Anonym (Stefan)

Äldre 27 Oct 23:25

1032 svar

Borderline

Anonym (Misstänker) skrev 2013-10-27 21:57:09 följande:

En av anledningarna till min misstänksamhet i helg var för att jag kollade runt på facebook och såg att tjejen han var otrogen med mot mig förra året hade fyllt 18. Då tog jag det som att hon skulle på krogen och att de då kommer träffas (kommer från ett litet ställe) och jag nojade att han skulle vara med henne igen.

Fast du det är faktiskt inte så märkligt att du känner så. Du ska inte skylla allt på din sjukdom; att man är orolig för att ens partner varit otrogen förut är något de flesta blir.

Jag och min sambo hade som regel att vi inte drog och "festade" utan varandra. Det funkade bra. Men många verkar inte klara sig utan sånt trams.

Anonym (Stefan)

Äldre 28 Oct 23:35

#539

Anonym (TS) skrev 2013-10-28 11:03:41 följande:

Anonym Misstänker: Du kanske borde tänka över detta med att ha ett öppet förhållande, jag får känslan över att du egentligen inte vill ha det så och mår väldigt dåligt av att inte ha kontrollen och veta vad han håller på med, eftersom han nu har "lov" till att göra det. Kanske därför du är misstänksam och orolig :/

Det är också min tolkning, även om den kanske är fel.

Jag tycker det här med polyförhållanden är fint så länge man kan hantera det (jag kan inte det).
Hoppas du tar upp allt detta sen eventuellt med din kontakt. Det kan vara nyttigt att få lite perspektiv.

Anonym (Stefan)

Äldre 28 Oct 23:39

#540

Anonym (undrande 2) skrev 2013-10-28 12:36:02 följande:

Är det någon av er med konstaterad Borderline eller er som har en relation med någon med Borderline som också har erfarenhet av utsatta familjemedlemmar (alltså då fler än partnern blir utsatt).

Jag skrev lite tidigare i tråden om min syster. JAg vet inte om hon har borderline men något är det, och jag nu verkar hon går igenom en jobbig period. När detta händer brukar sms:en (och Facebook-meddelandena) komma in på löpande band och det är riktiga elakheter hon skriver. Hon anklagar mig för att aldrig finnas till hands för henne (de gånger vi pratar i telefon blir det ofta samtal på 2 timmar då hon pockar på total uppmärksamhet), hon säger att jag är elak, självisk, självgod, oempatisk, mm, mm (förutom då alla skällsord som "fuck you" och liknande). Ska tillägga att jag bor utomlands, så på grund av det fysiska avståndet är det ändå svårt att upprätthålla en nära kontakt.

Jag kan meddela att jag aldrig har sårat eller förolämpat min syster medvetet, men dock kan jag räkna otaliga tillfällen då HON har varit uttalat elak och vedervärdig mot mig. Hon är missunnsam och avundsjuk men vill gärna få det till att jag är skrytsam och mallig. Hon ljuger och manipulerar och det gör mig så otroligt matt att överhuvudtaget ha en relation med henne! Ibland känns det som om jag bara vill utesluta henne ur mitt liv helt och hållet, för det lilla goda jag får ut av vår relation överskuggas ständigt av allt negativt...

Förstår att ni inte kan svara för min systers räkning, men jag vill gärna höra vittnesmål från andra syskon, mammor eller pappor (eller andra släktingar eller vänner).

Vad är det du undrar då? Vissa får sådana tendenser men inte alla. Min sambo gör på ett likadant sätt när hon är nere, hon berättar hur lite jag hjälper till hemma och hur lite jag ställer upp trots att jag gör större delen av allt arbete hemma och kör henne överallt.

Man får försöka se det som ett rop på hjälp, även om det är svårt.

Ber hon om ursäkt någon gång? Fortsätter hon med att kalla dig för saker eller är det bara periodvis?

Anonym (Stefan)

Äldre 29 Oct 21:35

#549

Anonym (undrande 2) skrev 2013-10-29 10:37:26 följande:

Jag glömde visst att ställa frågan...

Hur ska man visa att man har fått nog?

Jodå, ursäkterna kommer vanligtvis efter några dagar. Då är hon ångerköpt och mår sååå dåligt. Men för varje gång hon får sina utbrott med anklagelser och verbala övergrepp, så förlorar jag tron på att vi någonsin ska få en fungerande relation baserad på tillit och ömsesidig respekt. Så hennes ursäkter känns allt mer ihåliga och meningslösa. Skadan är liksom redan skedd.

Till saken hör även att min syster är periodare och alltid är full när hon kommer med sina oförskämdheter, och enligt hennes pojkvän är det alltid när hon är ensam som hon har behov av att vara oförskämd, och just då är hon förstås inte tillgänglig för någon typ av kommunikation.

Att kapa alla band känns drastiskt, och att ge igen med samma medel funkar ju inte och känns inte heller konstruktivt. Jag är 40 och min syster 42, så det handlar ju inte om någon tonårsrebell utan en (till åldern i alla fall) vuxen kvinna. Hur ska det bli om 10-20 år? Jag bävar inför den dagen hon får för sig att kontakta mina barn och börja ljuga och attackera dem...

Bra fråga. Jag tror ärligt talat inte du kan visa att du fått nog.. eller du kan, men det hjälper inte. Hon kan nog inte rå för det, och har ingen kontroll över sina känslor och därför spårar ur. Jag har försökt med det mesta men det som funkade bäst var att inte bry sig om utbrotten och dra sig undan. Det är inte min natur att göra så, men det var det som visade sig funka bäst. Då blev hon också lugnare.

Sen funkar ju inte allt för alla. Min sambo är inte lika gammal som din syster, och man tycker kanske att din syster borde veta mer om sig själv än någon som är avsesvärt yngre. Kunna tolka sina känslor bättre osv. Svårt att säga, men det låter iaf som hon behöver prata med någon.

Måste hon få kontakta dina barn? Förvarna barnen, kanske? Att de bör hålla sig lugna och inte bry sig nämnvärt.

Anonym (Stefan)

Äldre 4 Nov 19:31

#575

Anonym (undrande 2) skrev 2013-11-04 08:42:08 följande:

Jag har sagt till henne att hon borde söka terapi, men hon slingrar sig oftast. Ena dagen är det alla andra som är sjuka och behöver hjälp, andra dagen säger hon att det handlar om pengar och att hon inte har råd (i Sverige har väl alla rätt till subventionerad psykiatrisk öppenvård), eller att hon minsann har gått men att bla bla bla... Allt för att slippa ta tag i roten till problemet. Jag kan tänka mig att hon lätt skulle kunna manipulera en eventuell psykiater och ta de mediciner som erbjuds, men sedan dra sig för all typ av terapiarbete.

Jag tänker i alla fall ligga lågt ett tag framöver och att inte kontakta henne alls, efter ett anfall hon fick förra veckan då hon betedde sig helt galet, och skrev flera rabiata meddelanden både via mail och sms.

Ang. barnen kan jag givetvis försöka hindra henne från att kontakta dem. Men när de blir tillräckligt stora måste jag nog ändå försöka förvarna dem och berätta att hon inte alltid mår bra, vilket leder till att hon säger elaka saker och blir oberäknelig...

Min sambo sa PRECIS samma sak. Inte råd, att jag är den som är sjuk.. etc. Det är tufft! Man får bita ihop och försöka kontrollera sina känslor. Det är väldigt svårt.

Jag tror dina barn klarar sig. Det kan vara en lärdom för dem.

Anonym (Stefan)

Äldre 5 Nov 11:10

#584

Anonym (TS) skrev 2013-11-05 07:22:18 följande:

Visste inte om att jag hade Borderline för 12år sedan, hade inte skaffat 3 barn, högst 1 med vetskapen om hur jag mår. Ja min diagnos påverkar barnen indirekt, att ha en mamma som inte orkar engagera sig så mycket, kan ju inte annat är påverka en, sen är jag kärleksfull mot de, (har aldrig varit ett problem) men att orka göra så mycket mer än så, tyvärr inte. Inte konstigt att jag har ständigt dåligt samvete

Det här låter kanske som en kliché; men det finns faktiskt barn som växer upp utan kärlek. Det skulle kunna vara MYCKET värre för dina barn, de har iaf en mamma som älskar dem.

Jag vet, det låter inte vettigt - men det är faktiskt så. Hellre oengagerad mamma som älskar mig, än en engagerad mamma som egentligen inte tycker om mig.

Anonym (Stefan)

Äldre 6 Nov 01:21

#587

Anonym (Mio) skrev 2013-11-05 13:05:07 följande:

Jag avskyr ordet psykisk sjuk eller störd/störningar. Jag föredrar istället själsligt sjuk eller hen har själsliga sår för det är ofta vad psykiatriska diagnoser innebär. Jag växte upp med en själslig sjuk mamma, därav mina frågor. Så jag har upplevt vad det är att ha en mamma som var dysfunktionell. Avskyr även det ordet. Vi kanske ska uppfinna ett helt nytt vokabulär för själslig smärta..

Tyvärr så lägger många ett negativt värde i "psykiskt sjuk" av traditionella själ. Så borde det inte vara och därför fortsätter jag använda ordet rent provocerande. Varför skulle "vanligt sjuk" vara okej men inte "psykiskt sjuk"? Att hitta på fler ord gör ju bara att vi undviker problemet.

Anonym (Stefan)

Äldre 13 Nov 22:27

#595

Nu har jag inte Borderline, men fick under några veckors tid (när en nära släkting gick bort) som tonåring äta Atarax och på mig gjorde det susen, jag blev kall och okänslig. Det var skönt just då i varje fall.

Anonym (Stefan)

Äldre 14 Nov 22:23

#605

Anonym (TS) skrev 2013-11-14 18:34:03 följande:

Tror inte jag svarade på ditt inlägg, inte riktigt varit mig själv den sista tiden, sorry

Tack, ja jag hoppas innerligen att det stämmer, det sista jag vill är ju att mina barn tar skada, sen tycker jag inte det är någon hemsk nackdel för de att se hur man faktiskt kan må psykiskt, då kanske de har bättre känsla för andra i vuxen ålder, som mår dåligt :)

Jag vill inte gå in för mycket i detalj (vill inte outa mig) men en väldigt nära person till mig har vuxit upp i precis de omständigheterna som jag talade om tidigare. Föräldrarna brydde sig inte, och bryr sig inte än idag. Personen i fråga har mått otroligt dåligt av det, och mår än idag dåligt.

Så jag tror nog allt dina barn har tur som har dig. :) Och jag håller med om det du skrev i sista stycket.

Anonym (Stefan)

Äldre 16 Nov 03:37

#614

Anonym (TS) skrev 2013-11-15 07:18:06 följande:

Tack för ditt svar, det kändes riktigt bra

Ja jag tror att man kan lära sig ganska mycket extra av livet om man brevid får se hur svårt livet kan vara, att det verkligen inte är bara en dans på rosor utan man kan få kämpa hårt för att må bättre. Empatiförmågan får tränas ytterlilgare.

Nu kan detta vara ett lite konstigt ex. men jag är uppvuxen "med" en 99,9% frånvarande pappa (träffat honom 3ggr under min uppväxt) han var grovt alkoholiserad, där det lilla pengar han tjänade på lite strö jobb söp upp. Jag kan inte vara arg på honom, (många har frågat mig, är du inte bitter för att han "struntade" i dig???) NEJj jag kan inte vara bitter när jag vet hans bakgrund, han blev misshandlad av sina föräldrar, hamnade väldigt snett tidigt i livet. Ska jag sparka på den som redan ligger??
Så idag (alltid varit så) när jag i vardagen möter grovt alkoholiserade människor ......

Visst är det så. Ibland underskattar man olika variabler i livet. Är man t.ex. uppvuxen med stabila föräldrar (vilket jag är) så tycker man det är självklart. Sen träffade jag den här människan och såg hur denne mådde så otroligt dåligt, och först då förstod jag hur bra jag haft det och att det faktiskt kunde ha varit mycket värre.

Jag önskar jag hade lika stor förståelse som du ang. grovt alkoholiserade människor. Jag jobbar på det där med förståelsen, eftersom jag alltid tyckt alla har ett ansvar för sitt eget välmående och utveckling. Men det är nog inte alltid så lätt, precis som du säger.

Anonym (Stefan)

Äldre 18 Nov 13:43

#620

Anonym (Mio) skrev 2013-11-18 12:48:31 följande:

Jag tror att jag kan ha Borderline, i alla fall har jag drag av det när jag hamnar i olyckliga relationer. Det är då dessa drag visar sig. Jag har en påtaglig rädsla för att bli övergiven, bortglömd, ignorerad eller bortprioriterad. I ett par tidigare kärleksrelationer har jag blivit som ett klister den andre har svårt att bli av med. Jag kan inte skiljas som ovänner, jag analyserar och vill reda ut allt hela tiden. Det den andra säger eller gör spelar egentligen inte så stor roll ifall han redan har sårat mig, det blir en nedåtgående spiral istället så jag förstör så mycket jag bara orkar för att fp bekräftelse på att jag inte duger. Eftersom det ändå inte går att spola tillbaka tiden. Den andre blir oftast helt galen på mig eftersom jag aldrig slutar att ringa eller sms, det är ju hela tiden någonting som ska ifrågasättas. Jag mår oerhört dåligt över att inte kunna släppa taget, att inte kunna respektera den andres önskan om att bli lämnad ifred. Allt detta händer när jag blir avvisad, sårad eller illa behandlad. Är tacksam om du vill dela med dig ifall du har liknande erfarenhet eller ett råd hur jag ska kunna släppa taget. Känner du igen? Är detta typiskt borderline beteende?

Jag känner igen det där i min sambo. Så väl.

Anonym (Stefan)

Äldre 18 Nov 20:28

#624

Anonym (Mio) skrev 2013-11-18 14:20:25 följande:

... och hur förhåller du dig till det?

Bra fråga. Frågar man henne så tycker hon att jag är oförstående, och det verkar inte vara något hon säger bara för att hon är ilsken utan för att hon faktiskt tycker det.

Jag tycker jag gör allt jag kan. Tar alla hemsysslor, kör på henne var hon vill, lyssnar när hon behöver prata. Det tar på mina krafter ibland men jag tycker att man kan offra sig lite för varandra om den andra inte är förmögen att ta tag i saker.

Jag tycker om "klistret" och trivs jätte bra i hennes sällskap. Telefonsamtal och SMS kan vara jobbiga, men det är något jag försöker ha överseénde med. Hon tror dock att hon är jobbigare än vad hon är. Kanske är det så med dig med? Även om jag förstår vad du menar. När det är riktigt illa är det förstås jätte jobbigt.

Anonym (Stefan)

Äldre 18 Nov 21:18

#628

ttt skrev 2013-11-18 20:51:59 följande:

Hej jag är 25 år och lever med min tjej sen 6 år tillbacka och vi har inte haft det lätt nu den sista tiden har vi fått veta att hon har borderline och det har väl inte blivet bättre me de men till fråga numer ett kan dbt verkligen hjälpa? Fråga två varför ger hon mig aldrig någon kärlek har varit så dom tre senaste åren. Fråga tre gör jag rätt som stannar fast hon gjort mig väldigt illa ett par gånger och kan hon verkligen bli den hon va när vi träffades?

Känner med dig! Vad menar du med att hon inte ger dig någon kärlek? Är hon kall eller är det att ni inte är intima? Pussas ni? Kramas ni?

Anonym (Stefan)

Äldre 19 Nov 10:27

#644

Anonym (TS) skrev 2013-11-19 10:05:56 följande:

Jag lider av alla de 9 kriterier.

...

Sådär ser mitt liv ut just nu

Ledsen för hur du har det. Dock måste jag verkligen säga att du verkar besitta en stor självinsikt, och det är absolut inte något jag sett hos de jag träffat. Vad duktig du är, ville bara säga det!

Anonym (Stefan)

Äldre 19 Dec 04:18

#682

Anonym (undrar så) skrev 2013-12-18 20:41:10 följande:

Hallå allihop!

Ska genomgå en borderlineutredning på psykiatrin.. Hur länge fick ni vänta på era utredningar? fick beskedet i oktober.

Sen undrar jag en annan sak, jag har medicinvägrat, fram tills att det blir en utredning åtminståne, Eftersom jag inte tror på medicin så mycket. Speciellt inte antidepp som dem gång på gång ska försöka pracka på mig.

Antidepp när man har borderline, hur bra funkar det egentligen?

Hört om så många självmord som möjligen utlösts av antidepp. Sen känner jag många som fått prova nya antidepp varje månad för att det inte varit bra(under väntan på utredning), samt vet jag en som har blivit avtrubbad av dem sorts medicinerna.

Tycker själv att terapi känns som en bättre lösning, lära sig hantera sina känslor och så vidare, det är jag öppen för och villig att ge allt i.

Vad tycker ni/har ni för erfarenheter av antideppressiva/medicinering?

Det cirkulerar väldigt mycket myter runt medicin, tyvärr oftast spritt av dem som inte använder dem själva. Sen beror det förstås på vilken medicin det är, då biverkningarna varierar.

Min sambo medicinvägrade i fyra år, men av någon anledning bestämde hon sig för att prova en medicin nu. De tre senaste veckorna har varit de lugnaste i vår relation hittills. Hon mår jätte bra, förutom lite yrsel då och då. Vi bråkar absolut ingenting längre, och jag kan se på henne att hon är lyckligare. Hon skrattar mer, har framtidstro osv. Och hon sa också alltid att man blir "avtrubbad", tills hon provade.

Men det fungerar säkert inte på alla. Har man dock aldrig provat så vet man ju inte.

Jag tycker precis som du att det bästa vore att lära sig hantera det istället. Men ibland går det helt enkelt inte, och då har man inte så mycket val än att försöka kombinera medicin och någon form av hantering.

Anonym (Stefan)

Äldre 24 Dec 14:18

#723

smys skrev 2013-12-23 10:37:19 följande:

Och anhöriga. Snäll, gör mig, er själva och de drabbade en tjänst. Ge er inte förrän det händer något. Ingen vinner på att leva med personlighetsstörningar eller psykiska sjukdomar. Jag vet att det är svårt, det finns inte alltid bra hjälp, resultaten varierar och det är ett rent helvete att genomgå terapi. Någonstans måste någon gå utanför sig själv och de infekterade relationerna och se att det inte är ett friskt beteende. Det kommer ta tid och göra ont att erkänna för sig själv, för sina nära och kära att man lider av borderline. Att det är något som är fel. Men det är nödvändigt. Var modiga, starka, små och sårbara. Ha en underbar jul och försök i de mörkaste stunderna se hur det hade kunnat vara.

Det här är faktist oerhört lätt att säga men inte riktigt lika lätt att praktisera. Håller man på att gå sönder själv så är det allvarligt, och då gör man faktiskt bäst i att dra. Förutsatt att inte barn är inblandade då förstås, då är det inte lika självklart.

Men man får inte underskatta vilken skada det kan göra att leva i en dysfunktionell relation.

Anonym (Stefan)

Äldre 16 Jul 17:57

#1022

didderson skrev 2014-07-15 22:53:17 följande:

Hej, jag håller på att gå igenom en utredning på affektiva mottagningen på huddinge sjukhus.. Överläkaren där tror på att jag har borderline ps, mer än han tror på bipolär då mina maniska perioder inte håller i sig tillräckligt länge för hans smak, eller nåt...

Jag har haft återkommande depressioner sedan 12 års ålder, blev våldtagen vid 15 vilket inte riktigt hjälpte nånting såklart. Var i kontakt med BUP första gången när jag var 13 då jag började självskada, vilket jag fortfarande gör tyvärr.

Är nu snart 23 år och mäkta trött på det här. Ska försöka bli sjukskriven och ha mer läkar/psykiater kontakt då jag har mer och mer återkommande suicidtankar.

Är gift med en äldre man och har två bonussöner på 8 och 9 år.

Tungt, jag lider med dig och hoppas du tar dig ur det här så stark som möjligt! Det finns berättelser som slutar lyckligt även för de med borderline eller bipolär sjukdom, så tappa inte hoppet.

Har du provat medicinering? I kombination med terapi brukar det fungera bäst, och sedan kan man eventuellt trappa ner på medicin ifall man börjar må bättre. Det är ju som om du har en hjärtsjukdom, pillrena är knappast nyttiga men frågan är vad som är värst; att gå runt med åkomman eller att ta pillrena. Oftast är svaret det förstnämnda.

Min tjej har upplevt liknande saker som du, men hon har inget bra erfarenhet av BUP. Så jag förstår vad du går igenom! Ta hand om dig!

Borderline

INNEHÅLL