna spritlukten jämt, denna jäkla medvetslöshet var otroligt otäck att inte få kontakt med sin mamma, många ggr trodde jag hon var död, jag var livrädd för att hon inte levde. Som 18-19åring fick jag svåra ångestattacker när närstående var fulla som sonens pappa, jag ramlade ihop och var själv destruktiv.
Som vuxen kan jag inte förlåta mig själv för de val jag gjort som gjort mig illa......hatar det, hatar det!! Men det är logiskt med tanke på bakgrunden.....
Skickar en kram till er alla, har läst era svåra förluster!!
Kram