Borderline

Hej och Välkommen tiill tråden!

Ja så kan det nog tyvärr vara, själv fick jag först gå hos en "skötare" för samtal tills jag fullständigt bröt ihop där och då satte de mig först i kön och fick börja terapin direkt. Har du berättat hur desperat du är att få hjälp Nu? Det kan hjälpa att trycka på lite extra. Har du barn? Isf borde de hjälpa dig snabbare.  

Det är verkligen jobbigt när man måste vänta så länge, det är inte de som behöver må så dåligt :/

Hoppas du snart får börja!

Under tiden och givetvis efter också kan vi här i tråden skriva med varandra, kan ju vara något i alla fall.

Har du mycket ångest under dagarna? Något speciellt du brukar göra då för att komma ur det?

Äter du mediciner?          

  

Välkommen till tråden!

För min del hade jag mått dåligt i många många år, levde under stark stress, tog i stort sett hand om 3 små barn själv, då min man jobbade konstiga tider. Så mitt dåliga mående eskalerade det sista året tills jag inte kände igen mig själv längre, och kände mig tvungen att söka hjälp. Borde gjort för många år sedan egentligen.

Så ja jag har 3 barn, 5år, 6år, 11år   

Hade jag inte sökt hjälp hade mina barn mått riktigt dåligt, nu går jag i terapi och äter mediciner mot ångest och depression, sen att jag har en aktiv pappa som tar sitt ansvar. Hade han inte varit här vet jag inte hur de hade mått, då jag periodvis knappt klarar av att ta hand om mig själv, ännu mindre att ta hand om ett hushåll. Har legat inne på psyk två gånger och då fick han ta hela ansvaret.

Jag hade nog kanske skrivit ut själva diagnosbilden och bara gett den till personen, inte pratat så mycket om just det där och då, men tagit upp ämnet om ett par dagar och frågat om personen har läst och vad den tycker. Annars vet jag inte riktigt vad man mer som anhörig kan göra? :/       

Hitttade en video på youtube som visar ganska bra hur vi med Borderline kan känna......


">

Som jag skrev lite längre upp har jag alltid mått dåligt, även om andra nödvändigtvis inte sett detta. Har alltid vänt det mesta mot mig själv, inåt, hatat mig själv...hittade gamla dagböcker från tonåren och det var inte rolig läsning precis, alltid haft tomhetskänslor..de går aldrig bort, What´s the point???!!! kan känna glädje enbart kortare stunder.

Har aldrig sett att jag vore värd att må bättre, hade jag inte haft barn hade jag nog heller inte sökt hjälp till mig själv. Hemskt nog är barnen den enda orsaken till varför jag ens vill existera. 
Så mitt stora problem är att de korta stunder jag kan känna riktig glädje, (oftast när det gäller något med barnen) eller vara stolt över mig själv vänder jag i nästa stund till något negativt, för jag känner mig inte värd bättre, jag har inte RÄTT att må bra, innan jag kommer ur det tänket (om det ens går) kommer jag inte komma någonvart. Har även kommit fram till varifrån det kommer.

Min barndom/uppväxt var ganska kärlekslös, misshandlad som jag var både psykiskt och fysiskt har jag lärt mig att det är såhär jag ska må, ingen grep in och hjälpte mig ur helvetet jag levde i. Lärde mig på det viset hur jag skulle behandla mig själv, för om inte den närmaste personen (mamma) kunde ta hand om mig, värna och skydda mig, vem skulle göra det då?? Det sitter så in i helvete djupt i mig, detta brottas jag med dagligen, mitt självhat är så starkt! Sparkar och piskar mig själv i tankarna alla dygnets vakna timmar. Så där ligger nyckeln till ett bättre liv, men det känns hopplöst,vet inte hur JAG ska kunna vända på det tänket??     

Din andra fråga, när jag mått som sämst, alltid MEN som mest akut för 3-4år sedan. Då var jag rejält farlig för mig själv, med självmordstankar (försök) var extremt självdestruktiv, Nu vet jag min gränser...börjar jag få de tankarna ofta och jag ser mig själv planera sätt att ta mitt eget liv söker jag OMEDELBART hjälp från psykakuten.

Hur smög sig symptomen på? Mitt akuta insjunknande började med stresss och press utifrån, alla kraven överrumplade mig totalt, att leva så under ett antal år fick mig att till slut gå in i väggen. Jag brukar beskriva det som att någon annan levde mitt liv under 2009-2010 jag levde som in i dimma, gjorde saker ...som jag idag bara skakar på huvudet för, kan inte förstå att jag var SÅ sjuk. Så en inre stress och krav.

Hallucinationer kan jag nog inte känna igen mig i men min psykolog har sagt att jag levde under en period som i psykos, om det kan likna något sådant. Just det jag beskrev om att jag inte kände igen mig själv, det är nu i efterhand väldigt läskigt och jag har många frågetecken som jag just nu hos min psykolog försöker luska reda på, vad var det som egentligen hände de två åren.            

Jaadu vad ska man göra när ångesten är som starkast :/

För mig är det jobbigast när jag behöver ta hand om barnen, och har ångest samtidigt. Brukar sysselsätta de så snabbt som möjligt, lägga mig och lyssna på musik, just musik hjälper litegranna. Och det ska vara en viss typ av musik, allt går inte bra. 

Men det hjälper ju inte alla såklart.     

Läste precis din tråd, önskar jag kunde hjälpa dig på något sätt, det måste vara jättejobbigt!!!

Som jag förstår är du ensamstående? Jag tror inte jag hade klarat, nää jag VET att jag inte hade orkat med mina 3 barn och ha denna diagnos. Ens egna lidande och problem tar för mycket energi från mig.

Men det är borderline du har? Har vården sagt att du ska vara frisk till sommaren alltså?

Hoppas jag nu läste rätt tråd bara :/        

Är det bara jag som känner sån stark meningslöshet, har ingen lust med något?

Kommer på mig själv ofta att tänka, varför ska jag ens leva, vill inte, ser ingen poäng med det.

Försöker gripa tag i de korta stunder i livet där jag ser något som ens skulle hålla mig kvar,vilja vara kvar här på jorden. Men de stunderna är så korta! Jag kan inte tvinga mig själv att vilja leva. Jävligt frustrerande!!

       

Ja visst är den bra, beskriver allt så bra

Jag hade mått väldigt dåligt i många år men försökt förtränga det, tillslut gick det inte längre utan jag "gick in i väggen" Blev snabbt sämre, sjukskrevs, började med mediciner. Jag hade inte en tanke på att jag skulle lida av just borderline men nu i efterhand stämmer de flesta kriterier in på mig. 

Välkommen till tråden