Frivilligt avsäga sig VV, Varför??

absolut, menade inte att det var nåt fel ;)
men eftersom tråden handlar om att nån förälder frivilligt avsagt sig föräldrarskapet så är det ju sällan varannan vecka ;) 

nu pratas det också bara boende här men OM det nu är så av nån orsak att man har svårt att ha barnet BOENDES hos sig (tycker inte det finns nåt skäl nog men ok då) så borde man i alla fall finna intresse på andra sätt. Träffa barnet när man faktiskt KAN. Ringa och höra, jag har 2 timmar över i dag kan jag hämta pelle efter skolan och ha honom några timmar?
Eller göra saker tillsammans en stund, UF kanske kan komma hem o leka en stund med barnet hos BF.
Ringa och prata med barnet. Fråga hur det går? Fråga hur det är? mm mm

Många av de som "ger upp" sina barn med vh är inte heller speciellt intresserade i övrigt. De som HAR intresse men inte av nån orsak FÅR ha barnet mer visar ju intresse genom att komma på lucia, höra hur det  är, fightas för att ha sitt barn. De som inte fightas, de som inte hör av sig, de som inte frågar...de HAR INGET intresse för barnet vad de än sänger. Då ÄR jobbet/boendet/restiden inte problemet. Hade det varit det hade man visat intresse på annat sätt    

tyvärr förstår de nog inte det. Mina barn målar upp en fantasivärld kring sin pappa. De har gjort ditten och de har gjort datten med pappa. Pappa har varit med här och där...
när de ska till pappa har de så stora förväntningar att de ibland blir besvikna men oftast går det ändå bra. Det trista är att abrnen inte på nåt sätt förstår varför pappa inte träffar dem. de får bara acceptera det för nåt svar fins ju inte. Skulle ALDRIG prata illa om mina barns pappa, finns inte på kartan, fast jag tycker han beter sig hemskt illa för deras skull!!!   

I den bästaste av världar så bor barnen med båda sina föräldrar och alla levde lyckliga i alla sina dagar i en rosaskimrande värld. Tyvärr ser inte verkligheten ut så för många, varken barn eller vuxna. INGEN förälder går ju in med inställningen att de ska skilja sig när de skaffar barn.

Jag tror dock att egentligen är inte BOENDET det viktigaste utan UPPMÄRKSAMHETEN, FÖRSTÅELSEN och ENGAGEMANGET från föräldrarna.
Tror inte det spelar nån rolll egentligen om barnet bor bara hos en förälder, vv eller vh så länge BÅDA föräldrar visar barnet att det är älskat, önskat och värt allt i hela världen.

Ok om en förälder inte riktigt har tiden att ha barnet hos sig eller kanske inte orkar av andra orsaker MEN att då visa barnet "jag finns här, du är viktig för mig, jag älskar dig" räcker många gånger för barnet.
Att man kommer förbi några ggr/v och fikar, leker och myser. Att UF kommer på aktiviteter på helgen, kommer på lucia, skolavslutningar. Att UF tar med barnet på dansen varje vecka eller att UF ringer varje kväll och säger god natt till barnet. 

Jag är säker på, av mina egna erfarenheter ska jag tillägga, är väl bäst i alla trådar här på fl... att barnet känner sig mer älskat och mer "med" i familjen än om det kommer till UF varannan helg och sedan är det tack och hej å söndagen/måndagen när det åker tillbaka till BF.

Mina barn kan jag säga, skiter nog egentligen i om de sover hos pappa eller inte. De hade nog egentligen trivts bättre att ha ETT hem men att pappa var engagerad. Att han kom på födelsedagar, att han kom på lucia, att han följer med på dansuppvisningen eller fotbollscupen, att han ringde och sa "god natt jag älskar dig" varje kväll.
Nu blir det en kamp för barnet varannan helg att visa pappa hur bra man är, hur fin man är, hur värd man är att bli älskad, omtyckt, behövd!
Jag tycker det är hemskt!! Det skär i hjärtat...inte att de inte BOR hos pappa utan för att han inte finns där på vardaglig basis När det var lucia häromåret så frågade inte barnen "vart är pappa?" utan frågan var "vart är morfar"...grejen är att morfar bor 50 mil bort, pappa bor i stort sätt i samma stad som oss...          

fast det är väl en jäkla skillnad!!!
Då gör du ju det för BARNETS skull och inte för att du skiter i barnet.
När jag skrivit det så menar jag de föräldrar som verkligen SKITER i barnets bästa!

Jag respekterar otroligt mycket folk som säger upp sin dagliga kontakt med barnet frö BARNETS skull. Det krävs otroligt mycket styrka och kärlek till barnet för att klara av det!!    
Det är det jag försökte säga i mitt inlägg ovan också. Det handlar inte om BOENDET! Det handlar inte om att man ska ha en SÄNG till barnet där det sover varannan vecka. Det handlar om engagemang i barnet!! Så även om barnet mrå bättre av att bo hos EN förälder så kan man vara lika engagerad ändå! 

håller med. det är nog så som nån annan också skrev att de stereotypa könsrollerna fortfarande styr. Dock tror jag det håller på att ändras men självklart är det så.
De pappor jag träffat som har vh och jag ifrågasätter det så säger de "jag kan inte för jag jobbar skift" va??? jag jobbar också skift men finns ingen orsak till att "ge bort" barnen. Eller "det är bättre för barnen såhär!" Jaså? har du frågat barnen? Vågar de säga som de tycker eller "de är så mammiga..." ock?? kanske finns en orsak till att de är mammiga??

Därmot så tror jag fortfarande att vv inte behöver vara det som är RÄTT. Det som borde funderas över är engagemanget och inte boendet. Blir otroligt mycket fokus på själva boendet. Det tror jag är fel väg att gå. Till att börja med så behöver de föräldrar som väljer bort vv att engagera sig mer i barnets vardag.
En vv förälder blir automatiskt engagerad i barnets vardag, vilket en vh förälder sällan blir OM den personen inte jobbar för det...

    

ja fanns de finns men förstår vad du menar. De är nog inte många som beter sig så och det finns nog de som velat ha mer kontakt med sina barn än de har givetvis!
 
jag har tjatat i flera flera ÅR på mina barns pappa!! Det är det jag inte förstår!! HUR man kan säga upp vardagskontakten med sina barn.. å andra sidan är han inte helt frisk så kan bero på det kanske?!? Han sa upp vårdnaden frivilligt!! Jag har försökt få honom att ha vv men han "kan" inte. Höll på att ringa varje gång jag var ledig förut och försökte få honom att komma och leka med barnen men det hände några ggr sedan sket han i det.
Jag har försökt få honom engagerad i att komma på fritidsaktiveter men hans svar är "det kan väl inte vara så viktigt att jag sitter där och tittar?".
Jag har försökt få honom att ringa och säga god natt till barnen men det hann han inte för han jobbade då...
Jag säg vad jag inte försökt med!
Så visst finns de som skiter helt i sina barn och jag vet inte HUR MKT jag kämpat för att få honom engagerad men nu efter ett antal år har jag faktiskt lagt det lite på hyllan. Jag frågar, men jag tjatar inte längre...när t o m vårdnaden sas upp så gav jag upp..    
  

som jag skrivit hela tiden i denna tråd. Jag kan bara utgå från min egen erfarenhet och jag skriver om den. Jag generaliserar inte.
jag tänker inte hänga ut honom här så jag tänker inte berätta. Jag kan säga att i vissa fall gör han nog efter sina förutsättningar och då säger jag INGET, jag VET när han gör sitt bästa och när han skiter i det, så väl känner jag honom.
 

Jag tror att det är omöjligt att generalisera vilken lösning som är bäst. Det finns så många om och men i allas liv. Däremot så tror jag alla är överens om att alla barn BÖR ha tillgång till båda sina föräldrar på mer eller mindre daglig basis. Det behöver inte vara att träffas eller att sova hos den ena föräldern. Det kan vara annan slags kommunikation.
Dock bör båda föräldrarna visa barnet att det är älskat av båda och barnet bör få känslan att det faktiskt ÄR så också och inget man som förälder bara säger.
Det finns miljoner lösningar på samma problem.
Alla har sina egna historier och ibland ligger det mycket bakom ett beslut att ha vh eller vv. Iblnad är det en självklarhet. Dock bör alla barn få känna att de har TVÅ föräldrar.   

Självklart måste alla kämpa för att få det bästa för barnen!

Det är som du säger att alla här i tråden kämpar för "sin sak". Självklart om man upplevt att ens man/sambo fått kämpa för sina barn men har en jävulsk ex som bara sätter käppar i hjulen för att jävlas så är detju självklart den bilden man har och det är det man kämpar för, de som inte får vara pappa fast de faktiskt vill. Det är en hemsk situation och det är klart man vill kämpa till sista droppen för barnens skull!

Medan jag t ex, har en annan verklighet, där jag kämpat mig blå, så jag t o m gått in i väggen, för att mina barn ska få tillgång till sin pappa och sedan får man skit kastat i ansiktet att man är "en självisk mamma som inte tänker på barnens bästa". Det är också otroligt jobbigt när man vet hur man kämpat.

Eller de som inte KAN ha sitt barn mer för att man inte orkar rent fysiskt eller kanske psykiskt. Man kanske har en sjukdom som gör att man inte KAN ha barnet vv. Eller att man inte har förmågan att vara ett bra stöd och ge barnet en trygg och bra uppfostran. En sån förälder bör INTE ha vv men därför inte sagt att föräldern inte kan ha hjälp utifrån eller få hjälp av den andra föräldern att träffa barnet på nästintill daglig basis.

Det går inte att säga att alla mammor sin har barnen på heltid gör det för SIN skull och inte barnens och det går inte att säga att de pappor som har vh inte kämpat tillräckligt för att få vv.