Vi som kom ut ur garderoben när vi var vuxna

Jag är i exakt samma situation. Mår skit just nu med massor av sorg, skuld och skamkänslor. Har man och barn och vet inte hur jag ska ta mig ur skiten. Min man vet en del men inte allt. Orkar inte skriva mer nu.

Hej!

Du är inte ensam, jag trodde också att jag var det
Jag är en tjej på drygt 30 år med 2 barn som har varit tillsammans med min flickvän i ett år.

Jag var i många år tillsammans med en man, vi fick två barn och hade ett bra liv. Jag hade aldrig tänkt tanken att vara tillsammans med en tjej men är dock väldigt öppen för allt möjligt, har aldrig tyckt att det är udda eller "otrevligt" med samkönade par. Så småningom gick vi skilda vägar och jag levde ensam en längre period. Hade inga som helst planer på att träffa någon ny tills den stora kärleken ramlade in i form av en kvinna. Jag föll handlöst, men det var långt ifrån enkelt. Jag hade miljoner funderingar i huvudet, precis som du har även om jag slapp ha dåligt samvete mot barnens pappa för vi hade som sagt redan separerat. Jag började träffa den här kvinnan i hemlighet utan att någon visste om det och insåg snart att jag inte ville vara utan henne trots alla funderingar. Jag började så småningom komma ut för familjen, vänner, arbetskamrater och barnen. Alla mina farhågor har förblivit just farhågor, alla har varit positiva och gratulerat mig, den enda som hade lite svårt i början var min mamma men det gav sig snabbt. Barnen vill heller inte berätta för sina klasskompisar att jag har skaffat en flickvän men det är deras liv och deras beslut. Dom är helt ok med allt annars och gillar verkligen min flickvän. Mitt ex är glad för min skull och ingen av mina arbetskamrater har reagerat konstigt. Den enda som möjligtvis är lte mer hämmad är jag, jag tänker lite mer på hur jag ger komplimanger t.ex. för att ingen ska ta det på fel sätt. Trots alla funderingar jag har haft har jag inte ångrat en sekund att jag följde mitt hjärta.
För mig var det helt naturligt att bli kär i en tjej. Jag har upptäckt att jag inte alls bryr mig om vilket kön personen har, det känns dock nu som om jag har hittat hem och skulle jag bli singel nu skulle jag troligen söka mig till kvinnor snarare än män.
Ville med denna historia berätta att trots stora kval så kan resultatet bli bra.
Lycka till och fråga gärna om du undrar något.

Hej.
Jag känner precis som du. Jag är 38 år gift sedan länge med en man och har 4 barn och bor i en mindre stad på landet. Har vetat sen jag var liten att jag  var annorlunda på något vis har haft skuldkänslor och försökt att dölja det jag kände. Några av mina vänner har kommit ut som homosexuella medan jag förnekade det. För drygt en månad sedan träffade jag en kille som är transperson. Han öppnade ögonen på mig och fick mig att känna att jag kommit rätt. Har aldrig mått så bra i ett sällskap som jag gjorde tillsammans med hans hbtq-vänner från Stockholm. Det var som jag hittat de mina. Jag försöker berätta för min man men han tar mig inte på allvar och vägrar släppa mitt "heterosexuella" jag , som han tror sig känna mig som. Jag mår jätte bra att ha erkänt för mig själv. Men jag är rädd att såra min omgivning. Hur ska jag ta mig ur mitt förhållande med em man som säger att han älskar mig över allt annat då mina känslor finns någon helt annanstans.

www.familjeliv.se/Forum-3-144/m32314253.html En gamal tråd med samma tema.