Borderline

Men då är det ju DBT om det inte är båda. Nu säger jag inte att de gör fel, men en DBT-behandling ska innehålla båda, och det är ingen intensivbehandling utan mellan 1½-2 år. Om de gör grupper dagligen i 10 veckor är det en helt annan behandling oavsett om den är effektiv eller inte.

www.psykologiguiden.se/www/pages/?ID=245&DBT 

Borderline är begreppet innan psykopat! Varför inte bara samla ihop alla dessa mentalpatienter på ett större kollektiv där dem kan få vård. Och på så sätt också avlasta samhället från att behöva tillbringa sin vardag med dem. Det är i ärlighetens namn bedrövliga människor som bara är rent ut sagt otrevliga ha att göra med!

Jag fick sluta med Lamictal i stort sett på en gång då jag blev så illamående av lukten så att jag inte kunde svälja ner dem. Vi har hållit på i 10 år att hitta rätta kombinationen av mediciner och nu äntligen är både kombinationen och doseringarna rätt.

Oj det har jag aldrig hört talas om faktiskt, man är aldrig för gammal för att lära sig något nytt.  Fast jag tror att det är just kombinationen av gruppen och sen individualterapin där man får arbeta med sitt eget största problemområde är det som gör DBT-behandling så effektiv, i alla fall med de jag pratat med. Själv tycker jag att det är individualterapin som har gett mig mest. Gruppen ger mig verktygen, men individualterapin är där jag hittar inom vilka områden jag behöver använda mig av de verktygen.

Äh, de är bara ute efter att provocera. Det finns inga som omedvetet skulle kunna presentera så många felaktigheter om de inte ansträngde sig.

Jag har aldrig haft någon effekt alls av antidepressiva förutom nu när jag äter Voxra så jag får nog återkomma om ett år och svara på den frågan 

Jag hade gärna hoppat över gruppen helt och istället kört individualterapi 2ggr/vecka. Jag brukar sällan prata känslor, och absolut inte när det är flera andra närvarande som jag inte känner och då ger det ju inte så mycket som det är tänkt att det ska göra.

Vad skönt att höra att du har hittat en behandling som du tycker fungerar.  

Och dårar också, har de "normala och friska" i den här tråden bevisat haha. Det kommer alltid att finnas idioter som enbart vill provocera men det säger mer om dem än om oss.

En fråga till er med borderline. Är detta något ni känner igen?

Jag har enormt svårt för att knyta an till människor i nära relationer. Föredrar ytliga relationer för att slippa bli sårad. Där jag själv har kontrollen att lämna innan jag fått känslor för denne. För att jag är så rädd att bli lämnad.

Jag försökte mig på ett långt  samboförhållande. En bergodalbana i känslor utan dess like. 
Vägrade hela tiden tro att jag dög för honom , och var ständigt rädd att han skulel hitta någon annan som var bättre. När han skulle åka i väg på resa i två veckor så mådde jag sjukt dåligt veckorna innan, och de första 3-4 dagarna (spec nätterna). När han sedan kom hem ville jag knappt vara nära och det kändes som en främling som jag återigen hade svårt att knyta an till. 

Nu har jag brytit upp detta förhållande och redan efter 4 dagar mår jag bättre. Som att jag var beroende av en drog och när den inte finns längre så mår jag bättre..

Har inte fått diagnosen men jag känner igen så fruktansvärt mycket som separationsångest (Oavsett vem det är men speciellt om det gäller förhållanden). Mitt antisociala beteende, djupa återkommande depressioner och att bygga upp mitt liv runt personen som jag är i relation med. Är då bara en sak som jag inte gör och det är att jag inte skär mig . Jag har annat destruktivt beteende som rökning, alkohol och mediciner och är inte rädd för att dö utan snarare nästan önskar detta för att slippa må så här.

Låter detta som något som känns igen?

 

Vad är symtomen?