Anonym (Hittat hem) skrev 2013-10-07 12:29:43 följande:
Hej.
Jag vet inte alls vart jag ska börja.. Tankarna är all over the place och jag har svårt att sätta ord på vad jag tänker och känner eller vad jag egentligen vill ha sagt.
Jag har väl mått dåligt i stort sett hela livet. Social fobi, ätstörningar... Jag har gått i terapi och allt. Många år sedan dock. Jag fick barn för snart 7 år sedan och har sagt att jag blev fri från problemen då sonen började på dagis och jag blev utsparkad i arbetslivet.
Men jag tror att jag har ljugit för mig själv och alla andra.
Återkommande depressioner... många sjukanmälningar och frånvaro då jag har haft aktiviteter..
Jag har undrat varför... Har inte fattat...
De senaste åren har humöret växlat drastiskt. Glad, arg, uppgiven, tom, ledsen, irriterad. Det svänger hit och dit.
Min son sa häromdagen: Du var gladare på morgonen!
Jag hade gnällt på honom över nån småsak... Var irriterad och arg... Fick ångest när jag fattar att mitt sätt att vara kanske börjar påverka honom på något sätt...
Jag snurrade runt på internet iaf och hittade hit... Jag har läst hela tråden och det känns som om jag på något sätt har hittat hem.
Jag är så trött på att ständigt misslyckas med olika sysselsättningar (aktiviteter via Af). Har ibland trott att jag är lat och bara vill ligga hemma och glo. PINSAMT! Men jag fattar att så kanske inte är fallet? Jag kanske har en störning...
Vet inte vad jag vill med livet. Jo ibland. Har värsta planerna och är supermotiverad. Men det är inget som varar.
Klarar inte av några relationer. Det är bara jobbigt. Har en vän och min mamma och sonen.
Bråkade med syrran för över ett år sedan. Sa upp kontakten med henne. Bara skönt tycker jag. En sak mindre att liksom lägga energi på.
Kan jag ha borderline? Är det dags att sluta ljuga för sig själv och ta tjuren vid hornen och söka hjälp?
Jag vet bara inte vart. Var sjukskriven tidigt i våras för depression... Gick via VC och fick en samtalskontakt... Var där bara en gång. Kändes inte bra. Och jag låtsades bli frisk av mina antidepp. Yeah rigth. De hjälper inte.
Funderar på att kontakta Af:s psykolog. Jag har pratat med henne innan. Men sa inte sanningen. Hon är dock supersöt och snäll och känner att jag nog kan prata med henne. Frågan är vad hon kan göra... Men det är en början iaf.
Känner iaf att jag inte orkar leva i en lögn längre. Går en utbildning nu, men orkar inte mer... Har som vanligt varit sjuk väldigt ofta.
Nej usch... Tack för ordet. Hoppas ni finns kvar här i tråden....
Du låter litegrann som min sambo. Det kan ju vara vad som helst egentligen, så bäst är ju att prata med någon professionell. Det finns många tillstånd som påminner om varandra, borderline och bipolär t.ex. Men de är i grund och botten olika sjukdomar.
Jag tycker du låter stark! Att kunna gå upp och orka för sitt barns skull är det inte alla som förmår. Och det har ingenting med lathet att göra, ingenting alls. Så beskyll inte dig själv för det!
Tyvärr är det nog väldigt viktigt hur en själv och kontaktpersonen samtalar och samspelar. Litar man inte på personen så blir det nog svårt att öppna sig. Det är ju ett problem, i många kommuner finns det inte ens så många kontaktpersoner att "byta" mellan. Du får tänka som så att de första du möter mest är till för att kunna remissera dig till någon "duktigare".