Vår anknytning till barnet

Första barnet: Jag tror säkert att tiden som gravid och med ditt barn varit fantastisk. Jag har själv aldrig längtat efter ett biologiskt barn. Jag har alltid tänkt mig att om jag skulle få svårt att få barn, skulle adoption vara mitt första alternativ på  vägen till barn. Jag tänkte aldrig att det skulle vara ett sämre alternativ.  Jag tror att många adoptivföräldrar någon gång tänkt sig ett så litet barn som möjligt i planeringen/ resan till adoptionen. Men när det alternativet inte är möjligt har många av oss glatt oss för att ta emot och älska ett lite äldre barn. Så var det för oss. Vi ville gärna ha ett så litet barn som möjligt inledningsvis men var aldrig låsta vid att få ett spädbarn. Vår ålder i kombination med landets krav gjorde att vi var öppna för en högre ålder.

Jag tror personligen inte att känslorna för barnet blir annorlunda av att jag har burit det eller inte. Även vi adoptivmammor känner av gravidhormoner och vår kropp och själ förbereder sig väl för det väntade barnet. Många känner den omedelbara känslostormen för barnet. Men inte alla. Jag startade tråden för att jag tror att det är viktigt att beröra att vi som känner som jag också finns. Men de flesta som berättar om sina känslor för det nyfådda barnet är precis lika överväldigade som du är i din lilla flicka. Moders- och faderskärleken för det nyfådda barnet väller över omedelbart vid första kontakt. Vi är inte så olika trots allt!

Jag älskar Indien och människorna där! Hade det inte varit så krångligt och långdraget att adoptera därifrån hade vi valt Indien utav kärleken till landet och folket.

Jag blir ledsen när du benämner det som verkligen utmärker dig som asiatisk är något du verkligen inte tycker om. Mandelformade ögon som är så vackra och som dessutom inte åldras så fort som de västerländska ögonen. Jag hoppas innerligt att vår dotter inte kommer att känna som du. Hon har enormt vackra mörkbruna, mandelformade ögon och brunt hår med vackert fall. 

Det måste vara jobbigt att känna att det är viktigt att få ett barn som du delar gener med(inget underligt med det) men samtidigt önska att barnet inte ser ut som du. Du vill liksom att det ska vara genetiskt ditt men generna får inte synas. 



 

Nej, med ditt problem med utseendet.
sv.wikipedia.org/wiki/Dysmorfofobi
Vad gör du om du får ett barn till, som får sneda ögon? Kommer du berätta hur fult det är?

Har alltid, ända sedan jag blev medveten om utseende, tyckte det var vackert med blont hår och blåa ögon. Äkta blont hår utan att ha färgat, slingat, tonat håret. Så som svensken är känd att vara utomlands. På samma sätt som danskar, finnar och norrmän. Har flera gånger kommit yrkesmässigt i kontakt med våra nordiska grannländer. De är också långa, blonda och blåögda. Naturligtvis har jag inget emot att ha brunt hår, men vad jag är emot och alltid har varit är fula mandelformade ögon. Jag vill att det ska se ut som jag är född här. Ser redan nu att min dotter kommer att bli ljus i hyn och inte få sådana där fula mandelformade ögon som jag. Vidare, i flera fall där personer som är födda utomlands fått barn med helsvenska personer, även om de inte är blonda, så ser barnet svenskt ut. Vidare tycker jag den första tiden är underbar. Det som gör mig rädd är att den går så fort. Jag tror också att det är lättare för ett adopterat barn som ser svenskt ut att smälta in, i framtiden när man söker arbete etc. Liksom att det är lättare att ta till sig ett spädbarn som bara är några veckor än en 2-åring. Vet ni att ett barn går när det är 1 år?

Min dotter har som tur är inte de där fula sneda ögonen, inte heller svart hår eller mörk hy. Den dagen den sorgen.

Du borde gå i terapi. Vad händervom du får fler barn? Barnbarn? Vad gör du om de får denntypen av ögon? Eller om ditt barn adopterar?

En tanke till, i början av 70-talet när min mamma adopterade fick man vara hemma 3 månader med barn som var adopterade. Idag lika länge som en person som fått egna barn? Ett spädbarn vill många mammor amma och det kan man inte lämna bort hur tidigt som helst. Men ett barn som är adopterat och flera år, då borde man inte behöva vara hemma lika länge som med ett nyfött barn. Varför blir ni inte fosterföräldrar? Är ingen skillnad mot att adoptera förutom ersättningen. Vid äggdonation eller spermadonation blir barnet i vart fall den ena förälderns. Det är så roligt med föräldragruppen som snart startar, babyrytmik, babysim, grupper på Facebook med personer som alla fått barn samma månad. Alla hormoner, närheten av att amma. Jag skulle gärna kunna vara gravid och ha spädbarn hela livet, även om jag vet att många andra inte upplevt det så mysigt. Varför är det så svårt att förstå att det betyder mycket för mig att ha någon som är min riktiga familj och släkting för första gången?

Jag skulle gärna vela ha fler barn, men absolut inte genom adoption. Då avstår jag heller. Finner heller ingen anledning att lägga ut tusentals kronor på terapi, särskilt inte när jag äntligen fått världens finaste flicka att ta hand om!

Innerst inne även om det är svårt att erkänna, misstänker jag att många som adopterar gått igenom en stor sorg att inte kunna få egna barn. Inte ovanligt att det tagit många år att acceptera, att känslomässigt vara "där" att man ger upp tanken på ett eget barn, med ens egna gener. Fast många inte erkänner detta.

Jag menar, vad händer om du får fler barn, och som har den typen av ögon? Om eventuellt barnbarn får det? Eller om din dotter adopterar, kommer du inte acceptera det barnet?