Inlägg från: Anonym (Stefan) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Stefan)

    Borderline

    Anonym (Gränsland) skrev 2013-10-16 07:38:08 följande:
    Jag håller på att förlora förståndet. Är fruktansvärt misstänksam mot min sambo. Säger till honom att han tycker jag är osexig och att han inte tänder på mig mer. Det känns så för mig. Han säger att han tycker jag är ledsen hela tiden och det är inte upphetsande. Fan! Blir ännu mer ledsen nu. Hatar allt. Funderade innan på att åka till Psyk och lägga in mig. Men det är nog inte så smart. Min ångest är sjukt hög och jag reagerar negativt på allt min sambo säger om mig och till mig.
    Så uppfattar min sambo det också ibland. Och så är det ju givetvis inte.

    Det där med att han inte blir upphetsad på någon som är ledsen förstår jag det faktiskt inte. Hur har ni det med närhet? Är det en bristvara?
  • Anonym (Stefan)
    Anonym (Gränsland) skrev 2013-10-16 17:54:15 följande:
    Vi pussas och kramas mycket. Jag behöver närhet hela tiden. Och sex också. Han tar inte sexet på lika blodigt allvar som mig. För mig är sex något av det viktigaste.
    Är din pojkvän medveten om ditt tillstånd och stöttar han dig? Han borde förstå att det finns en del som kan bubbla upp och göra dig sårad, ledsen och misstänksam. Det är en del av spektrat och det måste han vara redo att tackla. Han ska ju vara den som balanserar dig, även om det förstås inte ska gå till överdrift.

    Hur mår du nu då, när dagen har gått?

    Det är klart sex kan vara viktigt för dom flesta. Tyvärr är det vanligt att man är lite osynkade, vilket verkar vara fallet här också.
  • Anonym (Stefan)
    Anonym (Gränsland) skrev 2013-10-17 06:19:38 följande:
    Han vet allt. Vi pratar mycket. Och han är väldigt stöttande och han tror på mig. Han ger inte upp. :)

    Jag försökte vara så glad jag kunde igår kväll, bara för att få lite sex. Funka kanon ;) Vi är faktiskt väldigt synkade sexuellt. Visst, jag kanske skulle kunna ha sex lite oftare än varannan dag som vi har, men jag är nöjd eftersom sexet är extremt bra :)
    Dåså, vad bra att det fungerar! Glad
  • Anonym (Stefan)

    Men du "Misstänker", tentor är inga bagateller. Klarar du dem har du lyckats med något som många inte ens kan! Känns det verkligen så katastrof när lägenheten ser lite stökig ut? Om det inte är som ett bombnedslag, alltså..

    Min sambo reagerar på samma sätt när det ligger lite disk från dagen innan kvar. Jag tycker dock det inte är så mycket att hetsa upp sig över (jag diskar för det mesta) och tyvärr tar mitt tålamod ibland slut ganska fort om det ska ältas hela dagen. Det är något jag vill bli bättre på, men skönt att höra att du verkar ha en bra kille som hjälper till!

  • Anonym (Stefan)

    Vad skönt för dina barn att de får vara med dig 2 dagar i veckan iaf! Hur fungerar DBT tycker du?

  • Anonym (Stefan)

    Vad härliga ni är som kämpar vidare och försöker!

  • Anonym (Stefan)
    Anonym (Misstänker) skrev 2013-10-26 18:22:52 följande:
    Håller på med en av uppgifterna till nästa vecka, ska svara på en del frågor. En fråga är hur nöjd jag är med mitt sexliv. Jag känner mig jättefånig men jag känner mig obekväm med att sitta och prata sex med min psykolog. Det hade nog varit lättare om det var en kvinna, nu är det en man gammal nog för att vara min pappa. 
    Jag skulle be om att få en kvinna istället, för att lättare kunna diskutera detta. Vet inte om det är möjligt, men det borde dem ju kunna ta hänsyn till även om jag tycker man borde kunna prata med allt med sin psykolog.
  • Anonym (Stefan)
    Anonym (Misstänker) skrev 2013-10-26 21:34:52 följande:
    Jag vet inte om det går att byta psykolog snabbt? Och bara ta den punkten med en kvinna känns omoget. Men jag borde från början ha önskat en kvinnlig psykolog, tror jag överhuvudtaget hade känt mig mer bekväm och vara mer öppen med en kvinna. Jag vet inte riktigt men jag får lite vibbar av honom att jag inte riktigt gillar honom. Jag ogillar inte honom heller, men det känns inte helt rätt. Men har bara träffat människan två gånger så känns inte som att jag har gett honom en chans heller. 
    Jag vet inte heller, man får ju hoppas att de inser hur viktigt det är.

    Tycker inte det är omoget. Det viktigaste är att det fungerar för just den som söker vård.

    Jag gick hos psykolog som tonåring och fick då en kvinna som jag inte upplevde lyssnade på mig och som gav mig lite dåliga vibbar. Men gav det en chans och till slut när det var dags att avsluta så ville jag inte, hehe. Så det kan förändras. :)

    Hur ofta ska ni träffas? Varannan vecka?
  • Anonym (Stefan)
    Anonym (Misstänker) skrev 2013-10-27 13:09:03 följande:

    Vi ska träffas varje vecka, nästa samtal (på onsdag) blir det tredje och om jag minns rätt skulle vi ha tre bedömningssamtal innan "riktiga" behandlingen påbörjas. Jag ska försöka ge honom en chans, han verkar ju trots allt omtänksam och så.
    Låter super! Berätta gärna hur det gått sen.
  • Anonym (Stefan)
    Anonym (Misstänker) skrev 2013-10-27 21:52:51 följande:
    Min ångest har varit extrem hela helgen. Så fort min kille inte svarar när jag ringer/smsar är jag helt säker på att han ignorerar mig eller är med någon annan tjej. Jag vet att han har festat i helg och vet ju att det är svårt att höra telefonen då, men ändå hetsar jag upp mig om att något är fel. Ringde hans syster igår och hon svara och jag fick prata med honom. Han hade bara inte hört telefonen sa han. Så är det väl säkert men har ändå svårt att tro det ibland och hinner få panik innan jag får tag i honom. Samma sak idag. Jag såg att han hade varit online på facebook = han är vaken. Så ringde några gånger men han svarade aldrig. Slutade med att jag skar mig och låg på badrumsgolvet och grät, sen lugna jag ner mig något men låg kvar där rätt länge. Så ringde han upp och sa att telefonen hade varit i laddaren. 

    Har mått dåligt i överlag väldigt mycket senaste tiden och när han inte svarade när jag ringde utlöste väl att jag fick extrem ångest. Legat och skakat, gråtit osv. Fått slå på hög musik så grannarna inte hör. Sen när han ringde upp grät jag att han inte bryr sig om mig och att jag ligger på badrumsgolvet och blöder. Han sa att han visst bryr sig och det gör han ju såklart. Så jävla elakt av mig att göra så, att påstå att han struntar i mig. Men han blev inte arg, lät lite ledsen kanske. Jag hade tyckt det var jättejobbigt om han kände sig övergiven så fort jag inte gav honom 100% uppmärksamhet. Var lite skakis ett tag efteråt, men sen vände det helt och jag skrev en skoluppgift på 5000 tecken och lagade mat till lunchlådan imorgon. När han ringde nu för en halvtimme sen var jag skitglad och allt var så himla bra helt plötsligt. Jag fattar inte hur han orkar med mig, det är knappt så jag själv hänger med i svängarna..  
    Låter lite som mig och min tjej när vi blev tillsammans. Har ni varit ihop länge?
Svar på tråden Borderline