Vad har du mest ångest över i livet?

Mitt utseende. Jag kommer nog aldrig se mig själv som fin eller vacker. 

Hälsan. Önskar så att jag vore helt frisk och kunde njuta av livet till fullo. Försöker njuta men det är svårt ibland när smärtorna är stora, men jag försöker att vara positiv så mycket det bara går

Jag förstår inte varför jag aldrig lär mig stava till samvete *skäms*

Ångest är ju ett starkt ord, men jag oroar mig mest för framtiden,  vad ska jag göra? Vad ska jag bli? Var ska jag bo? Hur kommer det bli? Osv...

Inte ångest direkt men visst kan jag titta mig i spegeln o undra hur jag kunde tillåta mig själv att bli så överviktig.

På andra plats kommer vänner....jag önskar att jag hade fler, att jag kände mig omtyckt.

Just nu är jag ganska ångestfri - barnen har jobb eller plugg, föräldrarna är friska, ryggen är bättre än på länge och pengar är inget bekymmer.

Jobbet ger mig lite småångest för jag kan inte bestämma mig för om jag ska hoppa på en doktorandtjänst 50% eller om jag ska vänta några år. Är det värt allt jobb för bara några tusen extra/månad? Vad ska jag egentligen med en extra titel till? Ska jag inte satsa på att hålla lite kurser eller jobba externt och dra in pengar istället? Etc etc... 

Jag är inte lagt riktigt åt det ångestfyllda hållet, men oroar mig gör jag. Det som mest frekvent oroar mig är hälsan, och där är det svårt att göra något. Med ett svårt sjukt barn, ett barn som hastigt och oförklarligt blev multiallergiskt och så några mindre besvärliga sjukdomar hos de andra barnen, så kan det kännas jobbigt i bland. Att jag sedan själv gick och blev allvarligt sjuk i början på sommaren, det blev nästan lite för mycket. Jag har faktiskt inte tid att vara sjuk!

Bingo på den, just nu tänker jag detsamma. Men jag inser att det är lite lyxgnäll när jag läser om de som inte har någon alls i hela världen.

Och jag är knappast felfri själv, har gjort en och annan vän besviken i mina dar också. Så ena delen av mig vill be om ursäkt till dem jag själv har tappat bort på vägen, och andra delen vill försöka acceptera nuläget och hitta nya vänner som trivs med mig som jag är nu och inte för 20 år sen.

Så är man sliten mitt itu.

Vad skönt! För det är ju ändå mestadels positivt grubblande och val du kan göra, även om det också kan vara frustrerande när man inte vet vad man helst vill.

Jag började forska men hoppade av efter ett år. Men då hade jag i alla fall provat och det var inte det jag helst ville, i alla fall inte med de förutsättningarna.

Ja, visst är det lyxångest! 

50% - det innebär i bästa fall att jag skulle disputera om 6 år (men kanske realistiskt snarare 8). Och i ärlighetens namn skulle det inte påverka jobbet särskilt mycket. Dessutom finns det så mycket annat intressant att fördjupa mig inom som bara tangerar mitt yrkesområde (och som arbetsgivaren inte skulle betala mig för).

Inom vilket området påbörjade du doktorandstudierna?