Ni med "bara" ett barn...Ångrar ni att ni inte gjorde syskon? Ensambarn,hur hade ni det??

Jäkla ipad som inte tar radbrytningar...

Håller med här. Jag fick så otroligt mycket uppmärksamhet att det blev för mycket. Ville att mina för'ldrar och farföräldrar skulle fokusera på något annat än bara mig. Så mycket press att göra dem glada eftersom de försökte så(för) mycket!
Minns en jul när hela pappas släkt där jag även var enda barnet inte släppte mig med blicken en sekund,hur de hela tiden frågade om jag var glad,om det var fina presenter,om jag hade kul. Tillslut gick jag och gömde mig bakom granen.

Det jag känner med mig själv och andra ensambarn jag känner är att vi har väldigt svårt att anpassa oss.
Jag fixade inte dagis och skola,det sociala samspelet,konflikthantering eller att göra som alla andra. Hade svårt att ha folk omkring mig även om jag verkligen ville det och hade svårt att koncentrera mig när det var mycket stoj(läs om det inte var knäpptyst).

Ja känner samma sak :) jag funderar på de med att man kanske ändrar sig sen, men även funderat på att man kanske kan vara fosterfamilj eller annat senare, älskade när milou var bebis men orkar inte nu med den tiden en gång till, men man kanske hinner kanske glömma de senare. Jaha ja jag var 22 med när milou föddes så man är ju inte för gammal :)

fluu - Nu har jag läst allt du skrivit o. känner igen mig i det mesta, fast du är yngre än jag, snarare i min dotters än min ålder. Intressant att se.

Ja,jag brukar med ha mycket gemensamt med andra ensambarn. Har en ensambarnsradar ;) Vi berättar våra historier och känner oss lite bittra en stund och sen går det över:P

Jag funderar mycket över hur det kommer kännas när jag blir äldre eftersom ensamheten och rotlösheten blivit värre ju äldre jag blivit.
När jag var liten sörjde jag mest att inte ha någon som var barn med mig. Nu sörjer jag att ingen mins min barndom utom jag och jag saknar att ha en trygghet i en familj och en trygg anknytning till många människor. Nu har jag mest min sambo som jag vet alltid är där no matter what.

Jag tycker att det är så intressant och fascinerande det många skriver om att ha någon att dela barndomen med. Någon att himla med ögonen ihop med när pappa är "sådär" igen, någon som fattar, någon som var med. För det har inte jag. Visst har min bror och jag vuxit upp i samma hus och med samma föräldrar, men vi delar inte alls erfarenheter. Mina storasysterupplevelser skiljer sig rätt markant från hans lillebrorserfarenheter. Det är inte samma saker vi har tyckt har varit pinsamma eller jobbiga, vi har inte sett samma teveprogram eller haft samma kompisar. Vi har aldrig någonsin haft en känsla av att det är vi två mot världen, eller att vi två måste hålla ihop mot föräldrarna.

Det här är alls inget argument mot att skaffa syskon, bara en fundering. Vad är det som gör att vissa syskon har "det" och andra inte? Hur mycket kan man som förälder påverka sina barns syskonrelation och känsla av samhörighet?

Till viss del beror det nog på hur nära man är varandra i ålder. Sedan är väl personligheten viktig. Jag tror också att föräldrarna kan spela en stor roll. Det händer ju så mycket inom en familj, saker som man aldrig får reda på. Eller man vet bara hur det har varit i de närmaste vännernas familjer, inte för folk i allmänhet. Saker som skulle kunna bli problem är väl om föräldrarna bidrar till en känsla av konkurrens mellan syskonen, jämför dem för mycket, har svårt att hantera barnens konflikter, inte ser om barnen är elaka mot varandra, använder barnen mot varandra för att lyfta fram vilket som är det önskvärda beteendet i familjen, är narcissister som är beredda att spela ut barnen mot varandra för att stärka den egna rollen som mamma eller pappa...

Man går ju igenom olika faser också. Först är man ett gäng små människor som lever lite i en egen värld där hemma. Sedan kommer grundskoletiden och då är det kanske svårt att umgås med ett syskon som är av motsatt kön och i fel ålder (om man i övrigt bara har kompisar och intressen som är typiskt flickiga/typiska pojkar och väldigt åldersbundna). I gymnasiet och när man börjar göra saker mer självständigt så kan man upptäcka att syrran eller brorsan är en trygg och kul person att ha i kompisgänget. Någon som alltid ska hem till samma adress efter en sen utekväll, och som alltid försvarar en mot dumma snubbar. Har man en bra och egen relation i den åldern så kan det bli bra även i vuxen ålder. Annars om man har otur så kan det bli att man hör om varandras liv när man ringer hem till mamma.

Nu när jag tänker på det så kommer jag nästan bara att tänka på folk (vänner, bekanta) som har väldigt bra kontakt med sina syskon som vuxna. Även de som har varit i helt fel ålder för att umgås när de bodde hemma. Jag har flera kompisar vars syskon jag också känner eftersom de alltid är med när det händer något, allt från kräftskivor till bröllop.

De som inte har så bra relationer kanske inte pratar om det?

Jag har ett barn (en 06-a) och än så länge har jag inte ångrat att vi "inte har gjort" syskon. Om man nu kan säga så. Jag kan ju inte förutsätta att jag blir gravid bara sådär men det är en helt annan fråga....

Vår etta är världens goaste men vi har häcken full kan man säga. Han är en gatsmart unge med talets gåva, han är rolig och skämtsam, artig, kreativ, populär bland vänner, han är överallt hela tiden, tar massor av plats, vilket han också ska (han är ju ett barn) och det får han. Men som vi känt hittills har det helt enkelt inte funnit plats för fler. Vi vuxna vill ju också må bra och har en relation att vårda som stod i första rummet långt innan vi blev föräldrar.

Så nej, något bebis-sug har jag inte känt ännu och så länge jag inte gör det blir det inga syskon.
Däremot är jag glad att vi fick barn hyfsat tidigt så att vi har tiden med oss, om det är så att vi skulle ändra oss och vilja försöka få syskon. Väntar man längre med barn så kanske risken är att man känner sig tvingad att få dem tätt i och med att man inte har lika gott om tid?

Tack för alla tankar och åsikter! Ja,detta är något som jag tänker på ofta,och hur jag än vrider och vänder på det så blir jag inge klokare. Vi är rätt så unga än (27 och 30) ,så vi har ju tid på oss att fundera...

Innan jag vart gravid så var vi inte ens säkra på om vi skulle ha något barn överhuvudtaget. Sambon tyckte väll att nån gång så ville han ha iallafall,medans jag tyckte att det inte var så viktigt att man måste ha barn.

Graviditeten var INTE planerad,och tankarna gick redan då hur man skulle göra,även fast jag tror att vi aldrig skulle kunna klara av att göra en abort så nämndes det både en och två gånger,men slutade med att vi behöll,och vi såg fram emot den lilla krabaten. Sen har vi haft sån tur att allt gått relativt enkelt. Visst har det varit en rejäl omställning,och vi har fått planera om mycket,jag och hästen hade äntligen tagit ett stoooort steg frammåt,och var verkligen på gång,men där fick vi bryta allt igen,men det har absolut varit värt det,men nu känner jag att jag vill dit igen nu när barnet börjar bli så pass stor att h*n inte längre ammar,och jag kan lämna henom en hel dag med pappan om det är så (även om det ger mig superdåligt samvete att prioritera MIG några timmar i veckan)!

Jag är en riktig enstöring... Jag gillar (och behöver) mycket egentid,som jag spenderar i stallet och på hästryggen,det är där jag reder ut tankar och löser problem. Jag känner redan nu (har inte börjat jobba heltid än ens...) att tiden inte räcker till så bra alla dagar,och jag är livrädd att i framtiden inte ha tid för hästen,för det är som sagt där jag andas ut och hämtar ny energi,så att skaffa ytterligare ett barn gör så att det blir ännu mindre tid för mig (oj vad själviskt det lät..) och även för nuvarande barnet.

Ekonomin är inget problem,inte plats heller då vi redan bor i en stor fyra,så det finns redan ett extra sovrum. Barnvakt finns 20 meter bort om vi skulle behöva (min mamma).

Drömmen är att i framtiden köpa egen gård med lite mark och där vi kan ha hästen hemma,men då kommer vi ju till problemet att sånna gårdar ligger ju inte inne i stan direkt,utan då lär vi ut på landet,vilket betyder ännu mindre kompisar för vårat barn,och då skulle det ju vara toppen för h*n om h*n hade ett syskon iallafall...

Efter många funderingar och tankar så har jag insett att anledningen till att jag tvekar är att jag vill ha min egentid,också därför jag tvekade om barn överhuvudtaget.... H*n är dock det bästa som hänt oss,och jag skulle offra ALLT för henom,och även om det skulle komma ett syskon skulle vi självklart älska denna lika mycket. Men det skulle innebära att vi skulle få "offra" ännu mer,och ytterligare en gång få börja om från början. Och chanserna att allt ska gå lika galant igen känns väldigt små...

Samtidigt är jag livrädd för att det skulle hända något (hemska tanke) med barnet nu och vi skulle bli änglaföräldrar,att inte ha något levande barn kvar. Det skulle vara jättehemskt,för jag vill ju se vårat barn växa upp och få ena barn. Som någon skrivit här i tråden att deras bekantas dotter (???) gick bort vid 12 års ålder,och nu är dom själva. Det skrämmer mig!

Usch,nu svamlar jag bara igen. Men kort och gott; Ett barn till skulle jag älska precis lika högt och mycket som jag älskar våran barn nu så det är jag inte orolig över,MEN,jag skulle få offra ännu mer av mig,och jag vet inte om jag skulle kunna vara lycklig över att inte få komma ut på hästryggen regelbundet.

TS - VÄNTA. Vi har sex år mellan våra två barn och det är jätteskönt (och ja, de har stor glädje av varandra. Varje dag.). Stora har fått vara liten i lugn och ro och kan nu stå tillbaka när det behövs för lilla barnets behov, och är mogen nog att kunna tala om när han tycker något är orättvist. Och lilla har en storebror att se upp till hejdlöst, och behöver inte konkurrera alls. 

Och vi har sällan två barn som lackar ur samtidigt.

fluu - jag känner inte igen ett smack av vad du skrivit. Jag har trivts både på dagis och skola. Jag brukar uppfattas som social och pratsam, och jag har valt ett yrke där jag har människor omkring mig konstant och det är en hög stressnivå med mycket störmoment och höga ljud. Nej, jag har inte betett mig som alla andra, jag har alltid haft egna åsikter och stått för dem, och har snarare tyckt att de andra varit udda än att jag själv känt mig konstig - men det tror jag nog beror på två föräldrar som varit politiskt engagerade och tyckt om att diskutera med sitt barn från tidig ålder. Det enda jag kan skylla på ensambarneriet är att jag behöver ett visst mått av privatliv, med tid för mig själv och för mina intressen, även om det bara är en timme i fred på kvällen. Och att jag blir trött av att umgås med vänner en hel dag. (Men sån är min man också, och han är inte ensambarn...)