Hur är köerna nuförtiden?

Hej ts, 

är inte adoptivförälder utan intresserad släkting till sådana familjer. 

om ni vill adoptera så tycker jag att det vettigaste är att genast höra av sig till adoptionsorganisationerna och bli medlem där. Kötiden börjar räknas från det att ni löst medlemskap. Ni måste alltså inte redan ha medgivande från de sociala myndigheterna att ni får adoptera.  
(Det har tydligen hänt att unga infertila personer ställt sig i kö och tjänat kötid medan de förberett sig på att bli gamla nog att adoptera, pluggat för att få en bra inkomst att försörja barnet osv. Men när det väl blivit deras tur, så måste de förstås ha uppfyllt kraven på att vara gift, vara godkänd av soc osv.)

Men så behöver ni ju förstås ansöka om ett medgivande att adoptera från de sociala myndigheterna i er kommun. Det är bara att ringa växeln och förklara ärendet så kopplas man till handläggare. För att få börja utredningen om man är lämplig skall man ha gått en föräldrakurs och man måste vara gift. (sedan har länderna, precis som några påpekat, egna giftasregler dessutom) 

Vad gäller åldern så är 43 det magiska talet, om jag förstått saken rätt . Man måste ha påbörjat sin utredning hos soc innan den äldsta maken fyller 43. Om man då blir godkänd, får sk medgivande att adoptera, gäller det godkännandet i två år. Inom de två åren skall man ha fått allt pappersarbete hos adoptionsorganisationen klart, fått barnet uppletat och anvisat, formellt adopterat det och kommit hem till Sverige igen. Det kan bli ganska tajt att hinna med det. Hinner man inte, måste godkännandet, medgivandet att adoptera, förnyas. Är man då 45 är man för gammal. Enligt en dam på AC jag talade med, behöver de flesta förnya minst en gång. 

Eller - vad säger ni föräldrar här i tråden? Hur fort gick det för er? 

Det kan vara så att vissa länder också har tilläggsregler gällande ålder. Tex har Indien att det får vara max 43 års ålderskillnad på förälder och barn. så en familj som anmäler sig när en make är 43 och skall få hämta barnet när denna förälder är snart 45, får alltså aldrig en baby utan som yngst en tvååring.  

det är verkligen många regler att lära sig - men anmäl er till adoptionsorganisationerna bums! Sedan har ni tid att googla på detaljerna! 

Lycka till! 

Vi ska prata om det i helgen, om vi ska ta tag i det direkt. Jag hoppas att vi kommer fram till att det är rätt tid att börja nu. =)

Jag har full förståelse för att en del ändrar sig under vägens gång, men jag är ganska säker på att jag inte kommer att göra det angående världsdel. Det finns många olika saker att ta hänsyn till, och gällande etnicitet och annat så tycker jag att det är viktigt att man känner sig bekväm med sitt eget beslut och vågar erkänna för både sig själv och andra att man föredrar vissa saker framför andra av olika skäl. En del ändrar sig, andra inte. Jag tycker inte att man kan förutsätta att alla kommer att ändra sig på vägen och komma till exakt samma insikter. Jag kommer verkligen inte att ändra mig angående Asien, däremot är jag öppen för många olika asiatiska länder. Men tack för att ni delar med er av era erfarenheter, dock!

Nej, barn är inte någon beställningvara, men när det gäller SN så får man faktiskt möjlighet att ta ställning till på förhand hur man skulle klara av de problemen som det gäller, och då kommer jag att välja bort kända problem som jag skulle uppfatta som en tragedi om det drabbade familjen. Eftersom jag aldrig skulle få för mig att fullborda en graviditet med ett känt Downs-barn så skulle jag heller aldrig adoptera ett, till exempel. Om barnet trots alla tester ändå kom ut med DS, då får man försöka hantera den tragedin efter bästa förmåga - men jag skulle aldrig frivilligt bjuda in en sådan tragedi i mitt hem med full medvetenhet om att problemet fanns.

Om det visar sig att det finns dolda SN hos ett adoptivbarn, då får man försöka hantera det efter bästa förmåga, men jag tänker inte ta emot ett barn som jag vet från början har ett omfattande vårdbehov. Man ska inte ta på sig mer än vad man tror att man kan hantera. Sedan kan det hända ändå, och då får man göra sitt bästa, men man ska absolut inte frivilligt åta sig mer än vad man tror att man klarar av.

De SN som kan bli aktuella är i många fall helt eller delvis korrigerbara, t.ex. LKG eller lättare hjärtfel. Det är ovanligt att barn med t.ex. Downs syndrom adopteras internationellt.

Hej TS!
Vad roligt att ni vill adoptera! Jag förstår att ni helst vill adoptera från Asien med tanke på dina språk-kunskaper och ditt intresse!
Vi åker snart och hämtar vår underbara pojk i Taiwan!

Jag radar upp lite olika alternativ här för er:

* Kina SN-listan,  - som flera redan nämnt är nog det som skulle gå fortast för er! Kina har ju ingen kö i Sverige för att få skicka ansökan, och sedan kan det tydligen gå fort att få barnbesked!
www.adoptionscentrum.se/sv/Adoption/Landerna/Kina/Container/Darfor-ska-du-valja-Kina/

www.bvadopt.se/scripts/lander.asp&title=Kina%20-%20krav%20&%20kostnader

*Sydkorea - kanske kan vara ett bra alternativ! Just nu är väntetiden bara 1,5 år för att få skicka sin ansökan, så det måste rulla på bra nu. För nåt år sen var den kötiden 4 år! Så allt kan ju hända. Efter att man skickat ansökan brukar man vara hemma med barn inom ett år. Barnen från sydkorea brukar vara runt ett år.
Nackdelen är väl att ni måste varit gifta i 3 år, så då dröjer det ju 2 år innan ni kan skicka er ansökan dit.

www.adoptionscentrum.se/sv/Adoption/Landerna/Sydkorea/Allmant/

*Taiwan - kan ni tänka er ett barn upp till 5 år så kan ni skicka ansökan rätt omgående när ni varit gifta i 2 år. 
Vill ni ha ett barn 0-2 år så har det visst blivit rätt lång väntetid i Sverige innan man får skicka.  
Det jobbiga med Taiwan är den långa väntetiden mellan BB och RB, ca 8 månader.

www.bfa.se/Taiwan.html

Dessa tre alternativ skulle jag rekommendera. Sedan finns ju också Thailand men då får man vänta på BB i ca 3-4 år. Om ni är kristna kanske fillipinerna kan vara ett alternativ. 
www.adoptionscentrum.se/sv/Adoption/Landerna/Filippinerna/Adoption/ 

Kolla i genom alla adoptionsorganisationer! Finns på mia.eu ställ er i en eller flera köer så snart som möjligt, ring till socialtjänsten så de kan hänvisa till en föräldrautbildning!  Stort Lycka till!  

Tack Hjärtat, det var jättebra information!

Min man var magsjuk i helgen så det kändes inte som bra timing att ta upp ämnet. =)

Vi är inte kristna, så "I ansökan till Sydkorea krävs ett rekommendationsbrev från en präst/pastor som känner paret. " det där känns ju inte så optimistiskt... men andra organisationer verkar kunna adoptera från Sydkorea utan kristen koppling?

Man behöver inte vara bekännande kristen för att adoptera från Korea. Man ska ha ett rekommendationsbrev från en präst, men det är pga präster har gott anseende i Korea. De flesta ringer till den församling som de bor i och talar om sitt ärende. Det brukar inte vara något problem att få prästerna att ställa upp på detta. De vill så klart träffa de sökande för ett samtal för att bilda sig en uppfattning om dem och skriver sedan något snällt.

Oj, det där låter scary....

Jag har en väldigt fast princip om att inte blanda in religion i mitt liv och jag känner mig verkligen obekväm med all kontakt med prällar och kyrkan... även om det bara var för en rekommendation skulle det kännas obehagligt och falskt. =(

Jag vet inte om jag skulle känna mig trygg med det? Blir det någon slags religiös koppling i andra änden i Korea i så fall? Är det någon religion inblandad i den änden?

Bekännande kristen är en sak, men jag är inte troende alls - 100% hedning. Inte ens döpt. Kan sådant ligga mig till last i en adoptionsprocess mot Korea?

Då får du ta dig en funderare på om denna din princip är så viktig och i så fall avstå från att ansöka om ett barn från Korea.

Det verkar som om mycket handlar om DINA principer och vad DU känner dig bekväm med. När det gäller adoptioner är det inte de sökande som ställer krav och dikterar villkoren - det gör barnens företrädare utifrån de värderingar som är viktiga för dem och utifrån deras uppfattning om vad som är barnens bästa. Dessa värderingar och uppfattningar kan skilja sig väsentligt från de vi har. Det spelar ingen roll. Det är inte vi som bestämmer. Ödmjukhet och respekt är en god egenskap i adoptionssammanhang.

Se det krasst. Du kan bara tänka dig att adoptera från Asien. Filippinerna och några kontakter i Taiwan går bort pga att det kräver troende kristna familjer. Kina on-line är du inte så sugen på då du befarar att du kan känna sig som vårdare till ditt barn. Korea går bort pga krav på intyg från präst. Indien är knappast ett alternativ för dig eftersom praktiskt taget vartenda barn som kommer från Indien numera är ett barn med någon form av SN. Många av dem är prematura med allt vad det kan innebära. Hongkong är knappast rätt för er. Då återstår Thailand, någon kontakt i Taiwan och Kina, vanliga listan. Väljer ni något av de länderna lär ni få vänta. Kina är uppe i sex år nu och det finns inget som säger att den tiden kommer att minska inom överskådlig framtid. När det gäller Thailand är antalet adoptioner numera så litet att det är svårt att över huvud taget spekulera om hur lång tid det kommer att ta. Man får räkna med att väntetiden på Cathwel i Taiwan är åtminstone tre år, men den kan variera mycket.

Som sagt, du behöver nog fundera.

Jag säger inte att Korea automatiskt går bort pga intyg från präst - men jag funderar och har frågor kring konsekvenserna av att det är tvång på detta. Förväntas jag "spela" religiös? Delta i religiösa ceremonier? Och finns det flera organisationer som ordnar adoptioner från Korea med olika inställning till religionen?

Naturligtvis finns det människor som är beredda att ljuga ihop en kristen tro för att få ett barn, men jag känner mig inte bekväm med det. Jag vill inte lura till mig ett barn genom att ljuga. Jag håller helt med dig om att ödmjukhet och respekt är viktiga saker i dessa sammanhang - och det är ju just därför som jag ställer dessa frågor - för att jag anser att det vore respektlöst att ljuga om min tro bara för att få ett barn. Det skulle kännas oärligt och ohederligt. Jag förstår inte vart du vill komma med ditt inlägg? Försöker du säga att jag bör överväga att ljuga om min tro?

Det jag undrar är ju om jag förväntas "spela med" och låtsas vara kristen om jag slår in på den vägen som du pratar om och skaffar en rekommendation från en präst. Leder rekommendationen till situationer som jag som icke-troende kommer att få svårigheter med?

Vad exakt är det du tycker att jag behöver fundera på? Hur mycket jag är beredd att ljuga om för att få ett barn? I så fall blir funderingarna nog inte särskilt långa. Jag tänker inte lura till mig någon annans barn som någon har haft i sin kropp och fött fram genom att ljuga och låtsas tillhöra en religion.

Att ljuga om sin tro för att lura av någon ett barn... det är varken ödmjukt eller respektfullt i mina ögon.

Prästen ska inte intyga något om er religon. Han ska intyga att ni verkar kunna bli bra föräldrar till ett koreanskt barn. Korea kräver inte att ni är troende. Det finns absolut inga inslag av att behöva "spela med" någonstans. Religionen är inte en faktor överhuvudtaget på er adoptionsresa till Korea.

Till andra länder, t ex Sydafrika eller adoption via vissa organisationer i Taiwan krävs en personlig tro. Detta eftersom dessa organisationer är kyrkliga och att de som lämnar barn till dessa organisationerna måste kunna lita på att barnen uppfostras i ett hem där föräldrarna är troende. Så är det inte alls i Sydkorea, utan där finns inget krav (eller förväntan) alls på att adoptivföräldrarna är troende, bara att de ska bli bra föräldrar till barnet de adopterar. Prästen ses som en person att lita extra mycket på på så det är därför de vill ha ett intyg från en präst att denna tror att barnet får det bra hos just de här adoptivföräldrarna. För Sydkoreas skull tror jag inte ens att ni måste vara med i Svenska Kyrkan, men ring till AC och fråga för säkerhets skull.