Snart adoption. GRAVID!

Litet My - har inte en susning hur man ska bära sig åt. I mitt fall är föräldrarna okända. Konstigt hur det kan vara så. Ingen kan föda barn på ett sjukhus i Sverige och sedan bara vara "okänd". De är väl ett ljusår efter oss. Här kan man ju identifiera avlidna genom tänder och köra mot register. Det var ju så de gjorde under tsunamin. Sannolikheten för att jag har helsyskon eller halvsyskon är påfallande hög. Någon av mina föräldrar har säkerligen skaffat barn igen senare. Har inte sett efterlyst så där kan jag inte uttala mig, men jag skulle inte heller vilja att hela Sverige satt och såg detta i TV! Man behöver ju inte vara Einstein för att begripa att allt detta är förenat med stora kostnader och vissa praktiska problem, såsom språkförståelse och avstånd. I Indien är engelska efficiellt språk, i välutbildade kretsar borde man kunna göra sig förstådd på engelska. I Sydkorea litar jag inte på att de kan engelska. Hoppas det går bra för TS - ser inte riktigt problemen som alla målar upp. Som ovan nämnt tänk att få tvillingar genom IVF eller barn tätt! Är väl inte värre, dock jobbigt att ha 2 småbarn men dn ena är ju 18 månader och i den åldern gr många barn på dagis om man är normal. Håller tummarna för att det går vägen för TS!

Personligen känner jag att kg vill finna mina rötter. Saknar betydelse vilken relation jag har till föräldrarna i Sverige. Jag vill gärna veta och träffa mina riktiga syskon. Någon som liknar mig själv. Hade jag en tvillingsyster så tror jag jag skulle känna samhörighet bara för att vi var så lika. Finns tvillingar som möts först i vuxen ålder och knutit an till varandra. Den gemenskapen går aldrig att få på samma till min pappas egna barn, då vi inte är syskon på något sätt. Vi är ju inte ens släkt. Släktskapet saknas för de som är adopterade. För övrigt finns det föräldrar med egna barn som tyckt mer om det ena. Så att man älskar båda lika mycket är inte så självklart som alla säger.

Jo, det var någon som frågade om jag hade känt mig närmare min familj om vi hade varit lika varandra men bott i ett annat land. Självklart hade jag det. Som svensken med familj som bor i London för arbete några år och tar med sig sin familj, svensken med familj i Bryssel några år för jobb. Svensk familjen som bor i Singapore eller Sri Lanka som Margot Wahlström med sin familj. Ett annorlunda utseende, kultur klimat ja. Men med sin riktiga familj. Som min tyska kompis om arbetar för ett svenskt företag ett par år. Självklart hade det varit på ett helt annat sätt än vara adopterad.

Utdömd att få egna barn var de ju förstås inte eftersom de fått medgivande för adoption och då får man egna barn. Vi skyddade oss i och med att vi startade upp adoptionsprocessen, de flesta gör det. Åtminstone när barnbesked börjar närma sig, just för att inte hamna i ts situation.

Jag har fått den förklaringen av insatt fertilitetsläkare. Det har, naturligtvis, forskats på det. EXAKT lika många som valt att leva utan barn som valt att få barn genom adoption, får "suprise-barn"magvägen sedan. Det handlar bara om tid.

Jag har läst om många här på FL som står i adoptionskö men parallellt kör på med IVF. Sedan har de dragit sig ur med kort varsel. Sanningen är förmodligen att dessa par inte riktigt ger upp kampen om ett eget barn. De fortsätter föröka på alla sätt och vis. De håller tyst om det för utredaren m.fl! Innerst inne hoppas de alltjämt på ett biologiskt barn. De är inte känslomässigt "där" att de är redo för adoption.