Ni med "bara" ett barn...Ångrar ni att ni inte gjorde syskon? Ensambarn,hur hade ni det??

Jag är uppvuxen som ensambarn (har en halvbror på pappas sida som är 13 år yngre) och har aldrig lidit av det. Har alltid haft mina föräldrars fulla uppmärksamhet, har inte blivit överdrivt bortskämd etc som många verkar anse att ensambarn blir per automatik.

Jag har även på nära håll sett hur det kan bli mellan syskon då min mamma och hennes syster i princip inte har nån kontakt alls. De bor i samma stad, på varsin sida, men det spelar ingen roll. Jag har varit hos mina morföräldrar varje sommar sen jag var pyttig, min mamma och min moster med familj har aldrig varit där samtidigt. När mina kusiner fyllde år åkte jag dit med mina morföräldrar och mamma stannade hemma. Mamma och hennes syster drar inte jämt helt enkelt. Två gånger per år är de på samma plats (typ), det är när mina morföräldrar fyller år. Då är det väldigt stelt dem emellan.

Sen finns det syskonrelationer som är väldigt nära varandra och visst är jag lite avundsjuk på dem men inget jag kännt att jag saknat genom åren. Nu är jag gravid och min sambo är också ensambarn och visst känns det lite trist att vårt barn inte kommer ha några kusiner men jag kan väl inte påstå att jag är överdrivet nära mina kusiner idag i vuxen ålder trots att vi lekte mycket på landet på somrarna när de var där.

Mamma och pappa har fått 3 tjejer, jag är mellanbarnet och nu 23 år. Min storasyster är 27 och min lillasyster 18. Vi är inte nära varandra öht, någon av oss. Vi är helt olika på alla plan.. När vi var liten så visst lekte vi ibland, men det tog inte många år innan det gick åt motsatt håll.

Jag är också väldigt kluven i detta med ett till barn, vi har en dotter på snart 3 år och jag börjar känns stressen att ta ett beslut, jag önskar att jag kände ja eller nej. Min man är väldigt tveksam till ett till barn dock så jag vet inte om det kommer gå vägen på grund av det. Jag är hemskt splittrad angående känslan "att skaffa ett till barn för syskonskapetsskull" eller för att jag verkligen vill ha ett till barn. Jag kan inte riktigt särskilja på de känslorna, jag är dessutom rädd för att inte räcka till med två barn, jag älskar den relationen jag har med min dotter nu och kan inte riktigt se hur ett till barn ska "passa in" i vår lilla trio. 

Samtidigt finns det en längtan i mig. Som sagt, jag är hemskt kluven. Och det är verkligen skitjobbigt. Jag är rädd för alla "farhågor" som folk radat upp här gälllande växa upp som ensambarn och hur hon kommer påverkas av det.

Jag är själv ensambarn och inser, i efterhand att jag var väldigt ensam och växte upp bland och med vuxna, men det berodde väldigt mycket på mina föräldrar och hur mycket de var engagerade i mig. Jag gick aldrig på dagis och var ensam hemma väldigt mycket med mina farföräldrar som gjorde sitt bästa för att underhålla mig men ändå, inga barn. Jag var väldigt blyg och hade väldigt svårt att ta kontakt med barn, umgicks hellre med vuxna än med barn. Men det beror till stor del att jag inte visste hur man var omkring jämnåriga. 

Jag tror att föräldrarnas engagemang och hur de sätter upp barnets uppväxtmiljö etc påverkar senare huruvida barnet kommer att känna sig som ett ensambarn eller ett barn. 

Vidare är jag orolig för hur hon själv kommer att bemötas genom att vara den enda eller bland de enda som inte har syskon barn sinsemellan? 

Min man är också ensambarn men växte upp vägg i vägg med sin kusin som han umgicks med jämt så han har inte haft samma problematik som jag har under uppväxten och ser därför inte heller varför vår dotter skulle lida av att vara endabarn.

Sen är ju frågan om om vi som föräldrar skulle vara lika bra föräldrar om vi skulle slänga in en till i ekvationen- det är nu som det börjar bli lättare. Och et är mest vid lov och semestrar som jag börjar oroa mig för att hon ska känna sig ensam, å andra sidan är hon är väldigt social och populär person så jag bör nog kanske inte lägga mina rädslor på henne.

Hon kommer inte växa upp så 

Endabarn,
Jag har läst flera av dina inlägg här och jag får en stor känsla av sorg hos dig. Det känns som att du lagt ner så mycket energi på att romantisera syskonskap och det kan inte vara nyttigt nånstans!

Ja jag har en bror. Ja vi står varandra nära idag. Vi var som hund och katt när vi var små men ja, det var en trygghet iaf.

Men Som vuxen står min bror inte i centrum. Jag bygger inte upp mitt liv på att jag har en bror. Han har sin familj, jag har min. Vi har dessutom vänner och bekantskapskrets på olika håll.

Jag ber inte honom flytthjälp varje gång jag flyttar. Jag har aldrig bett om barnvakt heller. Och jag "behöver" inte ringa honom om något händer, det finns andra. Vad jag menar är att jag lever inte mitt liv utefter att jag HAR syskon, vilket det känns som att du gör, att du INTE HAR syskon tar väldigt mycket plats i ditt liv känns det som?

Försök, för din egen skull, att vara glad för det du har ist! :)

Jag är ett ensambarn och jag saknade syskon som liten och jag gör det nu . Jag har nio barn själv och de behöver inte känna sig ensamma.