Anonym (who) skrev 2012-06-11 09:05:01 följande:
Hen får mycket stimulans hemma, vi pysslar mycket och hen hjälper till vid matlagning, städning, tvätt osv.
Vi läser och tränar och hen kan mycket som många jämngamla inte kan.
Hen pratar fyra språk, kan räkna (även + och -), kan alfabetet och vi tränar på att läsa och skriva. Färger, former och dyl har hen kunnat länge.
Vi är ute mycket och leker i parker osv, så visst, hen träffar lite barn där, men de flesta är i 1-årsåldern av de som vi träffar på. Vi går på öf nån gång ibland, var oftare förr, men hen är så mycket äldre än de flesta andra där nu så det blir inte så ofta längre.
Så så sett ser jag inte alls vad ett dagis skulle kunna ge som inte jag kan. När behovet av kompisar uppstår så får jag väl aktivt leta efter folk med jämngamla i området.
Jag förutsätter att pappan känner till dina förutsättningar, dina styrkor och svagheter liksom att jag förutsätter att han känner till barnets behov. Eftersom självkritik inte verkar vara din starkaste sida (du vägrar konstant att ta till dig det som skrivs utan kämpar bara om att få medhåll) så anser jag att pappans beslut är det mest vägrundade därför väger hans åsikt tyngst.
