Ni med "bara" ett barn...Ångrar ni att ni inte gjorde syskon? Ensambarn,hur hade ni det??

Jaa alltså jag kan ju liksom inte släppa att jag så gärna vill ha ett till barn men det blir inte nu, hade aldrig orkat nu. kanske när min dotter är 4-5 år.  Många tycker man är knäpp som väntar men jag anser att man inte skaffar barn tätt bara för att dom ska få syskon utan att man skaffar fler barn för att man vill det, jag älskar att vara mamma, men tycker det även är skönt att få lite tid för sig själv också. och allt blir lättare med ett barn.sen var jag ganska ung när jag fick dottern är ju bara 24 och hon är 2. så jag kanske känner anorlunda när jag är 26-27 =)

Förhoppningsvis inga. Men det är det argumentet jag ofta möter - både som kritik mot min ovilja att skaffa fler, och som första punkt på listan över varför de själva vill ha fler. Jag hoppas och tror ju också att alla skaffar barn för att de vill ha barn, punkt, och inte anser att det är fel att bara ha ett barn om det är ett barn man vill ha, men som sagt. Det är så det låter.
Ja, men absolut är det fler saker som spelar in. Det jag menar är att jag ser att specifika föräldrapar blir mycket tröttare när de har två barn än när de bara hade ett. Det säger ju sig självt, egentligen. Det verkar inte vara dubbelt så jobbigt med två barn än ett, det verkar vara ungefär tre-fyra gånger så jobbigt. I alla fall så länge de är små. Då jämför jag inte en ettbarnsfamilj med en trebarnsfamilj, utan samma familj före och efter andra barnet. Det är kanske inte helt schysst, eftersom det på många sätt är jobbigare med en treåring än med en bebis (men på andra sätt inte), oavsett om det kommer in syskon i bilden eller inte, men det känns ju mer relevant än att jämföra familj A och familj B.

Min poäng är att jag tycker att man ska skaffa så många barn man vill ha och kan få. Precis som man inte kan säga något om två eventuella barns eventuella syskonrelation utifrån sin egen syskonrelation kan man säga något om hur det kommer att bli för ens enda barn att vara just endabarn utifrån andra människors erfarenhet av att vara endabarn.

Min mamma är ensambarn och förlorade båda sina föräldrar innan hon fyllt 40. Hon har många gånger pratat om hur hon önskat att hon haft ett syskon. För henne var det jätteviktigt att få många barn och vi är fyra syskon. Jag vet att det inte finns några garantier för att relationerna mellan syskon fungerar bra men själv vet jag inte vad jag hade gjort utan mina. Det är klart att vi bråkat genom åren men samtidigt finns alltid den där självklara tillhörigheten. De ställer upp för mig till 100 % om jag skulle behöva det. För mig är det också en försäkring för våra barn om det skulle hända mig och min man någonting.

Jag tycker det är väldigt konstigt att man skaffar ett barn bara för att ens barn ska få ett syskon. Som att ett ensambarn skulle dö av tristess eller bli super bortskämd.

De blir ju som de blir. Jag själv har 9 syskon, visserligen både hela o halva, men jag vill absolut inte ha flera barn. Ett räcker gott o väl. Ev en till när första barnet är typ 5. Jobbigt när de alltid är en massa folk de blir trångt o dyrt o svårt att få uppmärksamhet.

Och eftersom jag har så många syskon och dom har barn så kommer vårt barn aldrig bli ensam.

De blir ju vad man gör de till skulle det stå :-P

Min mamma är ensambarn och har alltid pratat om hur mycket hon saknat ett syskon. Jag har även flera vänner som är ensambarn och säger samma sak. Det de saknar verkar dock vara en syskonrelation som funkar som en nära kompisrelation och det är ju långt ifrån säkert att det blir så. Jag har själv ett syskon och kan ärligt säga att mitt liv inte på något sätt är eller har varit bättre pga detta. Vi har inget gemensamt och har i princip bråkat hela våra liv. Jag hade nog haft det bättre som ensambarn. Själv fick jag ett barn efter många års väntan och trodde aldrig att jag skulle få fler. Nu fick jag det och det är klart att jag blir alldeles varm ihjärtat när jag ser kärleken mellan dem. Jag är också väl medveten om att detta kan förändras och innebära mer smärta än kärlek. Det är skitjobbigt att ha en dålig relation till sina syskon. Om du bara vill ha ett barn tycker jag att du ska stå fast vid det utan dåligt samvete. Jag skaffade fler barn för att jag verkligen ville ha ett barn till och inte för att ge mitt barn ett syskon.

Måste säga att det låter som en märklig relation till sina barn... jo, dina barn kommer "byta ut dig" mot någon annan, när han träffar någon att ha en relation med. Tror att det är såna som känner som ni (nu säger jag alltså inte att NI kommer att bete er så) som håller fast vid sina barn på ett osunt sätt.

Jag fattar att mina barn kommer att gifta sig och få barn, och då räknar jag med att deras partners och barn (mina barnbarn ju!) också kommer att bli sådana personer, som jag är självklar för och som jag alltid har. Så det är inget jag skulle försöka hindra. Ju mer familj jag kan få, desto bättre, efter min ensamma, isolerade, otrygga uppväxt...

Jag menade att jag inte kan bli utbytt som MAMMA. Jag kommer alltid att vara min sons och min dotters enda MAMMA. Till skillnad från om man är någons sambo, älskarinna eller väninna. Då kan man alltid bli utbytt mot någon som är mycket yngre/sexigare/mer underhållande än vad man själv är... och så ser man aldrig den personen mer. För det finns inget SJÄLVKLART band som är för evigt. DET räknar jag med att mamma-barn-bandet är.  

Jag är ensambarn, och det enda jag någonsin lidit av är alla besserwissrar (oftast är de småsyskon själva) som känner sig tvingade att påpeka hur synd det är om ensambarn och hur hemska de blir. Ja, kanske inte jag då, men ALLA ANDRA de har träffat är så ohyfsade och själviska. (Konstigt nog uppfattas det inte som ohyfsat att påpeka för andra att de är dömda att bli otrevliga pga sitt syskonantal.)

Jag har alltid en känsla av att det grundar sig i att de måste rättfärdiga sin egen existens.

I övrigt har jag inte lidit av att inte ha syskon. Jag har vänner som har syskon som de har en underbar relation till, och har bekanta som hatar sina syskon innerligt, och allt däremellan. Syskon är inte självklart bra. 

Jag har två barn. För att VI ville ha fler, vi skaffade inte lillebror för storebrors skull. De har glädje av varandra och vi har glädje av dem båda två, och självklart hoppas jag att de kommer att ha glädje av varandra som vuxna.

Men stora barnet var precis lika älskad och uppskattad när han var ensambarn som nu när han har syskon.  

Intressant tråd! Jag är idag 32 år, fick min första halvsyster när jag var 7 år. Därefter kom ytterligare två halvsystrar, men då på pappas sida vilket innebär att jag aldrig har bott med dem på heltid, när jag var 9 & 11 år. Jag minns att jag längtade väldigt efter ett syskon när jag var 5-6 år men när syrran väl kom så var det mest pest & pina fram till att jag flyttade hemifrån. Idag har vi en betydligt bättre kontakt, och jag tänker aldrig på att de tre som "halv"syskon. Min sambo har två helbröder & är uppvuxen med en riktig "kärnfamilj". Nu väntar vi vårt första barn, jag kommer vara nästan 33 år när det är dags. Sambon är 31. Vi har valt att vänta med barn, och idag känns det som om det bara kommer att bli ett - men det kanske ändras. Det enda jag vet är att jag INTE vill ha tätt mellan barnen, & då kommer ju även åldern in som en stor del i om det blir ytterligare ett.