Hans ex försöker sära på oss

Förlåt att jag inte svarat på allt, varit hos barnmorskan.. Smurfelina, tack för att du förstår.

Vi var första gången hos utredaren gemensamt, på eget bevåg, och sen har min man varit där 1 gång till, detta på ca 2 veckor.

10 åringen ( och 6-åringen för den delen) har uttryckt att dom vill stanna längre hos oss när det varit dags att åka till mamman. Det är när hon haft inflytande över dom som 10 åringen blir avig. Hon sitter ( enligt 10åringen) konstant i telefon m sina väninnor och pratar om oss.

Jag tror inte att hon hade velat vara med min man igen, däremot har hon, långt innan barnen var inblandade, uttryckt att hon minsann ska hämnas, så hennes motiv är att göra vårt liv till ett helvete, vilket hon nu har lyckats med.

Jag försökte under 1,5 år att vinna 10 åringens tycke. Efter det har jag lagt ner lite, eftersom jag bara blev ledsen och besviken. Vi har många ljusa stunder, främst om vi är själva. Han slits sönder av att han känner att han bör vara lojal mot sin mamma när han och jag trivs ihop. Jag tar sällan en konflikt med honom och låter honom komma undan med saker som jag hade tillrättavisat mina egna barn om.

En annan sak är att självklart är det mer bekvämt att vara hos sin singelmamma, än i ett hem med 3 andra att ta hänsyn till. Självklart krävs det mer regler i ett hem med snart 5 barn, än i ett med bara 2..?

Min man är bestämd med att han inte kommer att flytta för att tillgodose dessa sjuka idéer. Vi har ju ett gemensamt barn på väg dessutom? Att låta 10 åringen vara hos sin mamma mer hade varit förödande eftersom det är hon som lägger grunden till oviljan gentemot oss.

Som sagt, det har varit 4-5 bråk på två år, senaste var i augusti, innan dess var det förra året.

Jag och min man gick på familjerådgivning pga stressen från exet och de olyckliga bråken inför barnen. Min man ville gå med exet också, för att få fred, men hon tvärvägrade. Han har velat gå till bup m 10 åringen och exet, eftersom 10åringen bevisligen hanterade skilsmässan dåligt, men det ville hon inte heller.

Soctanten säger nu att det har gått långt förbi att det skulle hjälpa om vi gick i familjerådgivning. När min man påpekade att istället för att sitta på ett socialkontor borde dom sitta på bup, då sa hon att nej, detta är vad 10 åringen behöver???! Hopplöst?

Jag tycker det är ansvarslöst att skrika och skrämma barn. Men sen vet jag att det finns människor som tillåter sig själva att, inom hemmets väggar, vara primitiva och uppföra sig på sätt som de aldrig skulle göra offentligt. Det är märkligt tycker jag.

Förstår inte riktigt hur ni fick för er att skaffa ett barn under rådande omständigheter.

Förlåt att jag inte svarat på allt, varit hos barnmorskan.. Smurfelina, tack för att du förstår.

Vi var första gången hos utredaren gemensamt, på eget bevåg, och sen har min man varit där 1 gång till, detta på ca 2 veckor.

10 åringen ( och 6-åringen för den delen) har uttryckt att dom vill stanna längre hos oss när det varit dags att åka till mamman. Det är när hon haft inflytande över dom som 10 åringen blir avig. Hon sitter ( enligt 10åringen) konstant i telefon m sina väninnor och pratar om oss.

Jag tror inte att hon hade velat vara med min man igen, däremot har hon, långt innan barnen var inblandade, uttryckt att hon minsann ska hämnas, så hennes motiv är att göra vårt liv till ett helvete, vilket hon nu har lyckats med.

Jag försökte under 1,5 år att vinna 10 åringens tycke. Efter det har jag lagt ner lite, eftersom jag bara blev ledsen och besviken. Vi har många ljusa stunder, främst om vi är själva. Han slits sönder av att han känner att han bör vara lojal mot sin mamma när han och jag trivs ihop. Jag tar sällan en konflikt med honom och låter honom komma undan med saker som jag hade tillrättavisat mina egna barn om.

En annan sak är att självklart är det mer bekvämt att vara hos sin singelmamma, än i ett hem med 3 andra att ta hänsyn till. Självklart krävs det mer regler i ett hem med snart 5 barn, än i ett med bara 2..?

Min man är bestämd med att han inte kommer att flytta för att tillgodose dessa sjuka idéer. Vi har ju ett gemensamt barn på väg dessutom? Att låta 10 åringen vara hos sin mamma mer hade varit förödande eftersom det är hon som lägger grunden till oviljan gentemot oss.

Som sagt, det har varit 4-5 bråk på två år, senaste var i augusti, innan dess var det förra året.

Jag och min man gick på familjerådgivning pga stressen från exet och de olyckliga bråken inför barnen. Min man ville gå med exet också, för att få fred, men hon tvärvägrade. Han har velat gå till bup m 10 åringen och exet, eftersom 10åringen bevisligen hanterade skilsmässan dåligt, men det ville hon inte heller.

Soctanten säger nu att det har gått långt förbi att det skulle hjälpa om vi gick i familjerådgivning. När min man påpekade att istället för att sitta på ett socialkontor borde dom sitta på bup, då sa hon att nej, detta är vad 10 åringen behöver???! Hopplöst?

Kontakta hennes chef och be om ett möte.. Jag tycker enligt vad du säger att ni gjort enormt mycket för att lösa det här, men kan ni inte kontakta BUP själva?? Måste mamman godkänna det?? För det är ju en bra väg att gå.

Men jisses tror du att jag är stolt över att vi tappat kontrollen??

Utredningen läggs inte per automatik ner för att ts drar sig undan - däremot kan resultatet bli helt annorlunda mot om ts stannar kvar! Det skulle vara roligt att höra vad du ts tänker om detta om det varit ditt barn det gällde

Jag blev gravid i april, detta drogs igång för ca 1 mån sen.

Nej, skrev jag det?

Jag tycker det är märkligt att vissa respekterar sin familj så lite att de kan behandla dem sämre än en kollega på jobbet eller kassörskan på ICA helt enkelt.

Enligt dig har bråken pågått sen början och du och 10-åringen har aldrig haft en bra relation så inte började det här för en månad sen.