Anonym (TS) skrev 2013-05-03 09:19:10 följande:
Även min man har yttrar sig de orden, ett antal gånger. Så förståelsen finns där ibland, ibland inte..
Men jag är oerhört tacksam till min man att när det är Akut jobbigt, självmordstankar eller panikångest, släpper han allt på jobbet och åker hem och tar hand om mig, tar barnen osv.
Samma med att få höra...jamen släpp det som har hänt i din barndom, så många som har gått igenom ett helvete som barn, och de har kunnat gå vidare och mår bra.
Eller när jag väl svarar på frågan hur jag tänker om mig själv, (mitt självhat är så starkt) får jag svaret, så kan du inte tänka om dig själv, jag och barnen älskar dig så mycket. Inte så lätt att bara sluta tänka och känna det hatet mot sig själv.
Tog upp just detta igår hos min psykolog..att jag ofta tänker..men va fan skärp dig, du har väl inga problem (pratar alltså till mig själv i tankarna) det "lilla" du gått igenom i ditt liv, se på Dave Peltzer (pojken som kallades det böckerna) barnen som misshandlades så jävligt av sin mamma under hela sin uppväxt, levde i TORTYR, ni som inte läst böckerna, jag rekommenderar de starkt...nu svävade mina tankar iväg ser jag :P Joo iaf..att jag jämför min egen barndom mot hans...då sa psykologen...alla upplever vi saker oika, hur vi hanterar saker olika osv. Bara för att Dave växte upp och blev en framgångsrik författare och föreläsare betyder inte att jag skulle klara av det. Det är detta som många inte förstår!
Eller...är det inte bättre att du slutar med medicinerna, kan inte vara bra att äta de, du mår bara sämre av de
Eller..om du bara skaffar dig ett jobb (är sjukskriven) så kommer du må bättre, jag lovar!
Kommer ju fan knappt ur sängen på morgonen vissa dagar. Är just nu uppe i en sån period men jag MÅSTE för barnen ska till skola/förskola.
Att jag blir irriterad är ett milt uttryck, kan JAG lova
Berättar du för din man hur oerhört tacksam du är för att han stöttar när det är som värst? Min sambo säger inte ofta sådant till mig och jag kan känna att allt skulle vara mycket lättare ibland om jag visste att hon var tacksam för hur jag är.
Det verkar vara vanligt att borderliners/bipolära har haft traumatisk barndom. Tragiskt!
Jobb ja. Det måste vara så oerhört jobbigt det där.. att inte kunna jobba eller komma ur sängen. Så ser det ut här hemma med. Ibland kommer hon inte ens upp. Och jag har inga problem med det. Försöker gå upp innan henne och göra frukost, kaffe osv. Men jag är lite orolig för hur det blir med barn sen. Kommer jag orka att ta allt? Jag hoppas det.
Äter du medicin? Vad för någon i så fall?
Anonym (Petra) skrev 2013-05-03 09:38:32 följande:
Tråkigt att hon inte vill ha hjälp... En av mina rädslor inför att få hjälp och öppna upp mig (det var innan diagnosen) var att inte bli förstådd. Nu finns det ju kunskap och behandling som iofs är jobbigt men inte nedbrytande
. Vad tror du anledningen är att din sambo inte vill ha hjälp? Det kan ju inte vara lätt för dig att ta så stort ansvar ansvar i relationen, hon behöver ju också jobba med sitt...
Tack, vad snällt sagt.
Kanske (gissar bara) vet inte din sambo när hon är på väg in i det läget förrän efteråt? Håller med dig om att självkännedom är jätteviktigt, men tyvärr är ju bristen på det en del i problematiken.
Jag mår ok, det går väl framåt, lite bakåt. Framåt i det stora hela. Lever ensam med vårt gemensamma barn. Exet mår inte alls bra, han är förkrossad över att det är slut. Han har också egna problem som han förhoppningsvis orkar börja arbeta med så småningom... Tror det skulle hjälpa honom att hantera allt bättre.
Min sambo säger samma sak, att de inte skulle förstå henne om hon gick dit. Hon säger att hon blev inlagd som tonåring och att BUP kallade henne för psykfall och idiot när hon inte ville prata. Att hon haft en kurator som flicka som hon litade på och som förstod henne, men henne fick hon inte gå kvar hos. Så tilliten finns alltså inte där. Hon är livrädd för allt med vita väggar..
Jo precis. Ibland kommer hon och "förvarnar" mig och säger att hon tror att hon är på väg neråt.. eller uppåt. Och då blir jag jätte känslig för minsta förändring men oftast märker jag inget?
Jag tror också själva bristen på självkännedom säkert är roten till hela sjukdomen. Det måste vara därför den yttrar sig olika för olika individer också.
Fungerar det bra med Ert barn? Stackars Er.. hoppas allt löser sig!
Nej men allvar, det är klart det inte är så. Jag har i princip slutat ställa krav på min sambo, och det känns inte alls bra.. men hon verkar må bra av det.