Pappa som blir för arg

Men om hon lämnar hnm då? Tror ni på fullaste allvar att hon får hela vårdnaden? Och det är såklart en rimlig orsak o separera för en sådan grej? Idioter finns det tydligen gott om!

Haha! Detta måste bara vara en skämttråd där folk överdriver med vilja! Om inte kan ni ringa soc på mig med då för jag brukar säga jäkla busunge till mitt barn ibland på skoj men ibland menar jag det när humöret tryter och trotsen är som värst (hjääälp!) bad mommy!

Nej, det är inte okej. 
Det är förståeligt om det brister ibland, men har han ständigt problem med humöret så bör han söka hjälp. Det mest oroväckande är enligt mig att han inte känner ånger eller är villig att söka hjälp för sina problem.

Nu kan vi bara gissa hur det är ställt hos er, men OM det faktiskt är så att han misshandlar era barn, psykiskt eller fysiskt, så är du skyldig att göra vad du kan för att skydda dem. Tänk på det om situationen är av allvarlig art. Det innebär i praktiken att du kan förlora barnen om det kommer fram i en utredning att du underlåtit att ta barnen därifrån.

 

Problemet som jag ser det i ts fall är inte den specifika situationen utan det faktum att ts sambo har problem med att kontrollera sitt humör och verkar inte ta ansvar för att lösa detta problem,, Utan verkar tycka att han får skrika på sin familj när han blir arg. Jag tycker inte barn ska behöva växa med en förälder som agerar på detta sätt. För det barn lär sig då är att det är acceptabelt att mamma/pappa skriker åt mig när denne blir arg,

Ur ts synvinkel tycker jag inte heller att man ska behöva stå ut med detta beteende från sin sambo. Visst, om det händer några enstaka gånger, men inte om det sätts i system.

I ts fall skulle jag prata med sambon och kräva att denne slutar skrika åt sin familj. Om sambon vägrar skulle jag fråga om hur denne beter sig på arbetet när denne blir irriterad, skriker denne te x åt chefen. Det troliga är att han inte gör det. Så varför skriker han då åt sin familj? Har han större respekt för chefen än sin familj?

Om sådana här samtal går bra kan man försöka att tillsammans komma med lösningar. T ex om ens sambo vill vara ifred när denne är irriterad,  om det är möjligt så får denne vara det. Om sambon blir irriterad över något barnet gör kan denne gå därifrån om den andra föräldern är hemma. Givetvis ska sådant system fungera åt båda hållen, så om föräldern som inte har problem med sitt humör blir irriterad av samma anledning ska denne kunna lämna situationen om tillfälle till det finns.           

Min man kan inte heller tygla sitt humör, får sådana utbrott om barnen trotsar eller skriker. Efter tre barn så fick jag nog. Ja jag var korkad som stod ut så länge, men vi försökte med allt att det skulle bli bättre. Han gick på något för att lära sig att behärska sig, men inte funkade det så bra. Ett litet tag funkade det, men sen samma visa. Nu har vi ansökt om skilsmässa och han har flyttat till en etta, men han träffar barnen varje dag en stund efter jobbet.
Känner han att han inte klarar av barnen, så då går han hem till sig och sen kommer han nästa dag.

Varför tänker man inte på sådant här innan man skaffar barn?