Kan det vara så att du sörjt och bearbetar att du inte kan få barn på naturlig väg och att din graviditet känns jobbig för att du igen måste mentalt reorientera dig igen? Annars kan jag inte förstå varför en graviditet skulle kännas jobbig om man ändå planerar för fler barn.
Men var glad! Du ska ju få ett biologiskt barn. Om jag vore du skulle jag vara överlycklig. Äntligen! Att önska att barnet i magen vore adopterat är ju helgalet och bakvänt. Det är ju ERT barn! Grattis!
Jag har två kompisar som blev gravida under adoptivbarnets första år hemma. Båda var väldigt oroliga för att inte räcka till, och tyckte att situationen var extremt jobbig. Den ena gjorde, efter mycken vånda, abort. Den andra funderade också på det, men landade i en fatalistisk det-var-nog-meningen-grej. Det har varit tufft, absolut. De ångrar givetvis inget av sina barn, och det börjar stabilisera sig nu när den lille är två år, men det har varit väldigt jobbigt och många gånger ångestladdat. Jag menar inte att avskräcka dig - mest visa att du inte är ensam, och att det med största sannolikhet kommer att gå riktigt bra.
Barn kan komma på så många olika sätt, ibland mer överraskande. Försök att glädja er även åt detta barn och åt att ert äldsta barn kommer att få ett syskon 
Risken när man får ett biobarn efter att ha adopterat är nog att man är så enormt fokuserad på att möta adoptivbarnets extra behov att man glömmer bort att det lilla spädbarnet oftast har enormt stort närhetsbehov. Hud mot hud. DET måste man ju också möta. Om man inte möter spädisens närhetsbehov och trygghetsbehov kan man ju få problem med anknytningen till sitt biobarn. Och det vill väl ingen?! Ett tips är väl att försöka använda sjal eller sele så mkt som möjligt till spädisen. Då kan spädisen få sitt närhetsbehov uppfyllt samtidigt som det äldre barnet inte behöver känna sig bortmotat. Svårt? Ja, men ofantligt viktigt!