Vad har du för relation till din mamma? Är den bra eller dålig? Jag har en jättedålig relation till min mamma och är ofta ledsen över det. Jag undrar nu hur ni andra har det? Jag tycker det verkar som om att alla har sån bra kontakt med sina mammor, umgås mycket och har jätteroligt ihop. Stämmer det?
Jag träffar min mamma nästan varje dag, men så bor hon oxå 200 m här i från. Får mkt hjälp av henne med min son och annat.
Ibland blir jag riktigt rädd vad som ska hända när jag inte har henne mer.
Har inte så himla bra kontakt med min mamma, skulle vilja ha bättre men hon verkar så upptagen med sitt liv.
Min mamma bor i Stockholm och jag bor nu mera i Göteborg. Hon ringer mig då och då, men ibland kan det gå två veckor innan man hör av henne. Senast vi sågs var i somras då det var dop för min dotter. Vi har inte en sådan där super fin relation som man kanske skulle kunna önska.
Jag flyttade hemifrån så fort jag kunde, en månad efter min 18års dag. Mina äldre systrar lika så. Har haft vad man kan kalla en dålig uppväxt. Min mamma är inte så stabil som man egentligen borde som förälder. Hon är riktigt svår att leva med under samma tak.
Så du är inte alls ensam, finns nog fler än du tror som sitter i samma båt :)
Jag önskar ibland att hon var lite mer närvarande, men det har vi så det räcker och blir över av på andra sidan, så egentligen är det rätt skönt att hon är så laidback.
Hellre det än nån som lägger sig i allt och är en klängranka utan eget liv i alla fall.
Kunde tyvärr inte rösta då min mamma gick bort då jag var 7... Hade önskat, och intalar mig att vi skulle haft en fin relation om hon levt... Men det är ju omöjligt att veta...
Jag klippte banden mellan oss som tonåring Hon dog i lungcancer för 2.5 år sen så vi hann aldrig reda ut eländet vilket jag ångrar såhär efteråt.
Jag har ingen kontakt med min mamma sedan hon tillsammans med min stora syster satta mig i en enorm skuld.
Hela min uppväxt har jag mer eller mindre fått agera mamma till min mamma så det är på sätt och vis väldigt skönt att inte ha kontakt, fast visst önskar jag att det hade varit annorlunda.
Jag röstade usel men obefintlig är närmare sanningen. Vi har inte pratat på ett antal år. Jag saknar många gånger att ha någon att fråga om saker och jag saknar att inte veta något om hur jag var som bebis. Jag har inte ens en enda bild från min barndom. Det är något jag tänker mer på sen jag fick barn.
Jag har haft en usel eller obefintlig relation till min mamma under hela min uppväxt. Hon har aldrig funnits där för mig, någonsin (och inte för något av mina syskon heller). När hon skaffade ny karl bestämde hon sig tom för att hon "har inga barn". Vi var inte bjudna på bröllopet och var inte välkomna hem till vår egen mamma. Jag hade ingen mamma kort sagt. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte har varit arg, bitter, hatisk, ledsen och förtvivlad över detta, vilket ju inte var något nytt eftersom jag mer eller mindre hatat och föraktat henne under hela uppväxten.
Men åren går, alla mognar. Hon hittade tillbaka till sig själv, till sitt inre barn och blev fri. Hon började leva. Hon fick färg. Hon blev en människa. Jag fick tillbaka min mamma. Jag var uppåt 25 år då. Och trots att jag själv aldrig hade den mamma jag behövde när jag var liten, så går det inte en enda dag utan att jag är evigt tacksam över att mina barn har den närvarande och kärleksfulla mormor som de behöver! Det tog sin tid innan jag började förlåta. Men idag har vi en oerhört fin och tillitsfull relation, litar på henne fullt ut och har idag en väldigt öppen och bra kontakt med henne liksom även hennes man. Även fast de bor 15 mil bort, vi träffas minst ett par gånger i månaden och pratar i telefon regelbundet. Som sagt, det går inte en dag utan tacksamhet för denna enorma förändring från hennes sida!
Men jag vet precis hur du känner dig. Ibland kan man inte styra över relationen med sina föräldrar. I en idealisk värld skulle självklart alla älska och vara älskade av sina föräldrar, men så ser ju inte verkligheten ut, Det finns massor av hinder på vägen som rakt av omöjliggör detta. Missbruk är ett typexempel på ett hinder för verklig kärlek och sunt fungerande relationer. Alla väljer ju sina vägar. Bara du vet ju varför just ni inte har någon bra relation, om det finns något du kan göra så ta tag i saken och skapa en förändring istället för att gå och må dåligt. Det gjorde jag. Jag mötte min mamma när hon kom tillbaka. Jag mötte henne på vägen, accepterade henne. Vi sörjde försvunna år, men har byggt upp en ny relation i nuet och det har vi varit två om. Men om det inte finns något du kan göra så måste du också sluta försöka och acceptera att hon valde en annan väg. När hon är redo, då kommer hon till dig. Men vissa blir aldrig det... och för vissa är det praktiskt omöjligt. Massor av människor där ute har inte ens några föräldrar i livet över huvudtaget. Visst kan man sörja det, men det viktiga är ju att försöka leva i nuet.
Jag har ingen kontakt med min mor. Försökte ha kontakt när jag och min man fick barn 2006 men det gick inte. Jag sa då upp kontakten igen med henne. Ett stort beslut men ett som jag kände jag var tvungen att ta för att må bra. Hon är periodare som blandar både sprit och tabletter vilket jag inte vill ha att göra med och inte i närheten av mitt barn. Även det att hon inte på något sätt ville ta till sig att jag vuxit upp och bildat egen familj var en orsak som gjorde att jag valde bort henne i mitt liv. Vår dotter har en mormor (Min pappas nya fru sedan flera år tillbaka) som är gätte go med vår dotter och hon ser vår dotter som hennes barnbarn på alla vis och har ställt upp massor för henne och oss.