Vår anknytning till barnet

Hej Frogmore.

Vad bra att du ska få hjälp att sortera tankarna. Som adoptivförälder är det lätt att känna sig ensam eftersom kriserna inte alltid är allmängiltiga. Det går inte alltid att lita på att allmänvården har rätt kompetens även om jag har förtroende för dem. Jag har tyckt detta varit jobbigt när vi även fick problem med vår dagisstart och barnets trygghetskänsla. Då sökte jag råd via specialisterna listade via vår adoptionsorganisation. Jag fick en del nyttiga tips som ledde till tryggare miljö och så småningom god trivsel för vårt barn. 
Iom att  vi var i Kenya och adopterade var jag ganska ensam och hade inte det vanliga nätverket av vänner att klaga inför eller spegla sig i. Detta saknade jag allra mest jag när jag brottades med dessa frågor i ett land långt borta. Inför andra barnet är jag inte orolig. Jag inser att jag kanske kommer att känna samma igen och är förberedd. Jag tror att det i mitt fall kan vara en fråga om personlighet också. Jag är ganska analytisk och inte speciellt mycket känslomänniska.  

Vårt barn var mer än redo att få föräldrar då h*n (drygt 2år gammal) sett flera jämnåriga bli hämtade i närtid.  Barnet tog oss till sig från dag ett. Vi var jätte förvånade. Jag tror inte h*n märkte så mycket av mina funderingar eftersom jag hela tiden sa och visade kärlek. Jag hade inga problem att ta in när jag blev kallad mamma och inte heller att säga hur mycket jag älskade barnet eftersom jag visste att det skulle bli sant. Det var även sant som en viljehandling. Jag ville älska mitt barn och valde att utala det innan mitt hjärta kom i kapp min hjärna. Men visst kändes det konstigt. Jag sa något som jag inte riktigt kunde skriva under på heder och samvete. Lite Alienmorsa liksom. Det var mer ett huvudbry hos mig eftersom jag så gärna ville ha den där "förälskelsen"/ starka kärleken och den faktiskt inte var där. Jag var istället den som vaknade upp långsamt och som långsamt långsamt tog in mitt barn i mitt system. Jag fick aldrig en förälskelse  till h*n. Jag tinade upp och märkte inte när jag slutade känna mig som en utomjording till morsa. 

Jag är osäker få hur detta har påverkat anknytningen.  Jag har inte upplevt några problem i anknytningen mellan oss. Vår adoptionsutredare och dagis ser att vårt barn är tydligt anknutet till mig och oss. Samtidigt är vårt barn väldigt mycket pappas barn och har varit från dag ett.   

Jag förstår precis vad föräldrar menar då de skriver om sin "anknytning" (eller brist på "anknytning") till sitt barn. Men inom barnpsykologin ser man det som en omöjlighet eller åtminstone icke önskvärt att stor (förälder) knyter an till liten (barn). Det skall alltid vara tvärt om, dvs barnet är den som skall knyta an till den vuxne och inte tvärtom. Det som händer då barnet visar anknytningsförsök gentemot den vuxna är att förälderns omsorgssystem triggas igång och föräldern utvecklar ovillkorlig kärlek och omsorg om barnet (vilket kan vara svårt nog!).

Har inte adopterat men fick nyligen en liten flicka och är förstföderska vid 41 år. Kände en enorm kärlek till mitt barn så fort de lade henne på mitt bröst. Kollade efter likheter och genetiska drag. Kollegor sa till mig att kärleken bara slår till direkt när man fått barn. Den kom som en klar blixt från himmelen. Jag som aldrig tyckt om barn tidigre kände en enorm kärlek till den lilla flickan.

Anknytningen har växt fram alla månader när jag burit henne i magen. Den fanns redan när hon föddes.

Skulle aldrig kunna tänka mig att adoptera ett barn på flera år. Jämför ett nyfött litet spädbarn som är världens sötaste och charmigaste individ med en 2 - 3 åring. Klart att det är svårare att tycka om ett så gammalt barn och för barnet att knyta an.

Nu är jag själv adopterad och många tankar har väckts till liv när jag fått barn. Min familj är inte min familj på samma sätt som min dotter, som är mitt eget barn. Den lilla flickan är min enda riktiga släkting. Faktum är att jag känner att mina föräldrar inte är mina riktiga föräldrar och att det alltid betytt oerhört mycker för mig att få ett eget barn. Dessa tankar har kommit upp nu när jag fått barn. Jag ville verkligen att barnet skulle vara mitt på riktigt och jag kan mycket väl förstå, som någon skrev ovan, att tankar som att det inte är mitt barn kommer då barnet egentligen har helt andra föräldrar.

Vi kände båda en otroligt stark kärlek till den lilla flickan. Hade aldrig känt samma sak för ett barn som inte var mitt eget och dessutom flera år.