Min man tränar för att bestiga Mt Everest

Ja det är verkligen som du säger. Han är äventyrlig av sig, men jag tror inte att han riktigt ser det så själv. Han ser det som "semester från det stressiga kontorslivet". 

Jag har ändå alltid varit förstående för han och hans aktiva semestrar, och han har alltid haft så mycket att berätta när han kommer hem. Sedan så ser jag ju också att han verkligen lever när han idrottar, så det är svårt att hindra någon som verkligen älskar det han gör.

Förstår att många tror att han är en egoist också, och att det låter konstigt men vi har ett jämställt förhållande där jag får göra minst lika mycket. Om jag vill. Han skulle gå och köpa en häst till mig imorgon om jag bara nämnde ordet.

Jag vill såklart att han ska vara lycklig. men jag vill också känna mig lycklig. Och jag vill ju att våra barn ska vara lyckliga och ha en pappa också...  

Helt ärligt så förstår jag inte riktigt vad tråden går ut på längre? Du konstaterar i ditt tillägg till trådstarten att du tänker stötta honom i det här projektet. Du säger också att du har egen ekonomi och kommer att klara dig bra även om det värsta skulle hända. Så... vad är det vi ska älta här egentligen?

Hon kanske behöver stöd och babbla av sig för bara för att hon tagit ett beslut betyder ju inte att hon helt plötsligt inte bryr eller oroar sig...

Jag måste bara säga att jag känner igen mig massor i det som din man gör TS. Triatlon, expeditioner där berg lockar (jag har dock bara tagit svenska berg), tränar massor, talat om Mt Everest innan 50 och har en finansutbildning. 
När jag var 33 fick jag veta att jag lider av manodepressiv sjudom, och nu förstår jag att alla dessa saker jag gjort och planerat varit manier.

Jag säger inte att din man är sjuk. Jag tror att alla inom finans är lite äventyrliga och vill göra värre och värre saker. Det är den mentaliteten jag känt då jag umgåts med folk inom finansbranschen. Det är väl också varför folk dras in i branschen, det är en ung, tävlingsinriktad bransch där man bara vill mer och mer, annars är man ute ut leken. 

Har bara läst TS men det är tydligen väldigt dyrt att bestiga mount everest. Kolla denna länk. http://www.di.se/artiklar/2012/1/24/sa-mycket-kostar-det-att-bestiga-mount-everest/

TS, det kanske blir bättre för dig om du sätter dig in i hur en Mount Everest-bestigning går till. Du kanske ska vara med aktivt i din mans förberedelser och vara med i beslutsfattandet? Idag så är ju kommunikationsmöjligheterna stora så han kan ju till och med diskutera med dig vid varje ny etapp och om han verkligen ska gå vidare. Låt honom argumentera med dig, förklara sin fysiska och psykiska status, beskriva förberedelserna etc så att du kan påpeka eventuella problem. Jag misstänker att din man kan sopa undan din allmänna oro men en konkret diskussion om vädret är svårare att bara strunta i. 

Du kan kanske också  skapa bra kontakter med de övriga i expeditionen och framförallt expeditionsledaren så att du vet vilka som han har att lita till.

K2 behöver inte vara näst på tur. Min största dröm i livet är att klättra Mount Everest men jag har absolut inget intresse av K2.

Mycket svår situation för dig. Hur skulle han reagera om du berättar för honom vilket dilemma han skulle kunna försätta dig i om han blir svårt skadad? Jag tänker på en bekant till mig, vars man bröt nacken i en extremsport och nu är hjärnskadad, rullstorsburen etc. Han lever men är förstås inte samma person. Kan inte läsa, diskutera, tänka som förr (hade knivskarpt intellekt)... etc. De kommer sannolikt att skiljas – han är ju över huvudtaget inte samma person som den hon gifte sig med, men det ger henne enorma skuldkänslor. Deras barn kommer aldrig att känna honom. Är en sådan situation en situation som han tycker att han vill/har rätt att eventuellt försätta dig i? Jag vet inte hur stor skaderisken är i detta fall, det låter lite mer som ”död eller oskadad”, men det skulle ju kunna bli så. Vilken rätt tycker han att han har att sätta dig i den situationen och  Håller helt med alla de som skriver att han skall tvingas förklara för sina barn varför han gör det här och hur han tänker, så att du slipper att ev försöka förklara för dem. De kan ju också tänkas komma att klandra dig för att du inte hindrade honom. Sedan är det ju också en stor fara, som någon skrev, att han behöver ännu fler kickar om det går vägen. Nästa steg blir att bestiga ännu värre berg (om än inte högre), att fridyka till hundratals meters djup, att segla själv i liten båt över Atlanten... Är ett liv i oro över vad han kan tänkas vilja göra härnäst något som du vill leva? Kan du utverka ett löfte från honom om att han, om han nu ”får” göra det här, inte kommer att insistera på fler expeditioner som du inte är positiv till?

(Ingen aning om varför det blev konstigt i förra inlägget, provar att citera för att se om det går att läsa.)

Om du inte vill älta så kan du ju hoppa till en annan tråd? 

Själv ältar jag för att jag till 100% INTE kan stötta honom i det här, utan försöker. Viss skillnad.  

Jo, det är väl så inom den branschen. De triggar ju varandra dessutom eftersom att de har liknande personligheter allihopa. En till kille som han jobbar med ska också med till ME, och tränar också inför det.  

TS ?

Kom det verkligen som en överraskning att han ville bestiga Mount everest?

Just med tanke på att han är aktiv klättrare?

Jag har en uppfattning av att det är många som drömmer om att bestiga mount everest.

Men pga olika skäl tex ekonomiska finns det inte möjlighet.  

Hur går det TS, för er båda?

Jaa, jag har också undrat jättemycket!!

Hej. Jag vill bara ge ytterligare en liten pusselbit, gällande fenomenet risktagande. Det är en biologisk faktor. Nu 2013 har den senaste forskningen inom biologi, medicin och psykologi kommit på följande. Den hos människor vanliga parasiten Toxoplasma Gondii, som ca 20% av svenskarna har, kan placera sig i våra hjärnor. (Bland kvinnor torde den parasiten vara ganska känd, eftersom gravida brukar rådas att undvika att få parasiten, då den kan smitta och skada fostret svårt.) Parasiten finns bl a i katters avföring. Parasiten har en komplicerad livscykel, där parasiten bl a smittar råttor, inklusive råttornas hjärnor. Parasiten påverkar då råttornas hjärnor, så att råttorna inte blir rädda för katter, utan istället drar sig till katter. Råttorna blir alltså extremt risktagande. I senaste forskning om parasitens inverkan på människor,,misstänker forskarna starkt att parasiten kan påverka människors beteende. Ett exempel bland många är, att hos manliga bilförare som varit inblandade i bilolyckor, var parasitförekomsten mycket vanligare, än hos manliga bilförare som inte varit inblandade i bilolyckor. Tidigare väl kända faktorer som brukar skapa riskbeteende är ju vissa personlighetsdrag. Till det kanske numera bör läggas Toxoplasma Gondii. Forskningen fortsätter. Hoppas verkligen att klättringen, om den nu blev genomförd, i så fall har avlöpt väl, utan för liv och hälsa skadliga incidenter.

MVH, Munin