Info. till umgägesförälder

Litith dark: absolut håller med dig!!! Jag har också gjort så. Nu efter ett antal år börjar jag tröttna. Jag kommer ändå kunna se in i mina barns ögon för jag vet att jG gjort vad jag kunnat. Utv samtal och f-möten vill han inte gå på så jah mailar lite kort efteråt vad vi pratat om. Luciafirandet säger jag oxå till om, ibland kommer han, ibland inte. Efter ett tag orkar iaf inte jag informera om allt...

Fast nu tog du ju åt dig av något som inte är riktat emot dig. Om den andra föräldern sagt att man inte vill ha något att göra med sitt eget barn så finns det ingen mening med det. Jag menar i de fallen där det finns en kontakt även om den inte är tät.

Mina barn vägrar att sova hos pappa, så det skulle vara dagumgänge. Sen vägrade de att träffa pappa någon annan stans än hemma och han vägrar att komma hit för att han är arg på mig för att jag inte tvingar iväg barnen trots att dottern låser in sig på toaletten och gråter kvällen innan det är pappafredag. Nu vet jag inte om han kommer hit i morgon för att träffa barnen för han hade sagt till dottern att han inte visste det än. Jag skickar ändå sms om möten, tider, utredningar, sjukbesök osv. 

Skulle han helt klippa banden med dem så skulle jag självklart inte smsa om att Maja har ett återbesök på ögonmottagningen om en månad eller att jag hittat en bra skola åt Leo som kan möta hans behov eftersom han har en funktionsnedsättning. Nu har de dock kontakt, även om den är väldigt sporadisk och helt sker på dotterns initiativ, det är hon som ringer och smsar, och så länge det finns minsta lilla kontakt så kommer jag att fortsätta att informera honom om han inte säger åt mig att han inte vill ha information om det.Jag vet precis hur du känner det. Jag informerar också barnens pappa om mindre och mindre saker. Nu gäller det möten som kan vara bra om han är med på (som han ändå inte kommer på), och luciafirande och sånt som jag vet betyder något för barnen att han dyker upp på. Förut hade vi en tät kontakt och jag skickade små rapporter om framsteg och liknande. Men ju mer sällan han har kontakt med sina barn, ju mindre informerar jag även honom om. Om han är intresserad av hur det gått i skolan kan han ringa sin dotter och fråga henne. 
  

Jag kan göra mycket för mina barn och jag har gjort massor för mina barn i kontakten med sin pappa... men när han inte ens ringer dem längre, när han inte ens frågar om en ända MINUT mer med dem någonsin eller inte orkar gå upp på lucia så orkar jag inte längre JAG måste först och främst se till att vara en bra mamma. Då har de åtminstone EN trygg punkt och då kan pappa vara lite "sisådär" och det duger gott åt barnen och de är nöjda. Då klarar de sig fint i sin uppväxt men tar jag kål på mig själv för att upprätthålla HANS kontakt med sina barn så ger inte det barnen något mer än negativt.
Kan låta fånigt när det handlar om ett mail, att jag inte "orkar", men det tar ofantligt mkt energi då deras pappa lägger massor av klagomål på mig fast jag vet att jag gör så gott jag kan till skillnad från honom.

Barnen måste ha ETT stabilt ställe och det har de. De kanske får en bättre kontakt med sin pappa när de blir äldre men då är det faktiskt HANS ansvar att jobba för det. JAG kan inte vara både mamma och pappa. Pappa måste han vara själv. Fast jag ger mindre och mindre info, och till viss del utesluter honom (då jag tycker att vissa saker kan han ta reda på själv) så kan jag med gott samvete se barnen i ögonen när de blir större och säga att jag gjort allt jag kunnat!   

Ja det var ju ungefär det jag också svarade i andra delen. Att ju mindre kontakt han tar med sina barn ju mindre informerar jag honom. För att det är hans ansvar att hålla kontakten med sina barn. Att det är hans ansvar, att ingen ska behöva vara både mamma och pappa. Att varje förälder har en skyldighet att göra allt man kan. Och det har du gjort som har gjort allt för att det ska funka, men han har valt att inte ta emot det. Precis som att jag gör allt, men han väljer att avstå. När han inte ens kan ge sin egen dotter svar på om han tänker träffa dem på sin umgängeshelg så visar han klart och tydligt hur lite han är intresserad och inget jag kan göra kan väcka det intresset.

Sonen kunde inte bry sig mindre om sin pappa så där lägger jag heller ingen större energi utan informerar mest om sånt som ingår i upplysningsplikten. Men jag ser hur dåligt min dotter mår över sin pappas ointresse och därför fortsätter jag att i alla fall skicka tider om avslutningar osv, för att han ibland kommer och det känns bra för henne. 

Nu är jag iofs lite mer noga med att berätta om mer eftersom han har fått för sig att han ska stämma på varannan vecka och han redan innan sagt att anledningen till att han inte kommer på möten är för att jag inte berättat. Dock har jag över 200 sms sparat som visar att jag skickat tider om möten, om utredningar, utvecklingssamtal osv osv. Sen att jag inte ens vet vilken kommun han bor i efter att han flyttade är en annan historia, eller att han inte ens träffar dem på det bestämda umgänget.  

absolut :) såg att du skrev det, ville bara förtydliga

Mina barn vill ju till sin pappa vilket gör det ännu tristare men de ser att han inte är en del av deras vardag och de tänker inte på att han ska ställa upp. När det är någon avslutning på skola eller t ex hobby eller lucia eller så man säger att "nu är det X i morgon och då kommer jag" då frågar de inte efter papap, men de kan t ex fråga efter morfar som bor 50 mil bort...så det säger rätt mkt. Dock visar de tydligt att de saknar sin pappa och vill dit, men det är väl hoppet som aldrig försvinner. Det är trist att se deras önskan om en närvarande pappa men att han inte är det.

Hans lama försök att säga "han har inte tid" eller "han kan inte" eller "han orkar inte" eller "barnen vill inte..." är bara lama försök att rättfärdiga hans egna dåliga beteende. Trist men sant.   

Dottern vill ju förtvivlat gärna också till sin pappa, bara inte så som han är nu. Hon vill att han ska vara intresserad av henne när hon är där. Egentligen skulle de vara där varannan helg men så kom det fram att han kan ändå åka och träna i timmar, trots att han har 28 övriga dagar till det,  han och hans sambo kan ta långa promenader med hundarna och då placeras barnen framför tvn istället för att få följa med. Då förstår jag ju självklart att hon hellre träffar pappa här hemma, där hon har tryggheten i att veta att för mig kommer hon alltid först och aldrig blir bortvald. Då får hon både träffa pappa, men inte lämna sin trygghet.

Sonen är det lite knepigare med, hans utredning visade på att han har inga känslomässiga band till sin pappa. Där är pappa mer som en rolig farbror på samma sätt som det är kul att träffa personalen på dagis. Han pratar faktiskt mer om dagispersonalen än om pappa. Det första året nämnde han inte ens sin pappa på dagis.  Det har hänt att han ofta valt att inte följa med på marknad med sin pappa och ha kul och åka karusell och valt att stanna hemma med mig när jag har tvätt -och städdag. Det vet jag ingen unge i världen som skulle göra det valet.

Jag önskar ju självklart att han var en engagerad förälder där barnen hade en självklar förstaplats i hans liv. Men jag kan önska mig blå utan att det blir så, och om han är så ointresserad av dem så har de det bättre här där de aldrig blir bortprioriterade och alltid kommer på förstaplats.

Nu blev vi lite OT här men grundfrågan är faktiskt väldigt intressant. Om du är skyldig att göra något enligt lag men inte tillåts göra det av den andra föräldern, hur blir det då? Kan det slå tillbaka på en själv? Eller är det bara en skyldighet så länge den andra föräldern vill bli upplyst? 

Det enda jag kan hitta är enbart vad informationsplikten innebär och vad man måste upplysa om. Inte nånstans kan jag hitta svaret på frågan om vad man gör när man inte får. 

jag hade då gått till FR o fått papper på att han inte vill ha info så du har nåt att visa upp...

Ja jag hade också sett till att få det skriftligt. Men frågan kvarstår, det är ju trots allt lag på att man måste berätta vissa saker. Innebär det då att man måste göra det trots att den andre sagt att den inte vill ha den informationen? Och vad händer om det plötsligt ändras? 

Jag hade nog startat nån blogg där jag skrivit om just bara såna saker som ingår i upplysningsplikten och sen skickat den adressen till pappan. Då informerar jag, men det är upp till honom om han ska ta del av det eller inte. Jag hade nog inte vågat chansa på nåt sätt när det gäller mina barn, eftersom det inte finns någon info om upplysningsplikten annat än att man ska upplysa den andra parten. Inte bör, inte borde, utan ska.  

men det är ju en bra sak. då får han ändå ta ansvar för att gå in o läsa, då vet han att all info står där. jag hade inte heller chansat med mina barn. Därav informerar jag om lite mer än jag behöver...men funderar på att dra ner lite på det men jag kommer ändå vara lite mer givmild o frågar han om info så ger jag den givetvis.