• Dreambrother

    Sluta fördöma otrohet, när en sanning blir en lögn

    Hej! Ligger här i min säng och funderar. Om min partner var otrogen mot mig, skulle jag då vilja veta? Om hon inte berättade, innebär det att jag då lever i en lögn? Många hävdar att om ena parten är otrogen, och inte berättar, så lever den bedragna (intet ont anande) med en person som inte är den personen han/hon tror sig ha som partner. Jag hävdar att så inte är fallet. Säg att ni har varit tillsammans i 10 år, din fru är otrogen, under en veckas tid träffar hon en man 4 ggr, dom har sex vid 2 tillfällen, innan hon avslutar affären. Hennes samvete skaver, hon har ångest, vill inte förlora/såra sin partner som hon älskar över allt annat. Hon var uppenbarligen förvirrad när denna vecka ägde rum. Hon lever vidare med lögnen i 5 år till. Hon ångrar sig varje dag och kommer förmodligen göra det resten av sitt liv, sannolikheten att det händer igen är nog inte så stor, men det kan hända igen. för trots att vi försöker så misslyckas vi ofta. Hur många har inte flera ggr tänkt tillbaka på något dumt man gjort och sagt "hur fan tänkte jag då?" Det kan vara småsaker som att du åkte utomlands fast du visste att månaden efter skulle du knappt ha råd med hyran, du gjorde det ändå, ångrade dig och kommer troligtvis inte göra det igen, men det kanske du gör? Ingen vet? Många drar nog öronen åt sig och tycker att jag förminskar sveket "otrohet", och ja, jag skulle gärna vilja förminska det, som en motpol till alla som förstorar det, därmed inte sagt att jag tycker det är rätt, jag vet av egen erfarenhet att det gör fruktansvärt ont och jag unnar ingen att genomlida detta. Lika lite unnar jag en partner som gör ett snedsteg eller har en affär att känna sig tvingade att berätta, och definiera sig sj som ett otroget arsle. Om man är trogen i 10 år dvs 520 veckor och otrogen en av dessa veckor pga olika anledningar så har man alltså varit otrogen 0,2% (avrundat uppåt) resten av förhållandet har man varit trogen 99,8% varför ska man då definieras som otrogen och opålitlig? Om man dessutom ångrar sig och vill fortsätta, vart ligger då sanningen i att berätta? Visst, det har hänt, men vad händer för den som får veta? När det hände mig så blev dessa 0,2% hur jag definierade min partner, jag blev osäker, kände inte att jag dög, trodde min partner träffade någon annan så fort hon gick utanför dörren. Vart är sanningen i det? Min partner älskade ju mig, hon kunde inte sluta klandra sig sj, hon tyckte jag dög mer än väl, att jag dög så väl så hon ville dela sitt liv med mig. När sanningen kom fram började jag alltså leva i en lögn. Konstigt? Egentligen inte. Vi människor är inte alltid rationella vilket innebär att vi ibland gör fel, känner fel och tror fel, det är mänskligt. Vårt förhållande tog slut efter ett tag pga detta, men inte egentligen för det hon hade gjort, min livslögn började i samma ögonblick som hon berättade. Vi separerade med tårarna rinnandes ner för kinderna för vi älskade ju fortf varandra... Jag tycker inte otrohet är ok, men om det nu inträffar och man vill fortsätta med sin partner så tror jag man riskerar att hamna i en större lögn om man berättar sanningen, paradoxalt nog. Och alla ni som fördömer otrogna, om ni saknar mitt deltagande är det för att jag sj har kommit till insikt med att ALLA kan göra fel. Kan faktiskt numera tycka att otrohet är mer ok än att fördöma. Min åsikt är att den som fördömer otrohet är samma personer som gör att vissa människor inte klarar av att leva ihop efter att det inträffat. Det fanns en tid då människor fördömde onani, vilken otrolig ångest och rädsla det skapade bland människor. Numera är det otroligt ovanligt att någon som onanerar får skuldkänslor och ångest, men då är det heller inte så många som fördömer det längre heller. Vid det här laget hoppas jag att ni förstår att jag nu inte talar om notoriskt otrogna utan om dom som genom livet gjort eller kommer göra misstag. Men även notoriskt otrogna förtjänar respekt och förlåtelse om dom gör sitt bästa och söker hjälp för det missbruk som det faktiskt är. Så sluta fördöma och kom ihåg att fela är mänskligt men att förlåta är gudomligt!

  • Svar på tråden Sluta fördöma otrohet, när en sanning blir en lögn
  • Fool

    Jag förstår ditt resonemang men jag tror man ska skilja på kritik och fördömmande , om en människa begår ett fel mot en anan människa som innebär väldigt mycket lidande för denna så är en viss kritik befogad , personen HAR faktiskt begått ett fel. Däremot kan jag hålla med om att man inte ska demonisera personen helt och hållet och att man skilja på handling och person.

    Ang förlåta eller inte förlåta så är väl det helt upp till den som blivit bedragen ? Precis som den som bedrar har all "rätt" som en fri människa att medvetet bedra sin partner enligt din logik , så har väl den bedragne all rätt som  fri människa att be sin partner dra åt he***** och aldrig förlåta ?  

    Ang ålder så kan jag hålla med om att man när man blir äldre och får mer livserfarenhet möjligtvis har större förståelse till varför otrohet uppstår i ett förhållande , men INTE för själva handlingen i sig , ett svek är ett svek och är lika fel när man är 20 som när man är 100 , jag tror inte man ska blanda ihop anledningar med handlingen i sig. Det är aldrig ok att bedra sin partner oavsett vilka anledningar man anser sig ha. Det finns andra och bättre sätt att lösa relationsproblem på. Svek har ingen plats i någon slags relationer , inte bland par , vänner eller familj.

  • Fröken reserverad
    Fool skrev 2012-12-04 19:14:41 följande:
    Jag förstår ditt resonemang men jag tror man ska skilja på kritik och fördömmande , om en människa begår ett fel mot en anan människa som innebär väldigt mycket lidande för denna så är en viss kritik befogad , personen HAR faktiskt begått ett fel. Däremot kan jag hålla med om att man inte ska demonisera personen helt och hållet och att man skilja på handling och person.

    Ang förlåta eller inte förlåta så är väl det helt upp till den som blivit bedragen ? Precis som den som bedrar har all "rätt" som en fri människa att medvetet bedra sin partner enligt din logik , så har väl den bedragne all rätt som  fri människa att be sin partner dra åt he***** och aldrig förlåta ?  

    Ang ålder så kan jag hålla med om att man när man blir äldre och får mer livserfarenhet möjligtvis har större förståelse till varför otrohet uppstår i ett förhållande , men INTE för själva handlingen i sig , ett svek är ett svek och är lika fel när man är 20 som när man är 100 , jag tror inte man ska blanda ihop anledningar med handlingen i sig. Det är aldrig ok att bedra sin partner oavsett vilka anledningar man anser sig ha. Det finns andra och bättre sätt att lösa relationsproblem på. Svek har ingen plats i någon slags relationer , inte bland par , vänner eller familj.
    För sin egen skull, och sitt eget välmående så bör man försöka förlåta eller acceptera så småningom, oavsett om man fortsätter tillsammans eller inte. Inte hälsosamt att gå och älta oförrätter för länge.
  • Haskel
    Fröken reserverad skrev 2012-12-04 19:17:01 följande:
    För sin egen skull, och sitt eget välmående så bör man försöka förlåta eller acceptera så småningom, oavsett om man fortsätter tillsammans eller inte. Inte hälsosamt att gå och älta oförrätter för länge.
    Återigen kommer du in och förklarar vad jag vill ha sagt på ett fullkommligt lysande sätt FRÖKENFlört.

    FOOL: Jag är nästan helt överrens ang ditt resonemang om kritik och fördömande,  Kritik av icke fördömande slag är sådant vi kan lära oss av. Alla gånger förstår vi inte helheten av våra misstag, vilket kritik kan hjälpa oss med. Det är ju trots allt våra misstag och erfarenheter vi lär oss av.

    Vad gäller förlåtande, hänvisar jag till FRÖKEN RESERVERAD. Men tillägg att att det givetvis är upp till var och en att göra som han/hon vill i det fallet. Jag delar enbart med mig av mina erfarenheter, och försöker inte pådyvla något.

    Om du sedan läser ordentligt vad du själv skrivit om ålder, otrohet och svek, kan du läsa vad jag även menar. Det är riktigt att svek och otrohet är något som förekommer i alla åldrar, nu talar jag inte om planerade sådana. Saken är den att svek och otrohet för det mesta just är misstag, sådana vi lär oss av. Som sagt, lär vi oss alla olika saker i olika åldrar. Ges  aldrig utrymme för misstag är det svårt att lära sig av några.

    Till sist vill jag påpeka att jag inte på något sätt förespråkar  svek och otrohet, om jag utryckt mig så. Jag menar på att det är något som kan och bör förlåtas, om vederbörande ber om det och tycks ha lärt sig något av det. Håller även helt med om att man bör skilja på person och handling.   
  • Fool
    Haskel skrev 2012-12-04 18:48:57 följande:
    Ja, helt oavsett överrenskommelse är det väl upp till dig att bestämma om du ska hålla dig till den eller bryta mot den. Det bör vara ditt val, inget som något tvingar dig till. Du kan aldrig tvinga någon till att aldrig svika dig/bryta ett löfte, eller? Däremot kan du som sviken givetvis välja att inte ingå fler överenskommelser med person ifråga i fortsättningen. För din egen skull ber jag dig dock helt oavsett förlåta personen, han/hon är som han/hon är och bör respekteras som människa iaf.

    Ålder var inget jag talade om som sådant, inget som förhindrar att misstag aldrig sker. Det jag menade med ålder var att låg ålder ofta innebär mindre livserfarenhet och människokännedom. Dock inte nödvändigtvis, finns många "kloka" unga människor, respektive många äldre "naiva" människor. 

    Hur vet man sedan om det är en engångsföreteelse eller något som skett mer notoriskt. Svaret är att det vet du inte säkert. Men vill din  ev. otrogne partner bli förlåten och försöka repara förtroendet och förhållandet, och verkligen ångrar sig, går det ofta att ana. Ger du personen möjlighet att förklara, och du låter henne/honom tala utan att fördöma, är sannorlikheten större, för att inte säga väldigt stor, att det är just sanningen du får höra. 


    Det är faktiskt inte så lätt att "ana" , speciellt inte om ens partner ljuger ögonen ur sig  och gör en väldigt övertygande teateruppvisning. Den första fasen i en kris som ex otrohet är chockfasen , och den känetecknas av förvirring , man har svårt att svälja att ens partner faktiskt har gjort det h*n har gjort , det tar ett tag innan det sjunker in , man är fortfarande kvar i övertygelsen om att ens partner inte skulle kunna göra så och det tar tid at ändra den uppfattningen , den bild man har av sin partner.

    Ibland vet den som varit otrogen inte själv vad h*n vill  , ex vid de fall där någon har förälskat sig i någon annan.

    Det du skriver låter väldigt vackert men oxå väldigt ensidigt till fördel för den som bedragit , den som blivit bedragen ska enligt dig endast visa förståelse och empati och svälja all stolhet , bitterhet och ilska över sveket h*n blivit utsatt för , och allt ansvar för hur förhållandet utvecklas efter det ligger självklart endast på den bedragnes axlar , den som medvetet bedragit sin partner har ingen som helst ansvar för konsekvenserna av sina handlingar och mer eller mindre idiotförklaras pga av sin "mänsklighet".

    Varför skulle det vara mindre mänskligt att känna sorg , avsky och ilska över att ha blivit bedragen än att få känslor eller kåtslag på någon annan än sig partner ?
  • Fool
    Fröken reserverad skrev 2012-12-04 19:17:01 följande:
    För sin egen skull, och sitt eget välmående så bör man försöka förlåta eller acceptera så småningom, oavsett om man fortsätter tillsammans eller inte. Inte hälsosamt att gå och älta oförrätter för länge.

    Nja , det är skillnad på acceptans och förlåtelse , att acceptera det som skett är nödvändigt för att kunna gå vidare med sitt liv , förlåtelse är valfritt. Man kan gå vidare med sitt liv utan att för den delen förlåta.
  • Haskel
    Fool skrev 2012-12-04 20:15:18 följande:


    Det är faktiskt inte så lätt att "ana" , speciellt inte om ens partner ljuger ögonen ur sig  och gör en väldigt övertygande teateruppvisning. Den första fasen i en kris som ex otrohet är chockfasen , och den känetecknas av förvirring , man har svårt att svälja att ens partner faktiskt har gjort det h*n har gjort , det tar ett tag innan det sjunker in , man är fortfarande kvar i övertygelsen om att ens partner inte skulle kunna göra så och det tar tid at ändra den uppfattningen , den bild man har av sin partner.

    Ibland vet den som varit otrogen inte själv vad h*n vill  , ex vid de fall där någon har förälskat sig i någon annan.

    Det du skriver låter väldigt vackert men oxå väldigt ensidigt till fördel för den som bedragit , den som blivit bedragen ska enligt dig endast visa förståelse och empati och svälja all stolhet , bitterhet och ilska över sveket h*n blivit utsatt för , och allt ansvar för hur förhållandet utvecklas efter det ligger självklart endast på den bedragnes axlar , den som medvetet bedragit sin partner har ingen som helst ansvar för konsekvenserna av sina handlingar och mer eller mindre idiotförklaras pga av sin "mänsklighet".

    Varför skulle det vara mindre mänskligt att känna sorg , avsky och ilska över att ha blivit bedragen än att få känslor eller kåtslag på någon annan än sig partner ?
    Det kanske inte är lätt att ana, iaf inte utan att lyssna ordentligt på sin partner. Dock har jag svårt att tro att din partner skulle sitta och ljuga dig rakt upp i ansiktet om en sådan sak. Enbart om han/hon ville lämna förhållandet, och vill ursäkta/förmildra sina misstag. Den som svikit eller varit otrogen, men vill bli förlåten och reparera tror jag inte ljuger dig rakt upp i ögenen. Möjligen förvränger sanningen en aning för att inte bli för hårt dömd, men finns det ingen rädsla för det, finns det ingen anledning till att ljuga. Då vill de flesta helst lätta på sitt hjärta.

    Ang. att det låter som om jag bara tar svikaren/den otrognes parti är en aning fel.  Det beror på att du och några andra enbart talade om otrogna som "svin" som omedelbart ska lämnas och inte förlåtas. Jag tar ofta, för att inte säga oftast den sviknes parti, det hela beror på vem som behöver mest stöd för tillfället. När en otrohet uppdagas är det i regel den svikne som behöver det. Det är något oerhört svårt och jobbigt att gå igenom, inget man heller kommer över på en natt. Det hela behöver tid, att få prata, någon som lyssnar och ävnen någon som kan ge stöd och råd.  Förhoppningsvis är man då efter en tid stark nog att förlåta sin partner. En tid senare kan man förhoppningsvis acceptera och förlika sig med handlingen. Efter det bör beslutet om att stanna och reparera alt. gå skiljda vägar tas.

    Det är absolut mänskilgt att känna sorg, avsky och ilska efter en otrohet. Mänskligt men enligt mig, även det ett misstag som jag lärt mig av. Jag har lärt mig att det enbart ger bitterhet och svårighet att lita på människor i övrigt, vilket enbart skapat olycka för mig själv i slutändan.
    Men låt oss även leka med tanken att det var du som varit otrogen. Anser du då att bör bli dömd för alltid, eller önskar du bli förlåten, så du istället kan dra lärdom av ditt misstag? 
  • Dreambrother

    Haskel!

    Du låter otroligt vettig i ditt resonemang och jag delar dina åsikter fullt ut!

    Efterlyser dock en diskussion runt kärnan av trådstarten, vad som är mest sant, att berätta eller inte? 

  • Haskel
    Dreambrother skrev 2012-12-05 23:13:12 följande:
    Haskel!

    Du låter otroligt vettig i ditt resonemang och jag delar dina åsikter fullt ut!

    Efterlyser dock en diskussion runt kärnan av trådstarten, vad som är mest sant, att berätta eller inte? 
    Tack!

    Dessvärre tror jag inte det finns något generellt svar på din huvudfråga. Man måste alltid se till det individuella fallet. Klarar man att bära på lögnen och inser vikten av sitt misstag, tror jag att man i de flesta fall gör bäst i att inte berätta. Klarar man inte att bära lögnen, gör man i de flesta fall bäst i att berätta för sin partner. Förstår man inte riktigt vad en otrohet/svek innebär, är det svårt att ge ett råd. Det är svårt att ge ett råd till någon som inte inser att han/hon gjort något fel.  Känner man dock att det är fel för ens partner, men inte för en själv bör man nog berätta. Ge din partner valet att lämna eller stanna kvar, det är inte rätt att låta en sin partner leva i en lögn som ständigt upprepas. Den lögnen kommer dessutom en dag att uppdagas.

    Nu ropar säkert någon att det är lika fel att låta någon leva i en livslång lögn av en engånsföreteelse. Jag anser dock att det är skillnad, händer det vid ett eller ett fåtal gånger som man sedan ågrar bittert, är det vad jag vill kalla ett misstag.  Men alla är vi olika, några skulle nog föredra att få veta, och några vill inte veta. Man får nog se till sin egen partner i det fallet. Som nämnts är det tanken bakom en otrohet som gör ont, inget annat. Ingen har ju ont av sin partners otrohet förrän den uppdagas. 
  • Anonym (nädu)
    Haskel skrev 2012-12-05 23:51:17 följande:
    Ingen har ju ont av sin partners otrohet förrän den uppdagas. 
    Där förenklar du nåt otroligt. Så enkelt är det bara inte.
    Därmed inte sagt att det alltid och utan undantag är bäst att berätta, men det är bara inte sant att ett svek inte skadar så länge den svikna inte vet vad som hänt. Sveket verkar liksom bakvägen också. Annars vore det väldigt enkelt att vara människa, och det är det inte.
  • Haskel
    Anonym (nädu) skrev 2012-12-06 00:40:22 följande:
    Där förenklar du nåt otroligt. Så enkelt är det bara inte.
    Därmed inte sagt att det alltid och utan undantag är bäst att berätta, men det är bara inte sant att ett svek inte skadar så länge den svikna inte vet vad som hänt. Sveket verkar liksom bakvägen också. Annars vore det väldigt enkelt att vara människa, och det är det inte.
    Jag håller med om att jag förenklar, och gör det av flera anledningar. Dels vill jag lämna lite till dig som läsare att skapa din egen åsikt kring, dessutom har jag inte möjlighet att skriva en text likt en roman här. Mänskligheten är långt för komplicerad för att kunna generalisera på några få rader.

    För att förklara lite iaf så menar jag följande. Så länge inget annat i förhållandet ändras och du inte känner till något svek eller otrohet, så är ju allting som vanligt. Du känner ingen avsky, hat, ilska har svår att lita på din partner då. Dessa känslor uppkommer först då det uppdagas.
    Dock är det som du säger att annat kan förändras, din partner kan ev. må dåligt av sitt snesteg vilket tär på förhållandet...  
Svar på tråden Sluta fördöma otrohet, när en sanning blir en lögn