Frivilligt avsäga sig VV, Varför??

Sen finns det föräldrar (i detta fallet diskuterar vi pappor men det kan ju såklart vara även mammor) som skiter fullständigt i allt.
Jag har ALDRIG talat om för mina barns pappa hur han  ska göra.

Deras pappa har med två barn (och detta är HELT ärligt!) varit med EN gång på på mvc och det var inskrinvningssamtalet med första barnet, ALDRIG på bvc, EN gång hos tandläkaren, ALDRIG hos läkaren (då har båda kroniska sjukdomar som är MINST ett läkarbesök per år! och när de var mindre var det kanske 4 per år), ALDRIG varit med på ett föräldrarmöte, varit med TRE gånger (då är det 2 samtal/terminmed två barn och den äldsta är 6 år, alltså ca 15 st i alla fall) på utvecklingssamtal, var hemma och pappaledig 3 månader med den äldsta men då jobbade jag natt så han gav över abrnet till mig redan kl. 12 på dagen oftast då han väckte mig, ja jag kan räkna upp massor av mer saker.

Jag kan inte på nåt sätt påstå att det var JAG som ville slita ihjäl mig och gå på alla dessa saker. Det var inte JAG som sa att han inte fick följa med. Jag minns så väl när äldsta sonen var sjuk när han var liten. jag bönade och bad om att han skulle följa med för jag var så orolig men nej han var tvungen att sova en stund till...
Jag kan go on and on and on...

Givetvis är detta en unik situation men då få höra på flera ställen på fl att detta inte existerar att det måste vara JAG som mamma som inte "bjuder in" honom. Ska det vara såhär?? Är det såhär att vara förälder??

Ska ett barn behöva växa upp utan engagemang från en förälder?? Är det rätt? Är det ens det minsta okej?? Dessa pappor existerar också! Och ts frågar hur dessa pappor tänker, och ärligt talat vet jag inte?!?! Förstår inte hur man kan missa så mkt i ett barns liv. Förstår om man inte själv orkar men när den andra föräldern (i detta fall ajg) BJUDER IN honom att försöka få mer kontakt, då ger jag upp.

       

för att jag är trött på att så fort man beskriver en sida där pappan faktiskt inte bryr sig så skrivs det "MEN..." och sedan en lång utläggning.

Men ska sluta prata om "min" sida av historien. Har sagt allt jag vill ha sagt.

Självklart är inte alla pappor jävulen själv och mammorna är små änglar. Människor är människor...inte mammor och pappor enligt mig.   

Förstod det som det var riktat till mig om det kom som en blixt...
I mitt fall om vi nu ska dra upp det så JA det kom som en blixt från klar himmel. NÄr jag blev gravid (vilket han var den som tjatade och tjatade, jag tyckte vi kunde vänta) så slutade han vara den underbara man han hade varit innan, började jobba kopiöst och sedan är den historien slut. andra barnet var ett "misstag" trots skydd och jag kunde inte med att göra abort när vi var gifta...

självklart är det känsligt, det vet du också.
Det är jävligt känsligt när man pratar om ens barn eller om några barn nära sig. Det skär i hjärtat på alla sätt och jag förstår att din sambo mår piss och jag tycker det är ofantligt tragiskt att det spelar en minsta roll om man är man elle rkvinna mamma eller pappa i detta sammanhang.
  

Jag tar nog "åt mig" för att det är så otroligt frustrerande att ha en person i ens barns liv som inte bryr sig. Det finaste man har i hela världen, som man dessutom har med denna person som inte bryr sig som man själv gör. Jag försöker nu flera år efter separationen fortfarande, dagligen, förstå hur man kan göra somm han gör. Jag siter och tittar på telefonen och undrar om han inte ska ringa till sina egna barn. Barnen har i sin tur gett upp...de vill inte längre ringa när jag frågar dem om de vill prata med pappa "nä jag pratar med pappa när vi ses..."
Så det är nog därför jag tar åt mig även om det många ggr inte är riktat till mig. Det blöder i mitt hjärta att det finns många barn här ute som har det såhär, vare sig det är en mamma eller en pappa som är den som inte bryr sig. Eller vare sig det är en mamma eller en pappa som kämpar för barnets skull   

ja det är bra sagt, har hört det förut också och jag försöker leva efter det. Det har blivit bättre, men det är väl det där ständiga dåliga samvetet att jag ens skaffade barn med denne man...de förtjänar mer. Men ska försöka tänka mer på det för bättre med en bra förälder än 2 halvkassa...
tack! :D 

nä detta är väl inte grunden till att vara en dålig pappa. jag tänker inte gå in på detaljer men det finns så mkt mer än alla möten som han inte går på om jag säger så. det tillhör dock inte denna tråd. Hna "erkänner" själv att han inte är så bra pappa så han är ju medveten om det själv... så kanske därför han gör allt detta, att han ser till att vara den mer "frånvarande" föräldern.

visst är det så! helt rätt. Det tar väl bara ett tag innan man inser detta. När man slutar vända in och ut på sig själv för att "curla" en vuxen person.
Jag börjar komma dit... men man hoppas väl nånstans att de ansatser jag gör ska hjälpa barnen att få kontakt med sin pappa..men börjar inse att det nog inte är så... 

absolut! det är ju bra att han är medveten och ingen av oss har väl eg sagt att han ska ha vv. Det är ju det jag skrivit många ggr i denna tråd med att det handlar ju eg inte om vart barnet BOR tycker jag. De förtjänar att känna sig älskad av båda sina föräldrar. Ha två engagerade föräldrar. att han int eklarar av att ha hand om barnen i det dagliga livet, ok, men ringa? komma på dansen? komma på lucia? tja det kan ju vem som helst göra, om inte annat för att visa att man bryr sig.  Han älskar ju sina barn säger han...

min fråga är framför allt VILL MAN INTE vara delaktig i alla aspekter av ens barns liv??? Jag kan inte påstå att jag gillar att sitta med mitt barn på sjukhuset och vänta på att det ska bli stucket i armen alldeles livrädd, eller sitta på föräldrarmöten etc MEN jag gör det för det är MITT barn, MINA barn! Det viktigaste jag har! Jag vill vara en del av alla aspekter. Jag vill veta vad som händer runt barnet. Jag vill inte bara leka med barnet nrä jag själv känner för det.

jag tycker inte det är bra föräldrarskap att ALDRIG bry sig. Att endast få andrahandsinformation vad den andra föräldern säger. Har man inga egna frågor? Är man inte nyfiken på hur barnet har det? Vill man inte vara förälder på riktigt? Är det bara "mystiden" man vill ha, de bra stunderna med barnet? Att vara förälder innebär så otroligt mycket mer än de bra dagarna och ändå är det otrolgit givande, även om dagarna är jobbiga.

Jag vill inte se tillbaka på mitt föräldrarskap och veta att jag inte var med på ALLT jag kunde i mitt liv.
att se mina barn bli stolta när de klarar av saker. Jag var på kontroll hos läkaren med mitt äldsta barn häromdagen. Det var fascinerande att se honom så stor, ta alla instruktioner från läkaren, svara på frågor som én "liten vuxen", en sida jag aldrig hade fått sett av honom annars.
Se barnet bli lycklig över att den klarar att hoppa på ett ben för första gången eller glädjen att visa upp vad man lärt sig på dansen förra gången eller whatever.
Vill man inte se sånt??!?!     

Regnig måndag: absolut! Jag har aldrig krävt att hab ska vara med på allt. Har aldrig krävt att man ska vara bra på allt. Jag önskar bara han var intresserad av NÅT. Han har inte frågat EN gång på alla år om att ha barnen en timme extra, ringt och frågar hur det gått på läkarbesöket med barnets kroniska sjukdom, inte en gång frågat hur det ens går i skolan, varit EN gång åå barnets hobby som dessutom är hans egen favorotsport. Ja jag kan fortsätta. Jag är långt ifrån principfast. Jag kan mer ön gärna gå till bvc och föräldrarmöten, men NÅT slags intresse om NÅT som gäller barnen vore skoj. Inte köpt ett klädesplagg ever...mm

Done it..men nu är barnen nästan aldrig där, hans beslut. Jag har försökt för barnens skull att engagera honom i nåt, t ex den hobbyn han gillar men icke. Av den anledningen ger jag nu honom hans eget föräldraransvar. Jag fixar det som behövs för mig och barnens liv. Hans kontakt med barnen och hans ev behov när barnen är hos honom eller hans missade delar av barnens uppväxt är numera hans problem. Kan verka taskigt för barnens skull men jag anser att jag curlat färdigt. Jag kan med ärlighet och rak rygg titta in i barnens ögon när de blir större och säga "jag gjorde allt jag kunde för er relation till pappa. Det är hans beslut."

Håller med dig till 1000%!!

Egentligen borde jag inte bli speciellt förvånad ELLER besviken på mitt x eftersom när jag tänker efter så var han inte engagerad när vi var tillsammans heller så VARFÖR skulle han plötsligt bli det nu??? Än mindre när han SJÄLV (visst har sambo men ändå hans barn..) ska ta hand om dem.

han var aldrig föräldrarledig och sa tydligt att han inte skulle vilja det heller för han skulle inte orka med det och det skulle vara tråkigt...

han var aldrig engagerad i barnens förskola. Hna var inte engagerad i deras sjukvård (båda har kroniska sjukdomar), han lekte bara med dem korta stunder sedan var det tråkigt, han kunde aldrig tänka sig att åka iväg med barnen själv utan mig om det inte var absolut nödvändigt, han ville inte ta hand om några saker som innebar ansvar. 
Han gjorde aldrig nåt hemma med motiveringen att han jobbade (jag jobbade dubbelt så mkt som honom OCH tog hand om barn och hem), han gjorde INGET.

Ändå var jag till en början ( och kan än i dag) bli irriterad över att han inte engagerade sig! VARFÖR??? 
          

det är jag säker på. är nog rätt ensam redan nu. trots sambo och vänner så är egoismen tyvärr nog något som gör att han kommer förlora i slutändan och aldrig få de där riktiga och viktiga relationerna.
Relationen med sina barn kan han givetvis bygga upp om han vill när de blir större men tror ALDRIG det blir lika bra som om man tagit ansvar och visat engagemang från att barnen var små.

Jag rtor aldrig han kommer få samma kontakt med barnen som jag, inte sagt att de inte kommer ivlja vara hos honom eller inte tycka om honom men kontakten tror jag aldrig blir den samma.
Bara alla saker jag och barnen får uppleva tillsammans, dagligen,alla leenden man får se, alla skratt, framsteg osv. Det är inget man kan ta igen på äldre dagar tyvärr...   

De som bara tar och aldrig ger blir alltid förlorarna i slutändan helt klart...