Iam skrev 2012-10-18 11:34:48 följande:
Visst vill barn vara lojala mot sina föräldrar, men det finns två aspekter att ta hänsyn till.
1: Trygga barn vågar säga ifrån. Och det finns trygga barn även bland barn med separerade föräldrar.
2: Otrygga barn är rätt enkla att "komma på" om man är lite lyhörd och ser till mer än bara vad barnet säger med ord.
Mina bonusars mamma har ju varit en sort för sig och ständigt försökt förstöra relationen mellan barnen och deras pappa. Exempelvis var hon alltid mycket elak mot min sambo, även när barnen hörde. Min sambo mådde inte bra av dessa ständiga konflikter med mamman och det kände barnen av. Resultatet var att dom sa att dom ville vara hos pappa enbart. Dom ville inte vara hos mamma. Jag som stod utanför såg ju tydligt hur det hela hängde ihop.
Dottern, som då var 5 år, kände ett ansvar för pappa. Hon ville inte att han skulle stå ensam och må dåligt, utan hon ville finnas där för honom. Det var det första jag började förändra när jag kom in i bilden. Jag skickade sambon till en terapeut och en advokat, jag pratade mycket med honom om att det måste vara han som bestämmer i hemmet och tar ansvaret, inte hans dotter. Jag letade upp artiklar från kända barnpsykologer som handlade om just denna problematik. Men det jag oxå gjorde, till mammans stora förtret men till dotterns stora glädje, var att jag tog hand om överlämningarna. Det gjorde att dottern slapp se mamma verbalt hugga sönder pappa och se hur jobbigt pappa tyckte det var. Att mamma betedde sig som en idiot mot mig var inte jobbigt för henne att se, för dels så tog inte jag åt mig och dels så var jag inte pappa.
I takt med att hennes pappa mådde bättre, och mamman inte längre hade övertaget om honom så släppte dottern sin känsla av ansvar.
Bäst kändes det när en dagisfröken skrattande berättade vad dottern hade sagt vid en liten diskussion vid matbordet. Dom hade pratat om vilken den bästa dagen i veckan är och dom flesta barnen hade sagt lördag för då får man godis. Min bonus hade sagt måndagar "För när jag är trött på mamma så får jag komma till pappa, och när jag är trött på honom får jag komma till mamma"
Hon är nu trygg i att mamma och pappa har det bra utan att hon måste vara närvarande och se till att det är så, och då passar varannan vecka henne som hand i handske.
absolut. därav att jag t ex har överlämningar via en barnvakt så att barnen inte ska se deras pappa hugga på mamma hela tiden. Det har gjort att barnen mår bättre å andra sidan säger deras pappa att det inte funkar för han vill gärna träffa mig för att kunna säga det han vill och inte vill
Jag har sagt att han kan ringa och säga god natt eller prata med barnen varje dag, när han insåg att det var abrnen som svarade och inte jag så slutade han...antog att det var barnen han ville prata med men icke, då hjälpte det inte hur mkt jag tjatade o lät jag barnen ringa honom så var JAG tvungen att prata först för han kanske inte hade tid att prata med barnen?!
Kan räkna upp många saker till men det är onödigt, men det jag vill säga med detta är att jag håller med. Barn ser så otroligt mycket mer än man tror och de märker småsaker som man själv inte tror de märker. Barnen kommenterar direkt om pappa "trackar" mig och säger direkt till honom.
Otrygga barn är också lätta att se, absolut, mina barn är till stor del otrygga och har varit hela sitt liv pga olika omständigheter i deras liv. Därav är det nu min uppgift att försöka få en trygg stabil situation kring separationen och flyttandet och relationen med mamma och pappa. För barnen är det bättre att de VET att papap inte kommer än att han lovar saker först och sedan inte dyker upp, det ger mer otrygghet.
Här är det ju samma sak. Trygghet ÄR det viktigaste och det är olika i olika situationer och olika familjer men givetvis ska barnen kunna vara trygga och de ska dessutom kunna vara sig själva! Håller med fullt ut att trygga barn vågar säga hur de känner.
