• Anonym

    Introvert + introvert = sant?

    Passar en introvert person bäst ihop med en annan introvert och extroverta passar bäst med varandra?

  • Svar på tråden Introvert + introvert = sant?
  • Freddy
    Anonym skrev 2013-03-05 10:10:23 följande:
    Ok ni har säkert rätt.
    För mig känns det som en stor förenkling bara att "oh nu när jag fått veta att jag är introvert faller hela mitt liv på plats". Vad ska man göra med den kunskapen som man inte kunnat gjort tidigare liksom? Men om det gör folk glada så är det ju bra såklart.
    Just nu kommunicerar du och jag med ord endast, och möjligen med tempo i hur ofta vi svarar varandra. Det finns uppkörda språkvägar för att beskriva det som är Normalt eller Idealt, om man då inte trivs i det så kan man hamna i underläge i diskussioner och känna sig utanför.

    Även inom sig själv finns ju det Normala vardagsspråket och det påverkar oss.

    Det är viktigt att enkelt kunna formulera sig även om sig själv. Att vi har generella ord som just introvert, hindrar ju inte någon att bli specifik om sin egen orginalitet när man vill det. Men det mera generella kan ge överblick i vissa situationer och kan i Internets ordrymd hjälpa en att hitta människor med liknande erfarenheter.
  • Anonym (Anna)
    Anonym skrev 2013-03-05 10:10:23 följande:
    Ok ni har säkert rätt.
    För mig känns det som en stor förenkling bara att "oh nu när jag fått veta att jag är introvert faller hela mitt liv på plats". Vad ska man göra med den kunskapen som man inte kunnat gjort tidigare liksom? Men om det gör folk glada så är det ju bra såklart.

    Och vi har flera gånger försökt förklara att det är inte det det handlar om utan att det bara är skönt att för EN GÅNGS SKULL känna igen sig i något, känna aha, så det kan vara därför jag känner/tänker si eller så medan de flesta andra verkar tänka/känna så, etc... Som flera har skrivit är normen i vårt samhälle att vara extrovert så det är rätt naturligt att man ofta känner sig annorlunda som introvert. Jag inser också att det inte kommer att förändra mitt liv på ett avgörande sätt och jag har inte något behov av det heller.
  • Anonym
    Anonym skrev 2013-03-05 10:10:23 följande:
    Ok ni har säkert rätt. För mig känns det som en stor förenkling bara att "oh nu när jag fått veta att jag är introvert faller hela mitt liv på plats". Vad ska man göra med den kunskapen som man inte kunnat gjort tidigare liksom? Men om det gör folk glada så är det ju bra såklart.

    Jag förstår inte vad du har så svårt för att förstå. Om du fått ett ord som beskriver så kan du läsa mer kring detta och få mer insikt. Du kan också ge andra ett ord som beskriver utan att du måste förklara precis allt. Du får också bekräftelse på att du inte är ensam om dessa egenskaper, även det bra i förklaring mot andra. Om alla runt dig är extroverta så kan du känna dig onormal och också upplevas så. Ett beskrivande ord visar för både dig och andra att du visserligen är annorlunda men att du är normal. Om nu partnern blev misstänksam av att personen inte orkade umgås så är det väl bra att kunna med ett ord förklara att man är introvert och inte en extrovert person som hittar på fuffens. Eftersom folk utgår från sig själva och det beteendet troligen skulle indikera att något är fel hos en extrovert person så är etiketten säkert jättebra. Om det däremot används som ursäkt för att böra sig illa åt eller som ursäkt för att exklusera folk då är det givetvis inte bra. Men då är det ju inte etiketter som är problemet utan vad vi lägger in i dem och hur vi använder dem
  • Anonym
    Anonym (Anna) skrev 2013-03-05 10:21:28 följande:
    Och vi har flera gånger försökt förklara att det är inte det det handlar om utan att det bara är skönt att för EN GÅNGS SKULL känna igen sig i något, känna aha, så det kan vara därför jag känner/tänker si eller så medan de flesta andra verkar tänka/känna så, etc... Som flera har skrivit är normen i vårt samhälle att vara extrovert så det är rätt naturligt att man ofta känner sig annorlunda som introvert. Jag inser också att det inte kommer att förändra mitt liv på ett avgörande sätt och jag har inte något behov av det heller.

    Du har rätt om att extrovert är normen nu men vi behöver bara gå tillbaka till 70-talet så var det annorlunda. De som var för utåtriktade då ansågs gåpåiga, man pratade om bilförsäljarstil o.s.v . Jag tror att medelsvensson från 1970 idag skulle upplevas som ganska blyg och försagd. De skulle uppleva oss som väldigt mycket yta och inte så mycket innehåll, högt tempo och lite eftertanke. Själv är jag lite av båda så jag brukar kunna förstå båda grupperna (och reta mig på egenskaper i båda också)
  • Anonym (Intro)

    Varför spelar det ens nån roll för någon annan om man får en AHA upplevelse av att inse att man är introvert? Många (inte alla) introverta är grubblare och har för vana att fördjupa sig i tankar, det är liksom en del av att man vänder sig inåt för att samla energi. Det vore väl ganska märkligt då om man aldrig funderat på varför man är eller upplever sig som annorlunda? 

    Det handlar förmodligen inte om varken att få det bekräftat eller att det förändrar något, utan om att en del av allt man grubblar på fått en förklaring. Sen är det lättare att förstå andra om man förstår sig själv. Det löser i sig inga problem, men kan kanske öka förståelsen när det gäller varför problemet uppstår.  

    För att återgå till trådens ämne, är jag introvert och har en introvert sambo. Det funkar förträffligt, men det beror nog mycket på att vi även kompletterar varandra på många andra plan. Jag har levt med extroverta, och för min del var det som highway to hell ungefär. Så här i backspegeln, finns inte en chans att det hade fungerat  i längden med någon som alltid vill vara social, eller ve och fasa - hade klängt på mig hela tiden. 

  • Anonym (marie)
    Anonym skrev 2013-03-05 10:10:23 följande:
    Ok ni har säkert rätt.
    För mig känns det som en stor förenkling bara att "oh nu när jag fått veta att jag är introvert faller hela mitt liv på plats". Vad ska man göra med den kunskapen som man inte kunnat gjort tidigare liksom? Men om det gör folk glada så är det ju bra såklart.

    Hur stor inverkan det har beror kanske på hur man har sett sig själv innan. För den som alltid bara har konstaterat att: "Jag är lite tillbakadragen och njuter av ensamhet" blir det väl ingen förändring, men jag tror att många av oss har funderat på vad som är fel på oss och vilken diagnos vi kan tänkas ha eftersom vårt beteende går mot normen. Det är klart att det är en lättnad att inse att man inte har något fel som måste åtgärdas, utan helt enkelt att man har en helt normal, men något ovanlig personlighetstyp.


     


    Gällande relationer kan det definitivt hjälpa att kunna sätta ett ord på vem man är. En extrovert person utgår från sig själv och antar att om en person inte vill ses så ofta eller inte säger mycket beror det på ett problem i relationen. En partner kanske blir misstänksam och undrar varför man är så hemlighetsfull och om man verkligen är ensam under de där promenaderna. Genom att kunna säga: "Nej, jag uppskattar vad vi har jättemycket, men jag är introvert och mitt sociala behov ser annorlunda ut" kan den misstänksamheten kanske försvinna och kommunikationen kan förbättras. 

  • Anonym (Introvert)
    Anonym skrev 2013-03-05 07:36:39 följande:


    Så om du hade sagt till din sambo "jamen jag är introvert" då hade det förändrat allt? Jag tvivlar... 

    Hon skulle ha kvar samma närhetsbehov och du skulle ha kvar samma behov av utrymme. Kompromissa kan man göra ändå, har inget med en "etikett" på olika personligheter att göra.
    Det sa jag inte, men precis som någon annan sa så handlar det om förståelse för varandra.
    Om jag hade vetat då vad jag vet idag och vi hade kunnat föra en dialog och kanske fått mer förståelse för varandras olika behov. Den förståelsen fanns inte i vårt förhållande....

     
  • Anonym

    Tror det kan bli svårt med två personer där den ena är väldigt introvert och den andra väldigt extrovert. Sedan vet jag inte om allt går på den skalan. Jag har mycket mindre behov av att gå ut och träffa folk än min man medan jag har större behov av att umgås med en mindre krets. Jag har också större behov av att prata om känslor och prata genom problem. Vi gilla båda att diskutera och reflektera. Vi har grälat väldigt lite men ibland blir dessa olika behov ett problem. Kanske mest för att hans behov av mycket folk kan inte uppfyllas av en (mig) medan mitt behov av få personer nära kan uppfyllas av honom. Jag måste acceptera att det inte är mig det är fel på när han vill träffa andra människor och jag inte känner för det och att det inte är fel på honom om han inte vill sitta och mysa när jag vill. Det hade nog blivit ett problem om han aldrig ville umgås på tu man hand och jag aldrig ville träffa folk men nu är det ett gradproblem och då löser vi det genom att vi inte gör allt tillsammans.

  • Anonym (Anna)

    Lite OT, men igår gjorde jag nåt som jag drar mig för, nämligen att gå till frisören. Tycker det är jobbigt med detta kall/småprat bara för att frisören (antagligen) tycker det är jobbigt med tystnad. Jag hade tur, det var en tjej som verkade helt ok med att det var tyst och vi pratade bara om frisyren och så. Hon kanske också var introvert.

  • Anonym (Introvert)

    jag känner lite som du där att kallpratet hos frissan ibland är jobbigt, men sen vissa gånger kan det gå jättebra att prata lite. Speciellt om det är en frisör som jag gått hos ett tag.

    Känner jag inte för att prata eller inte vill ledas in i en konversation så säger jag bara är det okej om jag blundar och kopplar bort medan du klipper? Det brukar vara okej..

  • Anonym (B)
    Anonym skrev 2013-03-05 11:26:05 följande:

    Du har rätt om att extrovert är normen nu men vi behöver bara gå tillbaka till 70-talet så var det annorlunda. De som var för utåtriktade då ansågs gåpåiga, man pratade om bilförsäljarstil o.s.v . Jag tror att medelsvensson från 1970 idag skulle upplevas som ganska blyg och försagd. De skulle uppleva oss som väldigt mycket yta och inte så mycket innehåll, högt tempo och lite eftertanke. Själv är jag lite av båda så jag brukar kunna förstå båda grupperna (och reta mig på egenskaper i båda också)
    Jag är inte så säker på det. Jag var liten på 70-talet och ansågs då konstig för att jag oftast lekte för mig själv och ville ha lugn och ro. Jag fick under hela min uppväxt höra att jag var konstig och att det var fel på mig på grund av min tystlåtenhet och mitt behov av lugn och tystnad, så jag tror inte att det är något som kommit under de senaste decennierna.
  • Anonym (B)
    Anonym (Anna) skrev 2013-03-28 12:39:33 följande:
    Lite OT, men igår gjorde jag nåt som jag drar mig för, nämligen att gå till frisören. Tycker det är jobbigt med detta kall/småprat bara för att frisören (antagligen) tycker det är jobbigt med tystnad. Jag hade tur, det var en tjej som verkade helt ok med att det var tyst och vi pratade bara om frisyren och så. Hon kanske också var introvert.
    Jag tycker också sånt är jobbigt. Likaså när man möter någon arbetskamrat som man knappt känner i hissen.
  • Maja80

    Hej! Jag heter Maja Lundbäck och är frilansjournalist. Jag undrar om det finns någon här som är introvert och tillsammans med någon som är extrovert (eller tvärtom) och som vill bli intervjuad av mig?

    Artikeln ska publiceras i stort magasin för kvinnor. Hör av dig till mig på ml@majalundback.com snarast så berättar jag mer!

Svar på tråden Introvert + introvert = sant?