Att inte känna sig hemma här i världen?

Är det så att du längtar till något annat, eller längtar du bara bort från det du har?

Har du prövat att hitta saker att vara tacksam för? Typ "jag hade inte träffat min vän X om jag inte levt det här livet" eller "jag är glad, för idag blev jag precis frisk från min förkylning" osv?

Har du kollat in ADHD och Aspergers

Har alltid kännt mig som en svart pric på ett vitt papper. Aldrig i hela mitt liv har jag kännt mig hemma. Till synes ser jag normalt ut och folk blir verkligen cockade när jag berättar hur jag vrkligen har det.

Jag känenr mig utanför, passar inte in och hemlös fast i kroppen.

Just i dessa dagar är det enormt tungt. Denna känsla har lett till att jag endast har ett par bekanta i yttre krets. Och tysnaden kväver mig. Fullkomligt drunknar i den. Inatt tog jag en tablett bara för att få en natt utan ensammardrömmar.

Väg ur detta, ingen aning. Hoppet är som borta med vinden.    

Jag känner likadant och har alltid gjort. Innan var jag "nöjd" med att känna att jag inte ville finnas, för det gav mig inget att leva och det var bara så det var, men nu har jag istället börjar bli desperat i jakten på mening. Har blivit ganska impulsiv och får för mig att jag ska flytta till andra änden av landet (eller varför inte andra änden av världen), eller hitta på något annat galet. Allt för att finna den där känslan av att ha hittat rätt. Jag är så vilse och springer åt alla håll på en gång, och ingenstans kan jag finna ro. Ingenstans kan jag känna mig hemma och veta att "detta är rätt".

Du säger att det är tufft just nu. Har du fler beteenden/tankar/känslor som du tycker är avvikande? Hur tycker dina närmaste att du är som person?

Jag känner igen det ni beskriver men för mig yttrar det sig tvärtom: ingen längtan efter nåt och inga drömmar.Jag har liksom givit upp invärtes även om jag kämpar till det yttre för ett bättre liv.Har man det som jag väldigt svårt , bl.a pga sjukdom så räcker det inte att det blir lite bättre - det är ändå på minus och livet mest känns som en plåga.

Jag är så väldigt uppfylld av att jag inte vill leva - att livet bara känns som en plåga.Jag lever ganska mycket här och nu men här och nu känns som en plåga! Jag skulle behöva ha drömmar och önskningar! 

Jag känner igen mig. Jag känner mig som en betraktare en som inte riktigt är med i matchen. Alla andra lever sin dröm medan jag står o stampar. Utåt sett är jag en trevlig social o lycklig person. Men i mitt inre är jag djupt olycklig. Ingen vet hur jag känner då jag har skuldkänslor för att jag känner som jag gör. Jag har släkt och vänner, tre fina välartade barn ett vackert hem sommarställe osv. Då ska man ju må bra, eller? Drar mig undan och döljer hur jag mår men i min ensamhet rinner tårarana oavbrutet.

Tack... Jag håller masken för att skydda mig själv. Medlidande som är riktat mot mig är bland det värsta jag vet. Jag avskyr tanken på att vara samtalsämne när jag inte är närvarande. Att de pratar om mig och ojar sig å mina vägnar. Jag kan berätta saker men först när de är ur världen. Ingen visste exempelvis vilket helvete jag hade innan skilsmässan. Min ex. make led av panikångest och depression och jag höll masken ich drog hela lasset med barn, hus, arbete samt hans ältande dygnet runt så fort han såg mig. Alla trodde att jag var "lat" som inte hängde med på div strapatser men jag höll på att gå under. I efterhand har de förstått att det var därför jag inte följde med.

Hej, vilken "bra" tråd! Känner igen mig så mycket. Det första jag tänkte på när jag såg översktiften var just autism i någon form som några även skrivit.
Jag har en förälder som inte alls beter sig normalt socialt, och funderar på om jag även bär något som ställer till det för mig. Jag är uppvuxen hos den föräldern och har trott att min dåliga barndom är orsaken till mitt mående, det är den nog så klart med det kan även finnas genetiskt.

Jag vill ofta fly från det som är jobbigt, och vara ensam. Har känt mig fångad i mina relationer och tror inte att jag klarar ens enkla saker på mina arbeten jag haft.
Brukar själv lämna mina olika arbeten för att jag inbillar mig att jag inte duger eller är önskvärd. Resultatet blir så klart ekonomiska problem och så är man nere i en mycket större grop än det skulle vara. 

Har tre fina ungar men deras far, mitt ex, är den svartsjuka typen och har inte kommit över att jag lämnade honom. Han känner mig mycket bra och vet precis hur han ska sänka mig så jag inte klara av att ta mig upp på flera månader. Jag är igentligen en snäll och mycket trevlig person, men nu är jag på botten igen så det funkar inte med barnen längre.

 Funderar på att lämna i huvudet för utredning med är rädd för att inte komma därifrån utan diagnos(=defekt) 

Är avundsjuk på alla som verkar ha det så enkelt. Men denna tråden fick upp ögonen på mig att många som ser ut att ha det så bra kanske igentligen mår som jag. Liten tröst är det ändå. Kram TS

Såååå tungt.Så ensam.