Anonym skrev 2013-02-02 08:21:26 följande:
Måste säga att du har väldigt kloka tankar och verkar dessutom vara sympatisk. Du går inte heller in i " försvarsställning". En sak måste man dock vara medveten om.
Ett adoptivbarn är sällan föräldrarnas förstahandsval heller. Få har inte först försökt få barn naturligt - utredning - IVF och när inte det heller funkar adoption.
Ja och nej, det beror på. Många gånger har föräldrarna försökt få biologiska barn innan de beslutar sig för adoption. Det är ju enklast, billigast och vanligast.
Det spelar ingen roll så länge man av hela sitt hjärta känner att man verkligen vill adoptera när man ansöker om det. Man kan ju ändra sig längs vägen angående vad man vill mest av allt. Det är så pass ansträngande och dyrt att ta sig igenom en adoptionsprocedur att jag har svårt att tänka mig att man orkar om man inte är starkt motiverad.
Alla försöker inte få biologiska barn först. Det kan finnas många motiv till det, t.ex. att man bär på anlag till en svår sjukdom som man inte vill riskera att föra vidare. Många av de ensamstående som vill bilda familj med barn tycker att adoption är det bästa och mest etiskt försvarbara alternativet framför t.ex. spermiedonation. Var och en har sitt starka motiv till att vilja adoptera. Just motivet till adoption är en av de punkter som socialtjänsten utreder mest av allt och som barnets företrädare frågar mest över. Med all rätt, tycker jag. Det är ett enormt förtroende man blir visad när man får äran att bli förälder till ett barn som redan finns.
Anonym skrev 2013-02-02 08:26:05 följande:
Fast man har alltid rätt att tacka nej till ett barn med SN eller ange på formuläret att inga av de saker som räknas upp är acceptabla. Sedan kan mn inte gardera sig, sjukdomar kan visa sig senare precis som man inte är garderad att få ett friskt barn (okoktas fosterdiagnostik). Bekanta adopterade nyligen från Sydkorea. 9 månader när de hämtade och ett helt friskt barn vilket var vad de kunde tänka sig. Så visst går det. Till viss del kan man styra. Ingen kan tvinga på en ett barn man inte vill ha.
Som jag skrev tidigare, man kan alltid tacka nej till ett föreslaget barn. Ingen vinner på att man tar sig vatten över huvudet. Man bör då motivera sitt nej, om inte annat för att den som matchar barn med föräldrar inte ska göra samma misstag igen. Om det finns sakliga skäl till detta nej behöver det inte innebära några problem, MEN det finns inga garantier för att det kommer ett annat barnbesked från kontakten längre fram. Man tar alltså en risk om man tackar nej. Kontakten kanske inte har några tillräckligt friska eller tillräckligt små barn som behöver utländska föräldrar, eller så väljer de några andra (yngre, rikare, friskare, smalare, mer välutbildade, med större hus, bekännande kristna osv ) som de tycker är ett bättre alternativ till barnet. Du vet, barnens företrädare kan ställa vilka krav och villkor de vill och har inga skyldigheter att vara tillmötesgående mot oss.
Jag skrev tidigare att det idag är ovanligt att man kan få adoptera friska spädbarn under sex månader. Att barnen är mellan sex månader och ett år förekommer fortfarande på en del håll, men även det börjar bli sällsynt. När det gäller Sydkorea har det länge varit vanligt att barnen har varit små, mycket små, men nu har Korea infört en ny lag som innebär att hela proceduren tar längre tid. Familjer som fick barnbesked i somras har ännu inte fått hämta sina barn pga trög domstolsprocess. Sydkorea är i alla händelser inget alternativ för TS eftersom de inte accepterar ensamstående sökande och dessutom kräver bl.a. minst tre års äktenskap och max 7 års åldersskillnad mellan makarna.
Så här ser det ut i adoptionsvärlden. Det som gällde igår gäller inte idag och det är inte vi som dikterar villkoren. När vi adopterade första gången fick vi ett barn som hann bli hela tio månader innan vi kom hem till Sverige. Många tyckte vi fick ett stort barn eftersom de flesta på den tiden fick barn som snarare endast var 10 veckor gamla. Perspektiven ändras. Idag börjar det bli ovanligt att barnen är under året.
