vad ska jag nu "se fram emot"?

Jag känner nog att jag vill ha saker att planera och fundera mot, något spännande och roligt och exalterande. Flytta ihop, gifta oss, köpa hus, barn ett, barn två osv. Nu är det en stor utbyggnad av huset på gång. Sen hoppas jag på barn tre. Blir det inte barn tre är det väl pensionen att fundera på...

Så jag förstår dig och är likadan.

Jag hade lite av en 30-årskris. Jag har alltid varit rätt "cool" och haft stora födelsedagsfester och levt för adrenalinkickar och gjort saker som väldigt få personer i Sverige har gjort i mitt sökande efter äventyr och adrenalin. När jag fyllde 30 så var kroppen slutkörd, jag hade påbörjat en bra karriär, skaffat barn och höll på att bygga ett hus. 30-årsfesten var en middag med min sambo och 4 vänner och det var precis vad jag ville och det var supertrevligt. Men däremot så kände jag något av en 30-årskris i min insikt att jag inte längre var ett dugg cool utan en helt vanlig töntig Svensson. När jag sedan blev 31 så insåg jag att det spelar ingen roll att jag är en tråkig Svensson, jag var ju lycklig. Helt ärligt så har jag ju inte alls lika roligt längre, men jag är mycket lyckligare och njuter av livet på ett annat sätt. Förut såg jag fram emot nästa fest, nästa äventyr, nästa adrenalinkick. Nu ser jag fram emot att sitta i solen och dricka ett glas vin, tycker det är trevligt at klippa gräsmattan och njuter av att bara vara. Jag behöver helt enkelt ingen extra stimulans för att bli lycklig, jag är det ändå. Nu har det gått ytterligare något år och jag känner fortfarande samma sak. Mitt liv är så mycket bättre nu ön vad det var för 10 år sedan när jaghade hysteriskt kul och en massa människor som såg upp till mig.

Jag ligger lite efter dig och har fortfarande allt det där att se fram emot (eller, vi har ju hus men vi bara mellanlandar här).

Men när allt det där du räknat upp är klart så ser jag ju fram emot att visa mina barn världen, segla jorden runt, skaffa semesterhus utomlands, skaffa de där dyra hobbiesarna man inte hade råd med som student, nybliven husägare och småbarnsförälder (som häst exempelvis), utvecklas på jobbet, studera för skojs skull, bestiga mount everest.

Det är ju bara du som sätter gränserna för vilka dina nya mål blir :). 

Du har bara inte accepterat än att livet är 90% grå vardag. När du gör det, så ändras alla de tankarna och man känner väldig lycklig att man har allt du nämner först.

Jag började läsa igen, när jag var 35+. Trots att jag redan hade en högskoleutbildning. Jag läser distanskurser på halvfart. I början läste jag sådant som jag hade nytta av i mitt yrkesliv, nu läser jag sånt som jag tycker är roligt.

Jag har inget emot att vardagen är grå. De måsten man har omkring sig ska ju utföras (tvätta, laga mat, städa, bla bla bla) Jag är inte typen som oroligt jagar runt för att gräset troligen skulle vara grönare någon annan stans. Det är mer det föutsägbara jag vill bort ifrån... :-/ Det spontana är borta för alla måsten "fängslar" en. Men jag menar inte att jag vill ha man och barn ogjort... och många gånger känner jag den här oerhörda tacksamheten att jag har allt jag önskat mig Men tänk om jag blir 85 år gammal...måste ju HÄNDA nåt tills dess, eller?? hehehe

Men sommarhus utomlands...nä, det är nog inte lösningen för MIN del i alla fall. Då måste jag nog byta karriär i så fall, hehehe.

Oj, jag är 45 och tycker jag har massor att se fram emot hela tiden! Trots att jag har utbildning, man, barn och hus.

Det kanske beror på hur man ser på det, jag har ju heller aldrig haft som mål att varken skaffa man, barn eller hus (jo, kanske hus men det var inget mål på så vis mer en önskan), utan det har liksom bara hänt

Det har alltid funnits så många mindre saker att se fram emot ändå, att jag aldrig saknat några större mål. Just nu ser jag fram emot att få planera middag för goda vänner tillsammans med min man, att få träffa en gammal pluggkompis jag inte sett på länge, en kurs jag ska läsa i höst, ett jobb jag har sökt och kanske får, att få umgås en dag med min bonussvärmor och svägerska om några veckor, storbarnets handling inför gymnasiestarten, en fiskeresa i september, tankar på en altan samt en ev damm som ska byggas nästa år, som ska planeras under en vinkväll med maken, om vi kanske ska försöka satsa på en resa utomlands snart etc etc etc.

Finns ju massor! Visst, det är inga livsomvälvande saker, men det behövs inte. Däremot är även jag lite inne på det som inlägg 5 skriver, vardagen ska inte vara grå enligt mig, den ska vara levande och färgsprakande. Vilket då inte behöver betyda att man hoppar bungyjump vareviga dag, kör bil i 220 km/h eller super sig karatefull varje kväll, men att man faktiskt ser till att fixa små "delmål" och saker att se fram emot, unna sig själv tid, ta vara på umgänge med folk man gillar och försöka uppskatta sådana "småsaker" mer.

Skulle jag leva ett liv där det bara fanns plikter och måsten, och där man aldrig kunde vara spontan och ha roligt (som jag ser det, ett grått liv) , skulle jag nog dö. 

Nja, jag vet inte riktigt. När jag var 20-25 år, så siktade jag nog oftast långt framåt. Jag såg fram mot den där resan till Stockholm, det där bröllopet vi var bjudna på osv. Efter 30, så började jag ha mer kortsiktiga mål och framförallt ändrades mina åsikter om vad som var roligt och viktigt. Det blev roligare att spela Monopol med ungarna än att gå på fest, och höjden av lycka var att sitta i hammocken med en bra bok soliga sommardagar. Jag skaffade helt nya hobbies, och i takt med att barnen blev större, så hade jag bättre möjligheter att lägga tid på mina egna intressen.

Vardag har för mig blivit ett av de vackraste orden i svenska språket ...

Jag ser fram emot det mesta i livet (förutom rent tråkiga saker). Jag startar ständigt små projekt, jag har ett extrajobb som jag verkligen älskar och ser fram emot varje gång jag jobbar, jag gör saker jag verkligen gillar i livet.. Då blir det verkligen värt att leva.

I mitt liv är som giftemål, barn och villa väldigt obetydliga. Det som är viktigast för mig är vad jag gör i vardagen.