behöver hjälp från er ap-experter! lämna 9-månaders hos pappa?

Men om pappan nu gör på sitt sätt och tar mycket ansvar för babyn när han kommer hem efter jobbet, varför måste då mamman vara med? Han klarar ju biffen själv. Visst är det jättebra och mysigt att vara hela familjen men ett ap-tänk kan väl inte kräva att båda föräldrarna alltid ska vara med? Då kan ju inte pappan gå till jobbet heller.

Jag menar inte heller att mamman måste styra och ställa. Men jag tror att det är lätt hänt att den förälder som känner barnet bäst får hantera de kniviga situationerna och att den endre föräderna lutar sig lite mot att någon annan har koll på rutiner m.m. Det är helt naturligt. Tyvärr tycker jag att jag alltför ofta hör mammor på öppna förskolan m.m. som inte kan lämna barnet med pappan för att han inte kan barnets rutiner och signaler. Det tror jag blir en dålig spiral som inte är bra för någon. Mamman vågar inte lämna till pappan vilket leder till att pappan får ännu sämre koll osv. Jag står fast vid att det är bra för barn och förälder att få vara själva ibland och finna varandra utan inblandning av den andra föräldern.

Ja, det tror jag också, men inte utan att barnet redan har en anknytning till den personen. Man kan inte komma in när bebin är nio månader och bara ta över utan att ha en god relation, en god anknytning. Nu HAR ju TS man det, men i allmänhet så ger inte biologiska band god anknytning, utan den måste arbetas fram från början eller tillsammans med den primära anknytningspersonen.

Visst är det så. Pappan är ju trots allt oftast mer än blodsband och träffar sitt barn dagligen. Det torde därför inte vara något trauma eller skadligt för ett barn att vara själv med sin pappa. Vissa mammor jag stöter på borde släppa kontrollen lite (på samma sätt som att papporna borde ta för sig mer och jobbaför att vara så mycket som möjligt med sina barn).

Finns ju dock många exempel (inte minst här på FL) där bebisarna inte alls klarar av att vara med pappan utan skriker och gråter och vill bara vara hos mamman. Då kan man givetvis inte med tvång skapa någon slags trygg relation hos pappan genom att lämna bebisen själv med honom, utan då måste man ju börja i rätt ände och skapa en trygg anknytning genom att bebisen får samspela med pappan men med mamman, den enda trygga person, i trygg närvaro.

Finns många exempel på frånvarande pappor där pappan visserligen kanske är hemma någon timme varje dag med bebis vaken, men bryr sig inte om bebisen nämnvärt utan är "trött efter en hel dags jobb" och slänger sig i soffan, förväntar sig att mamman ska göra allt även när han är hemma.  Självklart har inte bebisen kunnat utveckla någon som helst anknytning till en sådan pappa. Precis som i de fall där mamman vägrar släppa in pappan, mamman ammar, byter blöja etc för att hon tycker att hon gör det bäst. Och så gör hon detta i månad efter månad, och pappan får aldrig chansen att prova mer än kanske någon enstaka gång. Hon tar alla nätter och all omsorg för att hon anser sig vara bäst lämpad för det. Hur ska dessa pappor kunna utveckla någon relation till sitt barn? Tror du detta är ovanligt?

Det finns en inte alltför gammal omröstning om vem man tycker ska ta bebisen på nätterna, där majoriteten svarar att den som är hemma självklart ska göra det (första tiden är det i princip alltid mamman). Det är också en orsak till varför det så alltför ofta blir en snedfördelning där bebisen inte får chans att knyta an till pappan. Vi har exempelvis alltid tagit nätterna båda två. Oavsett vem som arbetat. Jag har ammat, visst. Men pappan har kunnat göra allt annat utom att amma på nätterna. Han har legat med de små knytena på sitt bröst när de sovit oroligt osv. Vad stärker en anknytning mer än samsovning, om man nu vill främja en? Så varför är det nödvändigtvis mamman som ska samsova? För det förutsätts ju av alltför många.

Jag tycker sådana här saker visar rätt tydligt att även om pappan vanligtvis ser bbebisen en stund varje dag, så räcker det inte på långa vägar för att skapa en trygg relation för bebisen.

Men där skiljer sig din åsikt från AP-tänket. Även om pappan är pappa så är han inte mer anknuten än någon annan som bebisen bara träffar då och då, såvida han inte är närvarande och aktiv i sitt föräldraskap hela tiden. Det duger inte att bara vara hemma, man måste göra saker också för att bli en förälder! Jag är inte med när min man är med vårt barn, men jag är alltid hemma, alltid tillgänglig med brösten för tröstens skull. Jag tror deras relation skulle ta mer skada än gynnas om jag som primär anknytningsperson skulle försvinna.

Sen tycker jag inte det är okej att skylla på mammorna i det här fallet, det är pappornas eget fel om de inte är närvarande och har en god anknytning. Var och en måste ta ansvar för sin egen föräldraroll, även i det här fallet! Genom att alltid erbjuda sig att ta hand om bajsblöjor, läsa på om utveckling, följa med på BVC-besök, gå på ÖF så kan även en pappa bli en fullfjädrad, närvarande förälder. Om man åker på jobbet och sen sätter sig vid datorn/TVn och under protest tar hand om bebisen medan mamman gör hushållsarbete får man skylla sig själv om man är andra klassens förälder.

Du måste göra som du själv känner. Om du tycker att bebisen och pappan måste "skolas in" mer får du stanna hemma annars kan du åka om det känns bra för dig! Jag hade åkt i din situation. Jag började jobba när ett av barnen var betydligt yngre än din son. Som jag ser det har han inte blivit störd i sin förmåga att knyta an eller blivit otrygg eller liknande. Framtiden får visa om vi gjorde felval och de som hävdar att mammona måste vara med sina barn hela tiden de första åren hade rätt och han får svårt att skapa djupa relationer etc. Men det tror jag inte! Men man kan aldrig veta man får ta ett beslut och sen leva med det.

cloudberry79, på dig verkar det som att ap-tänket utgår från att pappan bara slänger sig på soffan när han kommer hem och inte engagerar sig i sitt barn. Det är så långt från min verklighet man kan komma och jag blir därför väldigt paff. Därför tror jag inte att ap-tänket lockat mig det minsta lilla då min man varit en väldigt engagerad och närvarande pappa från dag 1.

Sen tyckte jag inte om uttrycket: "erbjuda sig att ta hand om bajsblöjor". Vadå erbjuda sig? Som att pappan behöver mammans tillåtelse att byta en bajsblöja. Det är väl bara att konstatera att bebisen bajsat och sen gå och byta den? Det är väl inget mamman behöver godkänna... *suck* 

Nu missförstod du mig totalt. Både jag och min man är AP-föräldrar, så han skulle aldrig få för sig att ta det lugnt efter jobbet eller kräva att få sova på natten för att han ska jobba, utan vi har delat på allt från start även om vi inte varit hemma lika länge tillsammans som med första. Sånt ser jag tyvärr ofta i min omgivning, att mammorna tar hand om barnen 24 timmar om dygnet, även om pappan kommer hem från jobbet, som om barnet vore mammans uppgift. Vad gäller blöjbytena är det ju samma sak där, det finns faktiskt pappor som aldrig bytt en blöja eller gör det endast om de blir ombedda. Självklart ska båda föräldrarna direkt säga att de tar blöjan som de upptäcker, det ska inte vara den enas uppgift. AP-tänket utgår från att barnet knyter an till föräldrar som är engagerade, nära och delaktiga. Båda kan vara viktiga anknytningspersoner, men det räcker inte med att bara vara där, man måste vara aktivt närvarande istället för att bara vara hemma.

Ja, kanske förstår jag mig inte på ap helt enkelt. Tänker att man ska utgå från barnets bästa på lång sikt. Det tror jag är att ha lika god anknytning till båda föräldrar.

Och jag skrev precis det du skrev att papporna måste ta för sig. Precis som mammorna måste släppa kontrollen. Finns ju en anledning att det är nittio procent mammor i sådana här trådar.

Ja, kanske förstår jag mig inte på ap helt enkelt. Tänker att man ska utgå från barnets bästa på lång sikt. Det tror jag är att ha lika god anknytning till båda föräldrar.

Och jag skrev precis det du skrev att papporna måste ta för sig. Precis som mammorna måste släppa kontrollen. Finns ju en anledning att det är nittio procent mammor i sådana här trådar.