Avundsjuk på min perfekta bästa vän

haha, du har ju ingen aning på om folk avundas dig eller inte. Jag gör iaf :P

Måste du jämföra med exakt de sakerna som hon råkar vara bra på? Du är ju säkert bättre än henne på andra saker (och får komplimanger för det ibland).

Alla jag umgås med är snygga, har fina hem etc. Men jag inser att lilla jag faktiskt har ett jobb som jag trivs bättre med, en man som är klippt och skuren för mig, ett hem som jag blir lugn och mår bra i (som är anpassat efter oss och inte efter pågående trender) o.s.v. Vad är det som är viktigt, egentligen? Fasaden eller kvaliteten? Komplimanger väger lätt om man inte är nöjd själv.

Varför vill du att folk ska avundas dig?

Man kan ju aldrig rå för vad man känner - däremot låter det mer som att det är Du som avundas henne och tror att andra avundas henne bara för att du gör det.

Fundera lite på hur du verkligen känner för henne - tror problemet snarare ligger där... 

Hej alla.

Jo jag är en bra vän. Jag vill inte att hon i n t e ska ha allt det hon har. Hon är värd allt och lite till.

Handlar mer om mig och mitt huvud.

Vi var väldigt tajta under en stor del av våra liv. Vi levde nästan parallellt. Eller i symbios. Ibland kanske vi var beroende av varandra.

Kanske saknar jag henne. Vi har båda fått relationer och barn väldigt snabbt. Och även om vi pratar varje dag, så är det ändå min man som är min bästa vän.

Asch jag vet inte. Men när jag läser era svar, och tänker efter, känner jag att jag saknar henne. Jag saknar känslan av att vara hennes främsta. Och att hon var min främsta. Det var vi två mot världen förr. Det fanns ingen som kunde komma emellan.

Vad snurrigt det här blev.

Så i princip är du svartsjuk för att hon inte är bara din, inte avundsjuk för att hon har ett bra liv?

Det är svårt att styra över sina känslor. Jag tycker du ska prata med din vän och berätta hur du känner. Utan att vara anklagande utan på ett trevligt sätt. Genom att släppa ut sina känslor så försvinner de lättare medan de tenderar att bara växa om man håller det inom sig. Jag har en nära vän som jag ibland blir avundsjuk på. Anledningen är att vi är väldigt lika varandra så på ett sätt så konkurrerar vi om precis samma plats hos våra gemensamma vänner. Hon blir också ofta avundsjuk på mig. Det vi gör är att vi alltid berättar för varandra när det händer. Då släpper avundsjukan samtidigt som vi kommer varandra nära och överöser varandra med komplimanger om hur bra den andra är. För när man berättar om sin avundsjuka så är det ju egentligen en väldig komplimang eftersom att den bottnar i att man tycker den andra är fantastisk och jag vill också vara så fantastisk.

Låter ganska normalt.
Vem vet, hon kanske är avundsjuk på dig, har höga krav på sig eftersom alla förväntar sig att hennes hem ska vara perfa måndag-söndag.
Vem vill bo i ett inredningsmagasin?
Jag personligen älskar mitt hem, och mina vänner också. Just för att det känns med kärlek och är "OSS"!

Blommor från mannen sätter dock igång mina "VILL HA!!!"-hormoner.

Allt kan se så bra ut från utsidan men du vet inte hur det är när du inte är där. Du vet bara hur fasaden ser ut.

Varför är det så viktigt att folk känner avund? Låter konstigt att man fokuserar på det istället för att vara glad och lycklig i sig själv.

Jag har en sån vän. Hon är snygg, välutbildad (utan studielån, pappa betalade), bor med sin rika man i en lyxvilla i Stockholms dyraste område. Hon har två barn som är jättesöta, har kvar kroppen hon hade innan hon blev gravid (lång och smal) osv osv.

Men jag avundas inte henne, för jag vet hur hon lever. Utåt så ser det ut som det perfekta förhållandet, men jag vet att hennes man inte gått upp en enda natt med barnen (han jobbar och tjänar pengarna), jag vet att hon har dåligt självförtroende och kritiserar sig själv mycket och att hon är livrädd för att bli tjock.

Jag vill inte leva så. Då lever jag hellre som jag gör. Med egen inkomst, en man som är jämställd och med en sund kärlek till min egen kropp.

Du har ingen aning om hur din vän verkligen har det. INGEN är perfekt. Inte ens din kompis, även om du tror det.

Du kanske kan ta upp det med henne? Säga att ååååh ibland blir jag så avundsjuk på dig och ditt liv, trots att jag är jätteglad att du har det bra, så kan jag ibland önska att jag har det mer som du.
Så får du se vad som händer.

Jag har en vän som har 'allt' fint hem, har råd att göra det mesta och lite till av vad hon vill osv men hon har ibland sagt saker till mig, som förvånade mig, som hon är avundsjuk på att jag har.

Eller avundsjuk är fel ord, som hon önskar att hon också hade.

Oj vad kloka svar.

Jo det kan nog vara så att jag är svartsjuk, precis som någon skriver här ovan.

Funderade inatt på allt detta, och jag ska nog säga något till min vän. Alltså, mer säga att jag saknar henne.

Fasen på 25 år har man hunnit gå genom så mycket som ens snubbe (3-årigt förhållande) aldrig skulle fatta. Vi har genom åren haft konflikter, som vi ibland har dealat med, men som vi ibland har släppt. Lite som ett äktenskap. Man stångas inte på alla punkter.

Det gör ju att man känner varandra på ett sätt som kan vara lite "kantigt" och flerdimensionerat.

Det där med komplimanger låter som en bra grejj. Vi borde nog vårda varandra lite bättre.

Om jag börjar så kommer hon säkert också ge mig några.

Ska testa det.

Skönt detta. Ni är kloka ni.

precis som några andra skrivit kan man aldrig veta hur det är under ytan. Utåt sett verkar hennes liv vara "perfekt" men hur vet du om hon verkligen har det så bra under ytan? Inte ens som bästa kompis får man veta allt, är jävligt lätt att hålla upp en fasad. Lättare än att säga att nått är fel iaf..

Har en kompis som påminner om det du skriver att du känner. Hon kollar på andra par och säger saker som "å de är ju det perfekt paret". Varje gång blir jag lika irriterad för hon kan ju inte veta hur de har det hemma. Den ena kan misshandla den andra men om någon är närvarande verkar de helt perfekta. Sluta förutsätta att allt är perfekt hos henne och i hennes liv.

Vi människor har alldeles för lätt att bara kolla på ytan, på fasaden. Ett exempel. När min pappa växte upp blev han agad hemma, hans föräldrar var rätt tuffa/elaka mot han. Hans syskon betedde sig inte särskilt bra mot honom heller. Men utåt sätt var de värsta kärnfamiljen. Alla lyckliga och glada. Men min pappa mådde inte bra.

eller min uppväxt. Mina syskon mobbade mig, mina föräldrar var borta väldigt mycket, i skolan var jag utfryst. Hur lätt som helst att bara smälla upp ett leende och låtsas som att allt var bra när man var med andra. När man var själv grät man sig till sömns och kändes som att någon skar med knivar i en.

Tanken var väl inte att berätta så mycket om mig själv, men lita inte på fasaden. Man berättar inte allt. jag har en kompis sen jag var 6 år. Jag berättade inte allt för henne. Knappt nånting. Hon nämnde rätt ofta att jag hade det så bra för att mina föräldrar var läkare. Man bara log och låtsades som ingenting..

 Fasaden är inte allt!

Jag kommer från en ort där ytan var allt. Men som en barndomskompis som var disktriktssköterska sa: " Ju bättre fasad ju mer skit inunder". Det hon syftade på var att visst var det väldigt låt skilsmässofrekvens. Men kvinnomisshandel och barnmisshandel var desto högre.

Allvarligt talat TS så vet man aldrig vilka som sover gott om nätterna eller vantrivs med sina liv.