Introvert + introvert = sant?

Både jag och min sambo är introverta. Vi är inte särskilt sociala med andra människor och har lite svårt för sociala aktiviteter om det inte är med personer som vi känner väl. Men hemma med varandra är det nog som hos de flesta. I sällskap där vi är känner alla och är bekväma så är vi båda mycket för att skoja och prata. Men grupperna får inte bli för stora, då tystnar vi båda två och håller oss i bakgrunden.
Jag har varit tillsammans med en extrovert tidigare och upplevde det som otroligt jobbigt att han hela tiden ville att vi skulle bjuda hem vänner eller följa med på fester. Jag trivdes inte så. Och han hade inte trivts med att dra ner på det sociala.
För mig kändes det som att hitta hem att hitta en man med lika litet socialt behov. Vi bjuder hem vänner ibland och så, men är överens om att de flesta helger vill vi ha fritt från sociala aktiviteter. Åker vi på fest så är vi också överens om att vi inte vill stanna hela natten och "får nog" av det sociala ungefär samtidigt.
Men jag tror nog att det handlar lika mycket om andra delar i personligheten om man fungerar ihop eller inte. Jag skulle säkert kunna vara tillsammans med en extrovert om han hade personligheter i övrigt som passade mig och om vi kunde kompromissa med hur vårt sociala liv ska se ut på ett bättre sätt än vad jag och exet lyckades med.

Det var en verklig "eye opener" för mig också när jag hittade den länken.

Det var många poletter som trillade ner, jag har länge trott att jag hade aspergers, men jag tror snarare att jag är introvert.

Det är mycket som fallit på plats:

* varför är jag som jag är.

* varför mitt senaste förhållande inte fungerade.

* varför jag har så svårt att träffa någon att vara med.

* varför jag är så utmattad efter en dag på jobb.

* varför min chef tycker jag ska "ändra tonen" i mina mail till gruppen jag leder (jag tycker han daltar och att jag är rakfram och att de är vuxna människor som borde fatta bättre).

* varför jag hellre sitter ensam hemma i min lägenhet än att går ut och festar med mina kolleger.

Jag måste också säga att det finns personer i min närhet som förstår mig bättre än vad jag har förstått.

Jag är extrovert och hon är introvert.
Det funkar skitbra och vi kompletterar varandra utmärkt.
Hon är eftertänksam och klok.
Jag är social och utåtriktad, tillsammans utgör vi ett suveränt team.

Men jag tror det handlar mycket om att acceptera och uppskatta den andra människan precis som den är, att inte försöka "konvertera" den andra att bli som man själv är.
Att inse att det finns fler sätt att vara på än mitt och dom är lika bra som mitt.