Borderline

Du menar när jag springer? ;)

Nävars. Jag ska nog faktiskt söka mig till en psykolog så småningom. För att lära mig hantera ilskan jag får mot mig och inte ta åt mig. Tror alla anhöriga kan ha nytta av att prata med någon utomstående, professionell.

Upplever du att ni mår bättre efter du fått diagnosen då? Min sambo vägrar all hjälp. "Sånt fungerar inte"...

Starkt av dig! Hejja hejja!

Tror hälften är vunnet eftersom du inser vissa saker som du själv gör. Men jag tror också det krävs att varje anhörig inser hur denne påverkar och trycker på knappar på individen med borderline. Det har i varje fall varit viktigt för mig.

Håller tummarna för Er!

Fast jag tror att min sambo tycker likadant om mig. Allt jag gör irriterar henne, men jag försöker ju bara behaga henne och vara henne till lags. Men det tror hon inte alltid på, utan ibland tror hon jag medvetet "jävlas".

Haha, dödslängtan var rätt ord..

Affektiva planet? Jag får erkänna att jag inte är helt med, men får Googla. Nyttigt för mig att läsa lite (igen)..

Min sambo vägrar för hon påstår att de inte kan göra något åt det. Att medicinering är farligt, eller att det är för dyrt.. Det går ett par hundra förklaringar varje gång det kommer på tal. Hon kan ha erfarenheter sedan tonåren där hon blev omhändertagen av psyk och inte fick något bra bemötande - kan vara det som spelar in.

Imponerad av hur långt du kommit, förstår att det är svårt!

Har faktiskt också läst en del avhandlingar där man numera tror sig veta att det är neurologiskt. Jag tycker det pekar på det motsatta men jag är ingen forskare heller.

Det är ju just det jag inte tror, att det är genetiskt alltså. Jag tror mer på miljön som faktor. Men jag baserar det inte på någon forskning, förstås och jag inser att jag förmodligen har fel.

Det du precis skrivit i dina tidigare två inlägg förmodligen. Jag tror inte på forskningen säger jag ju. Finns gott om utrymme, vad är det med dig? Sa du likadant om de tidigare resultaten också, att det inte finns något utrymme kvar att tro? De tvingas revidera forskningen och "fakta" hela tiden, ingen är ristat i sten.

Vi får väl se om några år ifall de tvingas revidera det igen. Det tror jag.

Jag förstod att det var något konstigt med dig när du vägrade släppa tanken på att jag inte trodde på samma sak som du, särskilt inte när jag även sa att det bara var en övertygelse ej grundad på fakta. Att du påstår att jag sagt att jag inte "gillar" resultaten är ju också talande för att något är lite tokigt, då jag ej sagt detta.

Låt nu tråden fortsätta i det ämne den hade innan du kom in. Jag har inget intresse av att diskutera med någon som stoppar ord i mun och är grälsjuk. Sköt om dig!

Mja, det är väl lite sådär det kan vara ibland. Tror inte det är borderline i sig utan en kombination av sjukdomen och en viss personlighetstyp.

Tyvärr har jag också träffat på en del som beter sig sådär. I början blev jag mest arg och försökte få dem förstå hur orimligt och inkonsekvent beteéndet är, men då fick jag bara höra vilken idiot, dålig sambo och rövhål jag var.

Nä, det där tänker jag aldrig utsätta mig för igen. Men mot "slutet" (innan jag beslutade mig för att dra, säkerligen likt din sambo) när det sjunkit in hur svårt det måste vara för dem att vara sådär, så slutade jag bli arg och upprörd och istället bemötte jag dem med lugn och reson, och en ovilja att diskutera allt det där smågrollet och skräp. Och då verkade lugnet smitta sig, iaf lite grann.

Men nu är det ju inte fullt så lätt iomed att det finns barn med i eran bild. Det är ju något så mycket mer komplicerat. Känner med dig!

Hej "gråter",

Har du ingen släkt eller så du kan umgås med tills det är dags att prata med vården? I annat fall kan du försöka (om du orkar!) att söka akut, om läget inte är ohållbart. Men det bästa är om du orkar stå ut tills dess.

Hur fungerade din och K's relation i övrigt? Hade ni ett fungerande sex- och kärleksliv? Många söker sig till annat när det inte fungerar bra hemma. Det är förstås ingen ursäkt, men en förklaring.

Men vad tycker du? Hade ni ett fungerande sex- och kärleksliv? Jag känner flera tjejkompisar som står helt chockade när de blir lämnade efter att inte ha rört sin livskamrat på månader.